Han sätter ord på det efter en hel lång bok. Precis mot slutet av självbiografin "Gustavs grabb" sätter han ord på den behandling hans mamma utsatte familjen för. Psykisk misshandel.
Själv har jag hunnit tänka det i ett tidigt skede av boken. Han sätter ord på det som i förbifarten även om det inte är någon förbifart med det förstås. Det är en insikt som det inte framgår när den kom.
Men han konstaterar: Psykisk misshandel biter ofta bättre än både knytnävar och livremmar och allra bäst biter den på den som är tillräckligt liten för att inte förstå.
Men hans pappa finns där, fungerande och hel och trygg och kärleksfull beskriver han. Och jag får svårt att få pusslet att gå ihop. Hur fungerande, hel och trygg kan man vara om man livet ut lever i en sådan relation? Mammans metoder gick sannolikt inte bara ut över barnen utan i högsta grad var det vassa missiler som hela tiden träffade pappan, gjorde honom svagare. Men det, att se pappan som offer i den här situationen, det tycks inte sonen författaren klara av att göra. Eller gör han det omedvetet? Kanske på ett sätt eftersom han förebrår sig själv för att inte ha haft mer kontakt med pappan, betalat tillbaka.
Jag kan inte låta bli att tänka så här utifrån min upplevelse: Var det så konstigt att det inte gick att ha kontakt med sin pappa så mycket som han hade velat när pappan aldrig gick, när han fanns kvar hos mamman? När han kanske till och med försökte medla, ta ett ansvar för relationen åt mamman som hon aldrig gjort mot sin son? Jag har några vänner som har vuxit upp med sådana föräldrar och jag vet att det enda sättet för dem att vara någorlunda stabila och fungerande är att få distans till förövarföräldern, då följer den som stannar kvar med i den handlingen, därför att den som varit utsatt behöver kapa sitt beroende.
Jag vet inte, men jag kan bara resonera. Är pappan den ädla hjälten i den här historien och därmed sviken av sin son? Eller svek han sin son när han stannade kvar, aldrig gick, tillät sig bli ett offer och aldrig tog avstånd från den kvinna som hade gjort sitt barn så illa?
Leif GW Persson skriver om hur han själv plågas av upplevelsen av att vara en frånvarande far. Samtidigt hyllar han sin egen far. Men hur närvarande var egentligen hans pappa? I boken beskrivs han ofta som tyst och trött. Och är all denna skuld rimlig? Utifrån det jag har upplevt tänker jag: om jag hade stannat och fått barn med mitt ex och sett hur han gjort barnen illa men aldrig lämnat, jag har svårt att tro att jag skulle känna att jag gjorde rätt mot barnen. Snarare tror jag att skulden skulle jaga mig. Och om skulden å andra sidan härjade barnen gentemot mig när de tog avstånd från sin pappa, då skulle det bara vara ännu en seger för honom i detta raffinerade manipulerande klimat där man alltid får känna att man inte duger som man är.
Ett exempel ur boken som illustrerar faderns svek mot sonen:
En av skuldbördorna i efterhand består i att inte ha kunnat möta ett av faderns sista önskemål att hålla sams med modern. Men var det verkligen en rimlig och mänsklig sak att önska av sin son? Var det inte att en en gång frånsäga henne ansvaret för allt det illasinnade hon gjort och begära av barnen att de skulle ta över det?
Så, en nyans av den där fadern, vid sidan av den att han älskade sonen som han var, är att fadern samtidigt inte gav sonen verktygen att värja sig mot moderns attacker som syftade till det motsatta, att kontrollera genom skuld, otillräcklighet och otrygghet. Så innan det sista skuldbrevet skrivs i det här vill jag säga att det är klart att man är mer vilsen i livet om man inte har haft en förebild som har markerat, sagt ifrån, sagt nej. Utan pappans nej till mamman var bandet till sonen dömt att bli svagare.
Även om det här inte är hela sanningen är det en dimension av den. Så tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar