Stärkt

Den här nya styrkan som jag har byggt upp i mig, min utmaning just nu får mig att känna att den är stor. Jag visste att jag kände mig stark i min hemmiljö, nu känner jag mig närmast ännu starkare i den nya staden.

Jag har på något sätt bara bestämt mig för att jag duger, här är jag, ingen får bestämma över min kropp eller min syn på mig själv. Självklart vacklar jag, självklart är jag ambivalent, men i stort är det en enorm förändring som satte igång inför separationsprocessen och har pågått sedan dess. Jag tar förarsätet i mitt liv, utmanar Jantelagen, testar en ny navigationsmetod.

Jag har inte varit så mycket inne på min syn på könsrollerna, men jag är självklart feminist och har varit det sedan tonåren. Samtidigt är jag också individualist. Jag tror att vi både måste arbeta mot fördomarna, tillsammans som kvinnor upplysa oss om maktstrukturerna som håller oss nere och uppfostra våra söner och döttrar på ett annat sätt, våga oss på ett motstånd mot dem som vill hålla oss nere.

Min upplevelse i min relation har stärkt mig i den övertygelsen. Jag tror inte att det bara är mansrollen som förklarar de här männens beteende, det finns kvinnor som beter sig motsvarande i relationer. Men jag tror att mansrollen rymmer en mycket större tolerans för förtryckande metoder, att det anses vara mer naturligt för männen att bete sig så och att kvinnorollen å andra sidan förväntas ge mycket mer i en relation, och att det därför är svårare som kvinna att få stöd när man blir felbehandlad.

Jag ser två delar i vår framtida kamp. Den ena är att stärka oss själva och alla medsystrar så långt det bara är möjligt så att vi faktiskt i vardagen får verktyg mot olika förtryckarmekanismer. Samtidigt vet jag att strukturerna som omger oss ofta uppmuntrar beteenden där vissa människor, oftast män stjäl andras livsrum. Jag vet att det finns orättvisor vi inte klarar att fixa själva. Därför är det viktigt att våga se strukturerna, och våga säga det där är fel. Och att våga utmana bilden av både kvinnor och män, det är viktigt för våra liv, för våra möjligheter att leva värdiga liv, men inte bara våra. Vi har ett ansvar att använda våra insikter för att försöka åstadkomma en bättre värld för våra barn och andras barn. En kamp som både kvinnor och män vinner på i längden därför att den låter oss vara människor framför allt och inte tvingar in oss i hämmande roller.

Så ungefär tror jag.

Och tar helg.

Kram!