När han inte kom hem

Jag såg en gammal anteckning på mobilen som återigen ledde till en insikt. Något av det värsta jag visste var när han skulle ut på kvällen och sa att han inte skulle bli borta så länge. Han kunde ofta säga att han bara skulle vara borta två timmar så att vi skulle hinna ses sen. Det blev alltid likadant.


Efter tre-fyra timmar fortfarande inte ett pip. Jag började alltid med att skicka ett sms för att fråga om han var på väg snart. Jag fick oftast ett svar: "Ja, jag ska just gå", eller "Jag kommer om en kvart". Inget av det gällde så klart. När en timme till hade gått blev jag därför orolig. Hörde av mig igen. "Ja, jag håller just på att säga hej då, vi ses om en stund". Nu hade klockan oftast passerat när jag brukade gå och lägga mig, men eftersom han sa att han var på väg var jag uppe längre för att få träffa honom. När ytterligare en timme hade gått hörde jag oftast av mig igen, om jag inte tvingade mig själv att låta bli och i stället låg vaken och lyssnade efter steg i trapphuset. Det slutade alltid likadant. Med att han skällde på mig för att jag var så kontrollerande. Att alla på utestället tyckte att jag var konstig och nervös. Att han kunde väl inte rå för om han hade trevligt.

Jag svarade alltid med att problemet inte var att han hade det trevligt eller var ute sent: Problemet var att om han har sagt att han ska komma hem tidigt så att vi ska hinna umgås, då tror jag ju det, då är det inte så konstigt om jag vill kolla om det fortfarande stämmer när han aldrig dyker upp. "Om du bara skulle säga att det är trevligt här så jag stannar längre, hade det varit lättare, men när du skriver jag kommer strax eller jag kommer just, då tror jag ju att du ska komma inom en halvtimme" (Vi bodde tre minuters gångväg från utestället). Just den där delen gick aldrig in i hans huvud och jag trodde att vi hade ett kommunikationsproblem.

Så till insikten idag: Han gjorde det med flit. Kanske inte från första början. Men när jag messade så skrev han kommer snart, fast han inte alls tänkte anstränga sig för att göra som han sa. Att inte dyka upp fast han sa att han skulle komma, det var en bestraffning för att jag "hade mage" att fråga var han tog vägen.

Systrar, jag har inte tänkt på det förut. All denna oro och smärta och dessa onödigt förstörda kvällar. Jag gillar att rå mig själv om jag får lugn och ro. Jag sa ju det till honom, att jag skulle slippa känna oro och splittring om han inte höll mig på halster med "kommer snart" utan i stället sa att han skulle stanna kvar. Ändå gjorde han det, om och om igen. I stället för att ge mig en lugn kväll hemma fick han mig att gå ängslig och vänta.


Den jävla jäveln. Han gjorde det med flit.