Kära du. Vissa dagar känner jag hur han sitter i min kropp, han sitter i mellangärdet på mig. Det skapar en allmän obehagskänsla, och ofta hjälper ingenting mot den. Den släpper när den släpper. Under tiden försöker jag ge mig tid att tänka på det jag har upplevt lite vidare, så att det inte bara ska kännas som att han när som helst kan kliva in i rummet.
Mitt under såna tillfällen får jag så härliga bilder för mig ibland. Jag skulle aldrig göra en människa fysiskt illa, om det inte gällde att försvara mig om någon använde våld mot mig.
En sån bild har följt med hela vägen. Det är att jag möter honom, knuffar omkull honom med alla krafter jag har. när han ligger på marken använder jag hela mitt väsens ilska och målmedvetenhet till att stampa på honom. Bit för bit, tills jag har stampat på hela hans kropp utom huvudet. Han ser häpen och hjälplös ut.
Igår när jag körde från ett jobbuppdrag fick jag en till sådan bild. Nämligen att han skulle komma gående vid vägen och att jag skulle gasa allt jag kunde och köra på honom. Tanken på det fick mig att le.
Det här är tankelekar man kan ägna sig åt när man känner sig maktlös, för de får en att känna sig mäktig och fri. Men i verkligheten ägnar jag mig inte åt hämnd. Inte i någon form eftersom det skulle bekräfta både för honom och mig hur viktig han fortfarande är, att han på vissa sätt, i form av känslan i magtrakten fortfarande har makt över mig. Det är hårt att erkänna det, men så är det. Om jag skulle ägna mig åt hämnd i verkligheten skulle han kunna hugga tag i mig och skrämma upp mig till nivåer jag aldrig mer vill uppleva. Därför håller jag mig borta.
Så, jag och känslan i magtrakten får finna oss i varandra en stund. Den kommer att släppa.
Kram till dig och HEJA!
Din syster
Hej Syster!
SvaraRaderaJag känner igen känslan.
Dessutom har han invaderat mitt huvud. Jag vill få ut honom ur skallen.
Jag var inne och kollade på FB idag igen, fast jag inte borde.
Nu är vår kvinnliga kollega vän med mitt exs mamma. Nu har jag det svart på vitt att dom är ett par.
Det gör ont men nu vet jag att jag har haft rätt i min magkänsla hela tiden, i alla år.
Nu är det hennes tur att få upptäcka att utseendet inte är allt!
Jag önskar att jag kunde önska dom lycka till men det kan jag inte.
Innerst inne önskar jag att han tappar allt sitt hår och att det går åt helvete för dom!
Ska ägna dagen åt lite hämndaktioner i mitt huvud och tacka gud att jag är av med honom!
Stor kram :)
Jag pratade igår med en vän som berättade att hennes ex hade varit likadan, det visste jag inte om. De bor nu långt ifrån varandra och efter flera års tystnad mejlade han. Så var hon där, vred och vände sig på natten, med ångest, vad skulle hon svara, vad skulle hon svara.
SvaraRaderaHon pratade med sig terapeut som frågade: ”Vill du ha kontakt med honom?”, ”Nej”. ”Då ska du inte svara”.
Då kunde hon slappna av igen. Och hon insåg det, att hon har bara ett alternativ och det är att hålla honom helt borta ur sitt liv. Men hon insåg också en fin sak, hur fri hon var från honom, hon kunde välja att inte svara, hon saknade ingenting, han hade ingen kontroll kvar, inte egentligen.
Starka dagar känner jag precis så. Skörare dagar känner jag ett obehag, han är där igen och rotar. Men jag är så lycklig att jag slipper se honom, jag har inte träffat på honom på två månader, trots att vi jobbar i närheten av varandra. Distansen är så viktig, det ska du veta. Jag vill att du ska förstå att jag förstår att du påverkas rent fysiskt bara av att se honom på ditt jobb varje dag.
Och visst var det så, din magkänsla var rätt. Jag säger inte att de hade en relation då, men att han blandade in henne i spelet då. Lita på din mage. Den säger vad som är rätt för dig.
Och vännen, du behöver inte önska dem lycka till, vet du vad det bästa du kan önska henne? Att hon inser snabbt vem hon har råkat ut för.
Och att önska honom håravfall är väl det minsta du kan göra efter vad han har gjort dig. Låt oss hoppas. ;-).
Du är så mycket större och vackrare än honom. Det är sanningen. Han är inte värd dig och din tankekraft.
Kram!
Hej Syster!
SvaraRaderaDu skriver så klokt och du får mig alltid att må så mycket bättre, tack!
Jag vill inte heller ha kontakt med honom, inte efter allt det han har gjort, inte nu längre. Visst saknar jag honom men jag kommer aldrig att kunna förlåta.
Jag vill så gärna gå fram till honom och säga att jag uppenbarligen har haft rätt hela tiden. Jag vill säga det till hans mamma också som tyckte att jag var psykiskt instabil.
Jag ska dock inte ge dom den tillfredställelsen av att veta att han fortfarande påverkar mig, precis som du skrev i inlägget ovan.
"det skulle bekräfta både för honom och mig hur viktig han fortfarande är, att han på vissa sätt, i form av känslan i magtrakten fortfarande har makt över mig."
Jag tror inte heller att de hade en relation medan vi var tillsammans, inte fysiskt iaf. Han har dock definitivt använt henne i spelet mot mig precis som du säger. Jag ser det så klart idag.
Det som skrämmer mig allra mest är inte det faktum att jag har förlorat honom utan att jag kanske aldrig får uppleva kärleken igen.
Kanske blir jag ensam för resten av livet, utan barn och familj. DET skrämmer skiten ur mig och stressar mig något oerhört. Jag som trodde att jag hade allt ordnat iom att jag träffade mitt ex.
Jag försöker tänka positivt men ibland är det svårt :)
Kramar
Jättebra att du börjar kunna skilja på det, nämligen oron över att drömmen du har inte ska gå i uppfyllelse och på relationen du hade med honom.
SvaraRaderaJag förstår att det kan kännas som ett steg bakåt i utvecklingen. Men om vi försöker vända på det kan vi se det så här också: Genom att du slipper honom har du tagit ett steg närmare till att din dröm uppfylls.
Du vill gärna ha ett fast förhållande, barn så småningom om jag förstår rätt? Kanske i förlängningen om du tänker på vad det står för så kan det vara en känsla av trygghet, en vetskap att du är älskad och att någon stöttar dig genom livet?
Även om du till det yttre skulle levt din dröm med honom om ni hade fortsatt så vet du hur det skulle vara tvärtom i ditt inre. Du skulle sakna, trygghet, tillit och stöd, allt det du drömmer om.
Som jag ser det har den yttre fasaden rämnat, den lämnar plats för dig att uppfylla din inre dröm.
Börja med att försöka hitta en känsla av trygghet, tillit och stöd, genom att satsa på de personer i ditt liv som kan ge dig det.
Tids nog kommer du att möta någon som behandlar dig bra. Men ge dig tid först. Kanske är det du behöver komma till nu att du duger så bra som du är, oavsett om någon man just nu säger det eller inte.
Du behöver hitta det värde du har, det som finns där oavsett andra. Jag ser det, tror du att du har en aning om hur du ska se det?
Kram!
Hej Syster!
SvaraRaderaDet känns verkligen som ett steg bakåt.
Jag hade längtat såå mycket efter ett fint och bra förhållande, någon att bygga en framtid med och så blev det så här.
Jag trodde naivt nog att jag hade hittat det. ”Hur kunde en sådan snygg och fin människa vara intresserad av mig? Livet blev jäkligt bra trots allt!” tänkte jag då.
Jag ville ha barn, hus, bil och hund med honom. En trygghet!
Jag vill fortfarande ha samma saker men inte med honom!
3 år av mitt liv gick till honom och han släppte mig som en het sten när det inte längre passade, när han inte kunde ställa upp på mina krav om förändring från hans sida.
Utåt sett var vi det perfekta paret och jag förstår att min kvinnliga kollega "ville ha mitt liv" som hon sa till mig en gång. Nu har hon det, nu får hon se hur roligt det är.
Mitt ex är som sagt otroligt snygg och vacker men när man skrapar på ytan så finns det inget därunder, ingen substans, inget intellekt, inga äkta känslor....INGET! Bara ett par tomma, kalla och elaka ögon som aldrig ler!
Det som även gör mig rädd är om deras förhållande kommer att fungera som en klocka. Vad säger det om mig? Kanske att det verkligen var jag som sabbade det hela.
Jag har ingen aning men jag har lärt mig den hårda vägen att utseendet betyder inte ett skit i längden.
Jag citerar en del av Christina Aguileras låt Walk Away, för dessa rader passar så bra in på honom och mig:
I was naïve
"Your love was like candy
Artificially sweet
I was deceived by the wrapping"
Om jag skulle ha fortsatt med honom så vet jag hur jag skulle må, jag känner det i hela kroppen nu när jag tänker tillbaka. Fy fan! Fy för att gå runt och må som jag gjorde. Inte konstig att jag var helt slut på kvällarna och somnade i soffan vid 19,30.
Han hade dessutom en förmåga att sända ut en slags negativ energi när han blev sur, arg, grinig eller förbannad. Det var så himla obehagligt. Har du upplevt något liknande någon gång?
Jag uppfattade det som en stor tjock grå massa som jag skulle ha kunnat skära med en stor såg i. Så fruktansvärt läskigt. Han behövde inte säga ett ord, han kunde tom vara i ett annat rum och jag kunde känna den gråa massan komma och jag visste att nu var det något som var fel. Vad hade jag gjort eller sagt nu?.
Visst är det märkligt? :)
Jag ska försöka hitta tillit till mig själv. Lita på att jag är värd att älskas för den jag är.
Jag har många underbara vänner som har stöttat mig genom det här och jag känner en sådan stor kärlek gentemot dem.
Jag vet inte hur mitt värde ser ut eller ter sig idag, jag hoppas att jag gör det i sinom tid.
Tack för ditt stöd!
Kramar!
Ja, visst är det surt när man tänker så, att man har slösat bort sin tid. Samtidigt tänker jag att det är det som är nödvändigt, att man kommer till den insikten. Det är ett stort genombrott att du är där, för det är först då som man kan börja se saker för vad de verkligen har varit och är. Och ju mer tid som går, även om man märker att saker är fel, ju mer tid som går, desto räddare riskerar man att bli över att inse det. Att allt är bortkastat.
SvaraRaderaOch så småningom, som nu, när jag börjar samla ihop mig tänker jag att jag kommer att ha blivit starkare på så många sätt i så många sammanhang när jag är klar. Jag kommer att ha lärt mig att sätta ner foten, dra gränser, stå upp för mig. Och då är inte upplevelsen bortkastad. Även om läxan var jävligt lång och jobbig. Onödigt lång och jobbig så lärde jag mig något.
Jag tänker att du kanske som jag gjorde samma misstag, jag lät mig också lockas av ett stiligt yttre, av hans starka vilja, charm i sociala sammanhang, allt det han visade utåt. En anledning till att jag lockades av honom var att jag faktiskt på ett sätt värderade honom högre än mig själv, och så kom han och höjde mig till skyarna. Det var som att åka snålskjuts upp i statusskalan eller vad man ska kalla den. Men det finns inga genvägar. Vår känsla av vårt eget värde måste komma inifrån oss själva, genom att vi arbetar för att tro på oss själva och älska oss själva.
Kalla ögon och dåligt humör som skär in i allt. Visst känner jag igen mig. Jag har läst att det är typiskt för de här personerna, att deras humör påverkar hela omgivningen på ett helt oproportionellt sätt. Det behövdes inte mycket för att jag skulle påverkas mycket, så bra blev jag på att tyda honom och att försöka anpassa mig efter honom. Ett kyligt tonfall och det isade sig i mig, men om jag skulle ha tagit upp det med honom skulle han bara ha hånat mig. Så i stället försökte jag blidka honom.
Vad fint att höra att du har en bra omgivning. Tänk va, det finns en hel krets som bryr sig om dig. Tänk på var och en av dem när du känner dig ensam.
Läs gärna böcker om självkänsla. Det har hjälpt mig.
Stor kram!