Jag har läst de senaste dagars bloggar o kommentarer. Vi gjorde/gör/har framför oss ett otroligt djupt arbete! Det är som om han fick oss att tömma oss på allt vårt inre så han kunde fylla oss till bredden med OSÄKERHET, SKAM och RÄDSLA. Var det att LEVA?! Och nu är det upp till oss att fylla oss med SÄKERHET, GLÄDJE OCH FÖRTROENDE! Medans han bara går vidare till nästa person att förstöra...
Lite från mitt liv: Jag var väldigt blyg och osäker på mig själv under min uppväxttid. I normala fall, när man är klar med studierna och blir äldre och äldre, lär man ju känna sig själv och acceptera sig själv som man är. Man får nya mogna vänner och kan själv välja vad man vill göra med sitt liv. Jag som hade blivit uppfostrad att lita på andra föll totalt för hans charm. Och han utnyttjade det. Den normala utvecklingen med att bli mer och mer säker på sig själv - fick jag aldrig erfara. Han kom in i mitt liv istället. Jag fortsatte att vara osäker på mig själv i andras sällskap - han berättade ju alltid om hur fel jag uppförde mig. Tills idag är jag osäker om mina kompisar vill träffa mig för den som jag är eller om de känner sig tvingade att träffa mig.
Jag vet inte vad jag ska säga. Om jag ställer mig utanför mitt liv och granskar mitt liv... Han ville bara "uppfostra mig till att bli bättre, lära mig saker som jag inte visste" och detta blev resultatet...
Vad jag kan göra idag är att försöka förklara för mina barn att "pappa gör fel när han gör de sakerna som får er att må dåligt." De har ju också blivit hjärntvättade sen de var små. Det är också så viktigt att skolorna börjar informera om Varningssignalerna mycket tidigt.
Härligt med alla som har websidor i ämnet, bloggar osv. Jag ska också starta min websida, när jag blir fri, om "mitt fall". Ja, det känns just så att jag "föll" när jag träffade honom. Jag förlorade mycket men jag lärde mig också mycket i den tuffa skolan. Jag lärde mig bl.a. Varningssignalerna som jag kan sprida till andra tjejer. Tänk när de läser om SIN KILLE och väljer att bryta i tidigt stadium!
Hurra, vilken glädje och lättnad vi kan sprida till andra!
Kram alla systrar (92%) och alla bröder (8%) på vår jord!
Det är så sant det du har kommit fram till. Jag såg en liknelse på en sida att det var som att ha en relation med en vampyr som suger ut hela ens livsenergi. Ibland när jag tänker tillbaka på åren med honom känns det som att jag gick i runt i dvala. Fy vad jag mådde dåligt och vad han fick mig att känna mig otillräcklig.
Jag känner bitvis igen mig i din beskrivning av din uppväxt. Utåt sätt var jag ganska tuff, satsade mycket på det som intresserade mig. Men inuti hade jag ett stort tvivel på min förmåga, just i relation till andra var det ett stort tvivel. Kanske inte med mina pojkvänner, men med mina vänner och i möten med nya personer tvivlade jag alltid på om jag dög och ville bli omtyckt av andra.
Jag var ett så passande offer,jag uppfattades av många som stark, men inuti mig fanns allt det där du beskriver också.
Men det bästa är att det aldrig är försent. När insikterna börjar landa ser jag det närmast som en liten idérevolution. Vi lär oss att stå upp för oss själva, och bit för bit växer då självrespekten. Det är som att ha famlat hela livet och till sist börja se.
Därför är det precis som du säger så viktigt och värdefullt alla som börjar prata om det här, alla som vågar utmana synen på hur vi ska vara mot varandra. Varje gång vi når fram till någon med det här har vi gjort en stor skillnad i det lilla.
I längden, när vi är starka nog, är det dags att bryta tystnaden. För jag tror verkligen att det ligger något i talespråket att det inte är de onda människornas handlingar som är den största faran utan de goda människornas tystnad.
Hej syster!
SvaraRaderaJag har läst de senaste dagars bloggar o kommentarer. Vi gjorde/gör/har framför oss ett otroligt djupt arbete! Det är som om han fick oss att tömma oss på allt vårt inre så han kunde fylla oss till bredden med OSÄKERHET, SKAM och RÄDSLA. Var det att LEVA?!
Och nu är det upp till oss att fylla oss med SÄKERHET, GLÄDJE OCH FÖRTROENDE! Medans han bara går vidare till nästa person att förstöra...
Lite från mitt liv:
Jag var väldigt blyg och osäker på mig själv under min uppväxttid. I normala fall, när man är klar med studierna och blir äldre och äldre, lär man ju känna sig själv och acceptera sig själv som man är. Man får nya mogna vänner och kan själv välja vad man vill göra med sitt liv. Jag som hade blivit uppfostrad att lita på andra föll totalt för hans charm. Och han utnyttjade det. Den normala utvecklingen med att bli mer och mer säker på sig själv - fick jag aldrig erfara. Han kom in i mitt liv istället. Jag fortsatte att vara osäker på mig själv i andras sällskap - han berättade ju alltid om hur fel jag uppförde mig. Tills idag är jag osäker om mina kompisar vill träffa mig för den som jag är eller om de känner sig tvingade att träffa mig.
Jag vet inte vad jag ska säga. Om jag ställer mig utanför mitt liv och granskar mitt liv... Han ville bara "uppfostra mig till att bli bättre, lära mig saker som jag inte visste" och detta blev resultatet...
Vad jag kan göra idag är att försöka förklara för mina barn att "pappa gör fel när han gör de sakerna som får er att må dåligt." De har ju också blivit hjärntvättade sen de var små. Det är också så viktigt att skolorna börjar informera om Varningssignalerna mycket tidigt.
Härligt med alla som har websidor i ämnet, bloggar osv. Jag ska också starta min websida, när jag blir fri, om "mitt fall". Ja, det känns just så att jag "föll" när jag träffade honom. Jag förlorade mycket men jag lärde mig också mycket i den tuffa skolan. Jag lärde mig bl.a. Varningssignalerna som jag kan sprida till andra tjejer. Tänk när de läser om SIN KILLE och väljer att bryta i tidigt stadium!
Hurra, vilken glädje och lättnad vi kan sprida till andra!
Kram alla systrar (92%) och alla bröder (8%) på vår jord!
Hej fina du!
SvaraRaderaDet är så sant det du har kommit fram till. Jag såg en liknelse på en sida att det var som att ha en relation med en vampyr som suger ut hela ens livsenergi. Ibland när jag tänker tillbaka på åren med honom känns det som att jag gick i runt i dvala. Fy vad jag mådde dåligt och vad han fick mig att känna mig otillräcklig.
Jag känner bitvis igen mig i din beskrivning av din uppväxt. Utåt sätt var jag ganska tuff, satsade mycket på det som intresserade mig. Men inuti hade jag ett stort tvivel på min förmåga, just i relation till andra var det ett stort tvivel. Kanske inte med mina pojkvänner, men med mina vänner och i möten med nya personer tvivlade jag alltid på om jag dög och ville bli omtyckt av andra.
Jag var ett så passande offer,jag uppfattades av många som stark, men inuti mig fanns allt det där du beskriver också.
Men det bästa är att det aldrig är försent. När insikterna börjar landa ser jag det närmast som en liten idérevolution. Vi lär oss att stå upp för oss själva, och bit för bit växer då självrespekten. Det är som att ha famlat hela livet och till sist börja se.
Därför är det precis som du säger så viktigt och värdefullt alla som börjar prata om det här, alla som vågar utmana synen på hur vi ska vara mot varandra. Varje gång vi når fram till någon med det här har vi gjort en stor skillnad i det lilla.
I längden, när vi är starka nog, är det dags att bryta tystnaden. För jag tror verkligen att det ligger något i talespråket att det inte är de onda människornas handlingar som är den största faran utan de goda människornas tystnad.
Stor kram och bra kämpat!