Jag har läst en del om posttraumatisk stress, och det slog mig att många som har varit i en destruktiv relation kan omfattas av det.
Posttraumatisk stress kan uppstå efter en traumatisk händelse i livet, relevanta exempel i dessa sammanhang är misshandel eller sexuella övergrepp. En del personer riskerar att utveckla mer långvariga problem efteråt på grund av den extremt höga nivå av stress och vanmakt man kan känna. Så kallat posttraumatiskt stresssyndrom.
De vanligaste symptomen enligt Vårdguiden är:
- att återuppleva traumat i form av återkommande och påträngande minnesbilder. Det kan ske både när man är vaken och när man sover, då i form av mardrömmar.
- att man försöker undvika allt som på något sätt påminner om traumat. Det kan leda till att man isolerar sig från familj, vänner och arbetskamrater.
- en överdriven vaksamhet. Den överdrivna vaksamheten kan göra att man blir onormalt lättskrämd och lättirriterad. Man kan få omotiverade vredesutbrott, koncentrationssvårigheter och problem med sömnen.
- minnesförlust. Den kan vara total och är oftast begränsad till tiden precis före, under eller efter traumat.
För många går symtomen över av sig själv. Cirka 40 procent av dem som utvecklat posttraumatiskt stressyndrom en månad efter ett trauma har inte längre besvär ett år senare.
Läs mer på Vårdguiden.
Det finns bra behandling mot detta så tveka inte att söka hjälp! Det går inte över av sig självt om det väl har börjat utvecklas till något mer långvarigt.
PS: Då det finns särskild behandling för detta så berätta för vården om du i något tidigare skede i livet har utsatts för eller bevittnat traumatiska händelser såsom övergrepp, våld eller olyckor. Och även om det känns svårt, berätta om eventuellt sexuellt tvång eller våld som har förekommit. Sådan öppenhet ökar sannolikheten för att du får rätt stöd redan från början och inte enbart behandlas för exempelvis depression eller ångest, som ibland faktiskt bara är symptom på mer djupgående problem.
KRAM!
Tack för att du skriver om posttraumatisk stress. Blev trakasserad av ett fackligt ombud på en praktikplats för tre år sedan. Hade svårigheter med minnet. Försökte precis som du skriver att undvika allt som påminner om personen och situationer från den tiden. Det hjälper att läsa på för att förstå vilket helvete man överlevt.
SvaraRaderaStolt överlevare
Det är så himla fint att du skriver om det här. Jag har också råkat ut för psykisk misshandel och vet hur klar koppling det finns mellan det och PTSD. Din sida är så viktig ur många synvinklar. Det talas alldeles för lite både om PTSD och psykisk misshandel Fortsätt vara stark och fortsätt med ditt viktiga arbete och upplys människor om dessa frågor!
SvaraRaderaHej kära syster.
SvaraRaderaHärligt att se att du fortfarande ger liv åt bloggen. Som många andra som lämnat en misshandlande man, har jag också haft fullt upp och firar nu 8 månader i frihet. Jag har hela tiden haft kontakt med en psykolog som är mycket kunnig i området. Jag har just idag kollat upp PTSD och ser att det finns en diagnos som heter komplex PTSD. Handlar om upprepade/kroniska och långvariga traumatiska händelser vilket ett förrhållande med misshandel är.
Behandlingen är något annorlunda. Ffa en längre sammanhållen behandling för att alla steg skall hinnas med och med en terapeut som vet vad det handlar om. Jag valde fel första gången, och hon gav mig istället skuldkänslor om jag inte tänkte som hon ville. Vilket ledde till ännu mer skam och utanförskap.
Det är en lång väg att gå. Jag är ensam i denna stad eftersom jag flyttade till honom. Han flyttade, när det tog slut, till grannstaden och bytte arbetsplats. Han är också läkare, som jag, och vi var kollegor innan. Han har fortfarande kontakt med kollegorna, och han blir bjuden på alla sociala träffar, och inte jag. Jag märker att de dömer mig utan att veta bakgrunden. Jag går en specialistutbildning och har två år kvar. Jag kan inte flytta än...Gud vad jag längtar tills jag kan flytta.
Känns som om jag ärvt hans knäppa tankar. Jag vågar inte se folk i ögonen, ffa män. Jag vill bara hem efter jobbet. Vågar inte gå ut på kvällarna på löprunda ifall han skall finnas där. Jag glömmer saker hela tiden. Men jag sover mycket bättre nu:)
Jag vet att jag har kommit en bra bit på vägen...men det är också en bit kvar att gå! Tack för att du underhåller bloggen. Den har hjälpt mig på vägen. Jag läser dina inlägg lite då och då, och jag känner mig inte så ensam...Kram
Ja, det är först nu på senare tid som jag har blivit medveten om diagnosen. Den är väldigt viktig att känna till när man har varit i någon typ av misshandelsfrhållande, tack och lov lever vi i en tid då man vet mycket mer om behandling än tidigare. Det gör ont att läsa om din ensamma position. Finns det kanske någon kollega som är lättare att prata med? Bara att ha en bundsförvant skulle göra stor skillnad. Kanske försöka med en som är av den icke skvallrande sorten, en som han inte var bundis med? Annars att anmäla sig till någon form av kreativ kvällskurs rekommenderas, ett andhål! Finns det någonting sånt där du bor? Känns som att det är viktiga år av ditt liv detta som han inte ska få fortsätta att förstöra! <3. Stor kram!
SvaraRadera