Ni vet kanske hur det är. Ni kanske har gjort som jag.
När jag var i min destruktiva relation satte jag mig till sist lite utanför mitt eget liv.
Jag kunde titta på allt som hände, men jag kände mig inte helt delaktig. Avtrubbad var ordet.
Det finns en fas i misshandlarförhållanden då man resignerar, man har tagit alla kamper, man orkar inte mer, man spelar med i stället, det kallas för att spela död, man gör det för att få vara i fred, för att få vara ifred ger man upp allt som är viktigt för en, det gör mindre ont då, för stunden. Men det lindrar inte det tomrum som växer inuti.
Den här fasen, frysningen av mig tog inte bara över mig i hur jag agerade i mitt förhållande. Den ledde också till att jag tryckte allt annat på paus, jag tog mig igenom i stället för att närvara, jag tog mig fram i stället för att komma framåt.
Det som har hänt sedan separationen är att jag bit för bit har blåst liv i alla de där delarna som har legat i koma så länge. En gång i tiden tog jag för mig mycket, talade utan problem inför massor av folk, gillade att känna pulshöjande utmaningar. Allt det försvann med honom. Jag gjorde en del. Men det mesta av mig var inte närvarande. Det var inte helhjärtat. Det var som att jag försökte skydda mig från livet. När jag började försöka anpassa mig efter honom började jag också ännu mer än tidigare försöka anpassa mig efter alla andra. Jag tappade riktningen och orkade inte leta upp den. Det att anpassa mig efter andra är ett beteende jag behöver komma loss ur. Som jag nästan har kommit loss ur. Jag gör mitt bästa för att kliva fram.
Den här veckan har jag gjort två saker som kändes supernerviga. En stor del av mig ville bara dra för skynket. Slumra igen, ostörd. - Men inte vaken.
Men jag tog mig igenom och jag gjorde det dessutom galant. Båda uppgifterna gick väldigt bra. Och nu är jag så trött så trött. Men så lycklig så lycklig och levande.
Jag klev fram. Det gick bra. Även om inte hela världen ser vilken bedrift det var så är det en enorm bedrift det vet jag.
Känner ni igen er i spelardöd-liknelsen? Förstår ni varför man till sist börjar göra så? Kram!
Hej syster!
SvaraRaderaSvaret är mycket enkelt. Det finns bara två alternativ:
1. Man gör som han vill.
2. Man säger att man vill göra något annat och får ett HELVETE, som slutar med att man gör som han vill i alla fall.
Enkelt, va?
Hej svejs i lingonskogen
Kristina
Åh, du är så härligt arg just nu. Jag kan tänka mig att du rätade på ryggen omedvetet när du skrev det där. Sant, är man med de här männen och stannar där kan man inte driva igenom sin vilja. Allt han gör syftar ju till att vi ska lägga oss och han få bestämma. Det luriga för mig var att jag upplevde att mina enorma anpassningar gjorde situationen bättre eftersom hans fruktansvärda vredesutbrott kom mer sällan.
SvaraRaderaTacka fan för att de gjorde det när jag hade lagt allt som var viktigt för mig åt sidan, underordnat mig honom. Han hade inte lika mycket att skälla på då. Men orsakerna till att det blev bråk, de väsentöiga saker jag försökte stå upp för i början, de blev ju aldrig bättre. Bara sämre. Kram!