Det är inte ofta jag vaknar av drömmar numera. Men när det väl händer har jag börjat ta mig tid att tänka några minuter på vad drömmen ville säga mig, trots att impulsen är att somna om. Det gjorde jag i natt.
Drömmen gick ut på att jag åkte längst fram i ett tåg av berg- och dalbanetyp. Men rälsen hade en riktning, den gick alltså inte i loopar. Däremot åkte jag högt över ett vattendrag och jag märkte att jag hade svårt att hålla mig kvar, jag hängde och dinglade i tåget med ena armen, sen fick jag grepp med båda. "Det är långt ttill vattnet och säkert väldigt kallt. Varför har ingen sett att jag inte har spänt fast mig? Varför stoppar ingen tåget tänkte jag?" Sen tänkte jag "Eller borde jag ha spänt fast mig själv?". Då saktade tåget in en aning och jag skulle kliva av ner i en låda som guppade runt i en lokal som såg ut som en stor simhall. "Det här går ju inte, vad ska jag göra, varför kommer ingen och hjälper mig?" Tänkte jag och försökte paddla mig fram till kanten. Jag kom till väggen, men inte till kanten där jag kunde kliva upp. "Hjälp! Varför hjälper ingen mig?" Ropade jag. Då kom en ung man med ett stort leende, han var helt lugn och sträckte fram armen för att hjälpa mig.
Precis när jag skulle ta hans hand såg jag att det bara skulle krävas att jag paddlade fram lite och sen tog några kliv upp. "Vad onödigt att jag trodde att jag måste be om hjälp. Det här kan jag ju klara själv". Tänkte jag. "Jag är ju redan framme."
När jag berättade det här för min kompis som jag bor med sa hon. "Men det är ju hel fantastiskt. Tänk, du kunde lika gärna tänkt i drömmen, vilken tur att jag fick hjälp. Men du tänkte att du klarar dig själv. Det betyder att ditt undermedvetna börjar förstå det. Du klarar dig själv."
KÄRLEK till dig i början av denna nya vecka syster.
Är det inte häftigt vad våra drömmar kan säga oss ibland?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar