På stadiga fötter

Det var bra att jag fick höra det jag fick höra om mitt ex.
Jag har haft några dagar på mig och lyssnat på arg musik, försökt sätta mig in i situationen, tillåtit mig att vara arg. Framförallt kommit fram till detta: Det är inte det minsta synd om mig i den här situationen, det handlar inte om mig. Det handlar om dem, och antagligen är det en annan tjej som kommer att fara illa. Men det är inte min historia mer. Han är historia för mig.

För egen del kan jag konstatera att jag är väldigt lycklig att jag är ur relationen. Att jag inte i somras upprepade mönstret med en annan strulig kille jag mötte utan sa nej. Att jag sa stopp när den samme strulputten kontaktade mig igen tidigare i vinter. Att jag nu när jag har landat på båda fötter känner att jag bättre än NÅGONSIN vet vad jag vill i mitt liv och vet att det är mitt ansvar att försvara de behoven, ta de steg jag behöver ta. Jag tänker inte vänta på att en lösning kommer från ovan, varken i form av relation eller jobb, jag tänker ta saken i egna händer helt enkelt.

De senaste månaderna har jag stärkt min inre kompass. Jag börjar känna att det är helt rätt att det är JAG och ingen annan som sätter min agenda, som avgör vilka jag vill dela min tid med, som ryms i min tillvaro, som förtjänar min energi. Jag börjar äntligen äntligen känna att jag inte har någonting att bevisa, inte för någon.

JAG HAR INGENTING ATT BEVISA. Jag går min egen väg nu, och du får säga vad du vill om det ;-). JAG bestämmer.

Och jag behöver inte ha någon annan som fixar allt åt mig, eller att någon annan tar ansvar för mig och min ensamhet eller behov av aktiviteter, för numera tar jag ansvaret att släppa in det jag vill ha i mitt liv och stänga ute det jag inte vill ha.

Vi går mot ljusare tider syster, du ser det utanför fönstret. Jag menar det, ljusare tider. PÅ ALLVAR.