Under min morgonpromenad till jobbet hinner jag tänka mycket.
Det är därför jag försöker se till att promenera de 25 minutrarna i stället för att ta buss eller bil.
Jag märkte att jag var arg på nytt. Jag kände efter för att se om jag hade fastnat i ilskan, om det var samma saker som tidigare som jag var arg på, men det var något nytt. Det gamla kändes arkiverat vilket i sig är skönt att inse, att jag kommer framåt.
Jag är arg på att den idioten gjorde anspråk på att känna mig bättre än jag själv och att varken han eller jag ifrågasatte den befängda idén. Och jag tänkte under mina bestämda steg att det till sist var tvärtom. Jag kände honom bättre än han själv gjorde eftersom han saknade självkännedom. Han däremot, han lärde aldrig känna mig. Hur skulle han lära känna mig när han varken ville lyssna eller förstå eller se mig för den jag var? Han ville göra mig till någon annan. Det var bara den där föreställningen av å ena sidan hon den där bristfälliga som han skulle omforma och å andra sidan hon som ibland nådde upp till hans skruvade ideal.
Men han kände aldrig mig. Ändå lät jag honom diktera för mig hurdan jag var.
Jag vill skrika till honom hur fel han hade.
Men jag vet att det inte tjänar något till.
Känner du igen dig?
Hej syster!
SvaraRaderaJag känner igen mig så väl :)
Jag blev alltid tillsagd vad jag kände, tyckte och tänkte.
”Jessie, du tänker så här”
”Jessie, du känner så här”
”Jessie, du tycker så här”
Även om man talade om för honom att det inte alls var så och att han inte hade rätt att tala om för mig vad jag kände så lyssnade han inte.
Hade han bestämt sig för att jag tex "hatade män" så spelade det ingen roll hur många ggr jag sa att jag inte gjorde det för han sa iaf att jag hatade män.
"Du tycker att allt är så jobbigt"
"Det du känner är fel, det är bara i ditt huvud"
etc etc....
Det som gör mest ont idag det är det faktum att jag har haft rätt i mina misstankar om honom och vår kollega hela tiden. Han har använt henne för att göra mig svartsjuk och sedan har han bestraffat mig för att jag blev sur, grinig och svartsjuk. Men eftersom de är tillsammans nu, typ 1 mån efter att han och jag gjorde ett riktigt avslut (inte ett riktigt avslut men slutade prata med varandra och ses), så gissar jag på att de har haft ett gott öga till varandra under alla dessa år men han har försökt att intala mig något annat.
Han hade också en förmåga att prata så bra om sig själv (medan han samtidigt hela tiden fokuserade sig på mina fel och brister…..)
*Hur positiv han var
*Han gjorde aldrig fel
*Han var perfekt (det sa han aldrig rakt ut men han hade ju aldrig fel heller enligt honom själv och då är man väl perfekt :) )
*Hur glad han alltid var
*Att han aldrig i sitt liv hade varit otrogen
*Att han aldrig hade haft ett one night stand
*Hur vältränad han var " Titta Jessie, visst har jag en fin mage? Känn!!" etc
*Hur han alltid gav allt till sin partner
*Hur lojal han var
*Hur organiserad han var
*Hur trogen han var
*Att han minsann inte lät gamla ex och oförrätter mot honom gå ut över mig
Idag skrämmer det mig att jag inte alls kände honom. (idag vet jag vem han är dock) Han målade upp en bild av en person som inte finns. Naiv som jag var så köpte jag den. Men min intuition och magkänsla att något har varit fel har alltid funnits där, ända sedan första stund och det kanske är den som har räddat mig? Det kanske är det som har gjort att jag har sagt ifrån och talat om för honom hur jag vill och inte vill bli behandlad, omedvetet på något sätt om du förstår vad jag menar?
Han klarade inte av det, jag kanske var för stark för honom? Jag lät mig inte kuvas helt!
Nu har han sitt nästa byte i sina klor, jag undrar hur det kommer att gå för dom?
Kommer han att kalla henne för ”skitungen” precis som han gjorde med mig och sina ex? (jag hittade gamla brev från hans ex när jag rensade ut gamla papper efter att han hade flyttat)
Han verkar dessutom fortsätta på samma inslagna bana som han alltid har gått bara det att kvinnan i hans liv byts ut med jämna mellanrum.
Kramar
Åh! Du har rätt, du lät dig inte kuvas helt. Tänk vad det är skönt att det finns en slags självbevarelsedrift mitt i allt, trots allt. Den där magkänslan, försök att komma ihåg hur den känns och lyssna på den. Den hade ju rätt hela tiden om honom, vilket berättar hur fantastiskt viktiga våra känslor är, att vi måste erkänna dem.
SvaraRaderaVisst måste sveket göra ont. Men visst försvinner väl den sista gnuttan respekt för honom? Att han täcktes hålla på med ett så fult spel, det är ju helt sinnessjukt!
Mitt ex hyllade också sig själv. "Vilken tur att du har mig" kunde han säga. Han hade alltid rätt, även när han motsa sig själv totalt. Även när han uppenbarligen ljög eller när han behandlade mig illa. Ja, för då var det för att jag förtjänade det.
Det jag menar med att jag känner honom är att jag ser vilket praktarsle han är, och själv går han runt i illusionen av att vara balanserad sanningssägare som vet bäst och har rätt att döma andra hårdast möjligt, Själv klarar han inte ens av att bli bedömd, än mindre dömd förstås...
Puha. Vad arg jag är igen. :-). Men alla de här insikterna är så viktiga för att vi ska förståö vårt fulla värde.
Stor kram!