Hej Syster är trött. Efter influensantrött.
Dagen har ändå varit helt okej. Har kommit på några saker som gör att framtiden känns lättare.
Men jag fick ett besked ikväll som jag väl egentligen redan kände på mig. Sedan länge. Mitt ex har träffat en ny. Jag är egentligen överraskad att det dröjde så länge. Jag var helt säker på att han skulle träffa någon ny inom en månad efter att det tagit slut mellan oss. Det hade känts så typiskt honom.
Min känsla är en obehagskänsla. Den grundar sig i två saker: 1. Hon kommer att se mig som en fiende. Jag vill inte ha fler fiender i det där lilla samhället, men det kommer att bli så, folk kommer att observera hur jag reagerar när jag är där. Ja, jag ska dit igen några månader.
2. Jag mår illa när jag tänker på att han ska behandla någon på samma sätt igen. Jag mår illa och tycker inte att han förtjänar någons kärlek. Jag hoppas att hon är av samma skrot och korn som han själv, det är enda sättet hon inte kommer fara illa på.
En sak är väldigt klar: Jag är inte avundsjuk. Han har inte en enda av de egenskaper som jag idag ser som viktigast hos en partner. Han visar inte respekt, inte omtanke, tar inte hänsyn, kan inte lyssna, bryr sig inte om sin respektives behov, är en usel älskare, går hur långt som helst för att få sin vilja igenom. Men jag önskar ingen annan att få uppleva det. Det känns så... meningslöst.
Ja,ja. Det är bortom min kontroll, det enda jag kan göra är att ha is i magen, hålla mig utanför det, vägra att kommentera det. Hålla huvudet högt och behandla henne, vem det än är, med respekt om vi skulle mötas.
Jag hoppas att han kan ha förändrats, börjat gå i terapi, rannsakat sitt beteende, jag tror ju inte att han har det. Men jag hoppas. För dig, vem du än är, olycksaliga syster som har valt hans famn. Hans av alla famnar du kunde välja. För din skull hoppas jag det, annars fina fina, hoppas jag du går innan han lyckas knäcka dig. Hoppas jag att du tar hand om dig och att hans omvärld ser på allt med klarare ögon, än de såg på mig.
Hej kära syster.
SvaraRaderaJag känner så väl igen mig i det du skriver. Mitt ex är en mycket manipulativ och obehaglig person och efter att varit tvungen att fly fältet och göra mig hemlös så kunde jag äntligen få ut honom ur min lgh och ur mitt liv. Då kommer nästa chock. Han började en förtalskampanj utan dess like. Mina "vänner" försvann i och med att de trodde på honom. De vänner jag har kvar nu är mina verkliga vänner
Såg ett blogginlägg idag där han ljuger i vanlig ordning. Han ljuger utan minsta tillstymmelse till samvete och jag tänker i mitt stilla sinne...stackars tjej. Hon vet inte vem hon är tillsammans med. Jag känner sorg för det faktum att han ännu lyckats med sitt onda uppsåt, för allt är planerat i minsta detalj. Han vet precis vad han gör och han är en mästare på manipulation. Samvete vet han inte vad det är.
Jag önskar att jag kunde gå vidare nu men jag sitter fast. Jag skäms för att jag lät mig luras och jag märker att jag blivit rädd för att bli sårad och utnyttjad igen. Jag ser sköpen mitt på blanka dagen i och med att jag blivit så vaken för alla tecken på manipulation. Märker jag att någon försöker att utöva härskarteknik på mig så slår jag bakut. Jag kanske har blivit överkänslig. Suck.
Kram syster!!!
Fina du! Tack för att du delar med dig av dina tankar. Det låter jättejobbigt att han skriver om dig. Det bästa för mig har varit att ignorera honom. Nollkontakt gäller för mig, jag hälsar inte på honom när jag ser honom, har blockerat honom på Facebook, hör aldrig av mig. Det är skönast tycker jag eftersom det kräver så mycket energi och sorg av mig varje gång jag råkar på hans sjuka attityder och tankesätt. På samma sätt har jag omvärderat flera människor i min omgivning och valt precis att satsa på dem som är mina riktiga vänner. Att stå på sig känns jobbigt i början, det är min erfarenhet, eftersom han har vant en vid att inte ha rätt att försvara sina behov är man helt ovan. Bit för bit på skakiga ben tar man steg framåt, bit för bit starkare. Jag tror att det kan vara det du går igenom, det är i alla fall väldigt likt det du beskriver, hur jag har upplevt det. Som att jag ställde till scener och så. Men dramat är nog mest i mitt huvud eftersom jag tycker det är läskigt att säga ifrån. Bit för bit när man drar sina gränser blir man starkare och lugnare och tryggare.
SvaraRaderaDet bästa för mig har varit att öva mig, verkligen öva mig i att fokusera på vad jag behöver och vill och känner, oavsett alla andra. Tillåtit mig att bara lägga energi på människor det känns rätt i magen med, inte fokusera på dem som är svårfångade omkring mig, utan programmera om mig. På det sättet ger man mycket mera plats i sitt liv åt personer som tycker om en för det man är och som man kan ha i sitt liv för att det finns en ömsesidig önskan att stärka varandra som människor.
Fina du. Du kommer att hitta kärlek igen. Om du längtar efter det kommer du att hitta sätt. Försök att se det som en vandring med flera etapper. Du är i början av den, men det finns en belöning där längre fram. Genom att ge dig själv tid, vara bestämd med dina gränser, reagera på saker som känns fel kommer du att lära dig bättre vad just du behöver i relation till andra. Försök att tänka att du inte bara är överkänslig. Du har utvecklat en radar för den hör typen av beteenden, Det enda sättet att ta reda på om misstankarna är välgrundade är faktiskt att reagera, konfrontera. När du ser hur motparten tar emot det, då kan du också lära dig om hur den fungerar.
Men kom ihåg. Du har all rätt att vara försiktig och att utmana dig i små steg. Fokusera på att bygga upp starka och tillitsfulla vänrelationer, det är en bra träning i att våga lita på människor igen. Fokusera på att bygga upp dig själv. Tids nog kommer du att veta bättre än någonsin vad som passar dig, och när du vet vad som passar dig, då kommer du att kunna känna igen honom och verkligen uppskatta honom när ni möts en dag. Så tänker jag. Vad tror du? Stor kram :-).
Hej igen syster.
SvaraRaderaDu skriver så klokt. Visst är det så man måste göra, tänka efter och låta det ta tid. Jag har också nollkontakt. Jag såg honom den 4 oktober förra gången och sista kontakten var i början på november, sedan gjorde jag mig onåbar för honom. De vänner som var gemensamma valde att tro på honom och det känns väldigt tråkigt då en av dem var en som jag litade på till 100%.
Jag märker att jag är på min vakt. Jag har ett bra självförtroende och min självkänsla är god men samtidigt så är jag så rädd att jag överanalyserar de män jag möter.
För ett tag sedan mötte jag enman som jag träffade för 30 år sedan. Han var en vän till min dåvarande pojkvän.
Han är kul och intressant att prata med och vi har mycket vi talar om men samtidigt är jag skiträdd. Han är för lik mig, han tycker lika som jag i mycket, han har samma värderingar och vi har många gemensamma intressen. Det låter bra men hela mitt inre skriker SPRING...Jag kan inte sätta fingret på var det är och det gör mig rädd. Samtidigt så har han inte gjort mig något illa och han är jättetrevlig men det verkar som om han "fiskar". Han frågar en massa men vill själv inte svara på frågor. Frågar jag något direkt så slingrar han sig. Han tror nog inte att jag märker vad han gör, för jag talar inte om det men jag analyserar honom hela tiden. Jag vet att han är intresserad av mig men frågan är ju varför han visar detta intresse.
Jag har inga pengar han kan komma åt, inga tillgångar han kan ta men jag har en stor kunskapsbank och jag gillar att diskutera och inhämta mer kunskap. Jag vet att han tycker att jag är intressant att prata med men jag vet inte vad han har för agenda och jag känner mig obehaglig till mods.
Det är här min analytiska förmåga ställer till det för mig. Jag kanske inbillar mig i vanlig ordning. Jag kanske har intellektualiserat mina känslor igen.
Jag vet varken ut eller in men jag tänker inte agera på något sätt gentemot honom.
Förr eller senare så kommer jag att få veta hur det står till och under tiden så får jag väll lida pin.
Kram kära syster!!!
Åh, jag känner igen mig.
SvaraRaderaDet är svårt att veta vad som är vad. Det första jag försöker tänka på numera är vad jag vill ha ut av ett förhållande. Vem jag söker. Jag försöker att ha is i magen, ta det långsamt, känna efter. Och jag försöker också ha ärliga diskussioner med folk, det är då man kan få reda på mer om deras förväntningar.
En sak att ha i åtanke är att inte låta andras ögon på dig bestämma ditt värde. Att jobba på att känna att du är värdefull, oavsett vad andra tycker. Då är chansen större att du går in i nästa förhållande med en jämlik. En som månar om dig och din utveckling som människa. Det låter klokt att ta det lugnt. Kram!