En dag i ljuset och allt verkade så lätt.
Det var luft under fötterna.
Jag brukade drömma att jag kunde flyga genom att göra stora hopp och röra på benen som när man simmar.
Så kändes det när vi gick längs gatorna.
Vi flög fram som att allt var lätt trots att ingenting är det.
*
En gång, ganska snabbt efter separationen hade jag förmånen att umgås med en genuint fin kille som fick allt att kännas så lätt. Bara det att inget var lätt, vi bodde tio timmars resa ifrån varandra och ingen ville ha ett distansförhållande. Jag var heller inte alls alls redo att ha ett förhållande eftersom allt var så färskt. Jag var en enda stor röra och om jag hade gått in i något med honom så hade det blivit en flyktväg från röran, inte bra för mig. Ändå. Innerst inne. Jag vet att de där känslorna av lätthet. De betydde någonting. Jag kunde vara mitt spralliga, kvicka, glada jag med honom och för en dag kändes allt så enkelt. Jag tänker på det ibland. Visst var det fint i början med mitt ex, närmast rusigt härligt, men jag kände det ändå som att jag måste vakta på det jag sa, att jag måste anstränga mig, att det inte flöt på helt naturligt. Jag försöker tänka att det som ska finnas är inte bara attraktion utan också den där lätta, lätta känslan i kroppen.
Kroppen är klok syster.
Hej syster!
SvaraRaderaJag känner igen det du skriver även här.
Förälskelsen var en berusning utan dess like. Jag hade aldrig tidigare känt något liknande som när jag började flörta och dejta mitt ex. Jag var i himlen och jag kunde inte förstå hur denna charmiga, supersnygga, vältränade man kunde vilja ha mig.
Jag kunde inte heller förstå hur hans exfru kunde bete sig så illa mot honom som han berättade att hon hade gjort....stackars honom....fy för henne... han som var så fin och snäll och helt perfekt. Hon måste ju ha varit helt galen som lät förhållandet gå i spillror tänkte jag, naivt. Jag trodde ju på allt han sa, svalde det med hull och hår. Efter ett tag så började jag dock ifrågasätta om han verkligen hade kommit över sin fru eftersom han drog upp henne hela tiden. Jo men det hade han, det vara bara det att hon hade betett sig sååå jääävla illa mot honom och han var fortfarande förbannad. Det enda han var glad för gällande sin fru ar att han skilde sigg och stack ifrån henne så fort som han hade gjort.
Jag var himlastormande förälskad och jag kunde springa mil efter mil i löparspåret på ren glädje. Jag minns att jag brukade säga till honom att allt det här med oss var så underbart...nästan för bra för att vara sant.
Då visste jag inte hur rätt jag hade.
Jag har också alltid fått vara på min vakt för att inte säga fel, bete mig fel, vara fel. Inte under flörtstadiet och i början av förälskelsefasen/förhållandet men ändock ganska så tidigt.
Jag minns att han en dag tog ut mig på gården utanför jobbet och "uppfostrade mig". Jag minns inte vad jag hade gjort eller sagt men jag minns att jag stod och grät. 3 år av gråt och bråk och ändå sitter jag här och saknar honom.
Han var på mig om hur jag skämtade med honom på jobbet. Den chargonen vi hade innan jag vi blev tillsammans fungerade inte längre...vi var ju ett par nu då får man inte köra med sådana skämt...typ pikningar etc. Senare var det fel av mig för att jaginte skämtade med honom utan att jag bara skämtade och skrattade med mina andra kollegor. Hur jag än gjorde och betedde mig så var det fel.
Måste dessvärre springa iväg från jobbet nu...hade velat skriva lite till, men jag kan ju alltid fortsätta imorgon.
Kramar!
Ja tänk, det du beskriver är typiskt. Varje moment du räknar upp här. Jag hittade en jättebra sida på nätet som jag har länkat till på min sida med länkar. Den finns under rubriken Varningstecken. På andra sidor där finns en massa annan värdefull information, bland annat om hur de kan använda sina ex: Antingen prata illa om eller idealisera för att vi ska känna oss otillräckliga.
SvaraRaderaÖverväg att kontakta henne, exfrun, om du orkar. Kanske hon har värdefulla insikter att dela med dig.
Ja, all denna gråt. Till ingen nytta. För att han ska få känna sig viktig. För att han ska få känna sig överlägsen. Och vi som trodde att han skulle se oss till sist, bry sig när vi mådde tillräckligt dåligt av hans beteende. I stället såg han ner på det. Fy honom.
Jag känner igen den där dubbelbestraffningen du beskriver. I mitt fall kritiserade han mig ofta för att prata för högt eller skratta för högt eller för ofta "Du har ett sånt där enerverande osäkert skratt som du har lagt dig till med", kunde han säga, nog för att jag avslutar en hel del meningar med ett skratt som kan få mig att låta osäker, men vad är det för uttryckssätt hos en partner som påstår att han älskar en?
Men han kunde också klaga på att jag inte tog för mig i livet, inte stod upp för mig mer gentemot andra.
Dessa idioter. Jag säger bara det. Nu skrattar och pratar jag så högt jag vill. Och har på mig skor med klackar som smäller. Jag tänker att ljudet av klackarna är ljudet av min målmedvetenhet. Det är klackar som skulle stampa på honom om han kom i vägen. ;-). I min fantasi alltså, jag skulle ju inte göra det.
Kram på dig!
Hej syster!
SvaraRaderaTack för rekommendationen av websidan varningstecken.n.nu! Låt mig få ur min vrede här:
Jag ville bara behandla honom gott och trodde i min naivitet att jag då skulle bli behandlad bra i retur! I så många år!!!! Och han bara UTNYTTJADE min empati!!!!!!!!!!!!!!
Och sen skulle han DEFINIERA MIN PERSON hela tiden!!! Givetvis var det NEGATIVA definitioner! Det var så sårande!!!!!!!!! Han sa att han kände mig bättre än jag själv!! Vad!!! Och sen var det jag som fick kämpa mig upp till vattenytan varje gång! Ja, än är det väl inte slut på "definitioner" för jag har ju ett tag kvar, men jag hoppas jag mer och mer kan genomskåda HANS elakheter och låta de rinna av mig som vatten ner i avloppet!!!
Bra Kristina!
SvaraRaderaSläpp ut din vrede, ge plats åt den, du har all världens rätt att vara förbannad. Om det fanns särskilda förbannadrättigheter, som det finns utsläppsrättigheter för koldioxid, tänk hur många sådana certifikat du skulle ha, skulle kunna visa framför honom. Han däremot skulle vara skuldsatt, eftersom han har tagit ut mer ilska än han någonsin kommer att få rätt till ;-).
Ja, det är så jävla dålig stil. Det är det. Tänk vilken idiot som inte förstod att uppskatta att du har gett honom allt det vackraste man kan ge en människa. Att du har gett honom så mycket mer än han har förtjänat. Vad har han gett tillbaka? Ingenting. Ingenting av verkligt värde när vi nu skriver bokslut. Dessutom har han haft mage att få dig att tro att det inte skulle vara tillräckligt för honom allt det oändligt vackra du gjorde.
Ska jag säga en sann sak till dig? Det är du som är vacker, han som är ful, det är du som är stor och han som är liten. Och när du är igenom allt det här en dag kommer du att inse det häpnadsväckande men sanna: Det är du som är stark och han som är svag.
Det är så, det kan vara skönt att kunna lyssna kyligt, att stänga hjärtat för honom. I de stunderna hör man hur lite han har att komma med. Men att härda ut, det är inte tillräckligt.
Jag säger som Lisa Ekdahl du "förtjänar hela himlen och en mycket bättre man".
Kram och skäll på ;-)!
Hej Kristina!
SvaraRaderaDu säger det som jag inte har kunnat sätta ord på. "DEFINIERA MIN PERSON".
Hela tiden var det så.
"- Jessie du är:
* Sur
* Bitter
* Negativ
* Vill bara bråka
* etc etc
Han hade också förmågan att hela tiden säga till mig vad jag tyckte, tänkte, kände och ville.
Jävla skithög säger jag bara!
Kramar på er!