På vägen hem

Vårblommor under tallarna på berget.
Blått vatten och blå himmel vid horisonten.
Knastrande grus på gångstigen, på väg hem.

Varmt kvällsljus fyller mitt bröst.
Och en insikt.
Du tog så mycket. Jag trodde att du till och med tog den här staden ifrån mig.
Den här staden som väckte något i mig från starten, en frihetskänsla av vattnet, klipporna, naturen på knuten.

Med dig satt jag orkeslös och halvkvävd.
Du stal så mycket från mig.
Du stal känsla för den här staden.
Och jag trodde så länge att jag aldrig skulle hitta den igen.

Vinden mjuk, blåsippor runt hörnet.

Och där och då vet jag att staden är min igen.
Mitt liv är mitt igen,
och samtidigt flyttar friheten in i magen.
Du kunde inte stjäla den.
Den var inom räckhåll för mig när jag var redo.

Och staden har kanske ett hem för mig ändå.
Det finns en möjlighet att jag kan bygga något äkta här.
Som jag längtar efter äkta.

Vad stal han av dig? Vad har du tagit tillbaka? Vad har du kvar att hitta tillbaka till?