Funderar på det här med tvåsamhet

En av mina vänner har nyligen gått in i ett nytt förhållande.
Det får mig att fundera på det här med tvåsamheten. Jag gör mitt bästa för att vara glad för henne eftersom det är det hon vill. Hon är kär och uppfylld och har en härlig förälskelsefas.en del av mig är väldigt glad.

Samtidigt skrämmer det mig. Dels därför att jag börjar fundera mer på hur jag vill ha det. Och jag vet inte om jag vill ha det så, även om det på något vis förväntas av mig att jag ska vilja det. Hela omvärlden, hela min uppfostran, allt bygger på de förväntningarna. Men jag är rädd för att falla eftersom jag skadade mig så illa sist jag föll. Jag trodde ju att det var mannen i mitt liv och han förstörde så mycket i mig. Jag vet inte om jag någonsin ska våga slänga mig in i något igen.

Min väninnas fall för honom påminner mig om hur jag föll en gång. Jag kan inte hjälpa att jag blir orolig eftersom han ju verkar vara en sån toppenkille mot henne och jag vill att hon ska ha en toppenkille, men systrar, jag blir så orolig att han också är för bra för att vara sann. Jag vet inte alls tillräckligt mycket, jag har ju ingen aning, men det har gått så snabbt och han är så lyrisk över henne. Och även om hon verkligen förtjänar så mycket uppskattning blir jag orolig. Så orolig eftersom det stämmer in på varningstecknen. Det behöver ju inte alls vara så, jag kan ändå inte låta bli att känna att det kanske kan vara så. Jag pendlar mellan glädje för hennes skull och oro. Har jag blivit cynisk? Är jag bara jagad av min demon? Eller är jag realistisk? Det kan jag ju inte veta. Fast jag vet att min rädsla för kärleken inte ska behöva gå ut över henne. Jag ska verkligen ge honom en chans för hennes skull.

Själv då? Jag tror att jag vill ha ett förhållande igen. En dag. Men det som har hänt efter separationen är att jag känner mig rik på fina människor. Vänner och familj som jag vill ska ha en stor plats i mitt liv. Jag vill inte ha en partner som petar undan dem. Jag vill att mitt egna, mina andra relationer ska rymmas.

Kanske är jag bara inte redo efter allt. Men jag tänker att det kanske också är så, att den livsstilen inte passar mig. Jag har många vänner som har respektive som ändå klarar att ha igång ett stort liv med vänner, som inte sitter ihop med sin partner, som lever självständigt. Där känner jag mig alltid välkommen trots att jag inte är i par. Men här, på den ort där jag bor upplever jag att normen om tvåsamheten är så stark. Att så fort någon går in i en relation så försvagas banden till de vänner som inte ingår i tvåsamhetsbilden. Jag har säkert gjort likadant, jag gav ju upp så mycket av det jag trodde på och så mycket av det sätt jag ville leva på. Så varför inte detta också? Jag kan inte se på det klart.

Men jag känner väldigt starkt att jag inte vill låta nästa partner bli överordnad allt det där andra. Jag tror inte att det passar mig och hur jag vill leva, det kanske passar andra, men det passar inte mig.

På sikt behöver jag nog omge mig med människor som ser likadant på det. Där tvåsamhet inte blir två människors ensamhet, där tvåsamhet fortfarande kan vara flersamhet. Jag vänder mig alltså inte emot att ha en partner. Jag bara önskar att det inte skulle följa med så himla många umgängesregler när man går in i en relation.

PS: Lisa Ekdahl sjunger ju, "så har den drabbat mig igen, den stora ensamheten", jag roar mig med att byta ut orden "så har den drabbat mig igen, den stora tvåsamheten"... ;-). För jag och du, vi vet ju hur illa det kan gå när man låter relationen ta över. Och även om det inte behöver gå fullt så illa så kan insatsen vara nog så hög. Även i en någorlunda sund relation kan vi råka kompromissa bort oss själva i ren iver när vi faller.

Hur tänker du?