Hej syster är inne på tredje dagen av äventyret.
I fredags packade jag och pappa in de saker jag behöver det närmaste halvåret i hans bil. Jag gick en sista runda i lägenheten och kände en stark vemodskänsla. Mitt hem. Jag lämnar det. Samtidigt var det skönt att inse syster att den där lägenheten jag kom till för snart ett år sedan, den där första på allvar helt egna. Den hade blivit hemma för mig. Mer hemma än lägenheten jag bodde med honom i. Den var aldrig riktigt hemma. Han tog för mycket plats och andrum där.
Så, när vi åkte i väg rann tårarna en stund. Och jag tänkte att jag fick gråta. För att varje känsla har sin stund. Och gråten var ett slags sista bokslut över min tid där, den delen av tillvaron som byggde på drömmen om honom. Och även om jag planerar att komma tillbaka blir det på helt andra grunder. Då har det med mig att göra och på inget sätt med oss, det som fick mig att stanna och rota mig en gång i tiden.
Ju längre bort bilen rullade, desto starkare kände jag att vemodet släppte. Jag var trött, men ändå lätt i kroppen. Jag tänkte äventyret väntar!
Först blev jag födelsedagsfirad av min familj, packade in mig i flickrummet där jag kommer att bo lite till och från under den här månaden innan jag får tillträde till nya lägenheten. Min syster är här, hon bor i en annan stad, det var så fint att ses.
Sen på lördagen åkte jag till en väninna på landsbygden med tre andra tjejer, där har vi ätit gott och pratat och kollat på film. Sitter nu på tåget på väg tillbaka.
Fullt ös!
Mitt i allt flera insikter om saker jag kan göra nu som jag längtar efter. Men också känslan av att jag saknar min tillvaro där borta, det är en ny känsla och mitt i förvirringen känns den fin. Som att jag faktiskt äntligen inser att jag till sist byggde upp något helt eget där, mot alla odds, mot vad jag trodde, mot vad vännerna sa, så hade jag ett eget liv där till sist som var vackert också. Trots honom. Och det känns enormt bra att känna.
En betydande insikt för mig.
Imorgon börjar jag på nya jobbet!
Håll tummarna för mig.
Hej Syster!
SvaraRaderaVille bara säga LYCKA TILL! :)
Jag håller både tummar och tår för dig!
Kör hårt! :D
PS!
Fick höra häromdagen att mitt ex och den kvinnliga kollegan har gjort slut!
Trodde i min enfald att jag skulle bli glad att en dag få höra dessa ord men jag känner samma sak som jag gjorde när de var tillsammans...hans svek gör fortfarande ont även om jag idag mår relativt bra :)!
Ds!
Åh tack söta rara! Det värmer! Tänk, jag anade att det skulle gå så. Den mannen är mycket trasig. Jag förstår att det fortfarande gör ont. Det gör ont att inse alla de svåra saker vi har behövt inse. Sorgen finns nog kvar där länge. Men bit för bit tycker jag att man lär sig mer och mer att fokusera på det ljusa, vad man faktiskt själv vill ha och förväntar sig. Och det som är värdefullt, de platser vi är fredade på. Kan du också känna så?
SvaraRaderaJag tycker att det är spännande att läsa om dina framsteg också. Skriv gärna när du har lust och ork och berätta. Stor kram!