Plocka blommor

Jag ser vårblommorna. Överallt.
Det jublar i mig.
Vitsippor och blåsippor runt husknuten.
Igår hade tusenskönan slagit ut på gräsmattan, med vintergäcken.

Jag plockar blommor.
Ser mot himlen.
Ett sätt att delta.

Jag tar dem med mig och sätter dem i vas.
Ett kort minne. Hur du fnös åt min glädje.
Hur du kallade blommorna för skräpiga
att jag bara drog in insekter.

Första gången jag gav dig en ros på promenaden.
Och du rynkade på näsan och slängde den.

Och jag plockade ändå, visst plockade jag ändå.
För att det inte skulle bli så tydligt att du tagit lusten ifrån mig.
För att jag visste att jag alltid gillat att plocka blommor.
Gömde djupt inne i mig vetskapen om att du hade förstört det jag älskade.

Sätter blommor i vas. Minns.
Nästa dag plockar jag fler.
Jag ska plocka så många buketter i år
och le mot spindlarna som kryper ur vasen.
Släppa ut dem igen.
Svårare än så är det inte.

Du skulle alltid göra allting så svårt.
Men utan dig är allting lättare.