Hej syster!
Jag har varit orolig i veckan. I söndags var jag på en dejt med en kille som bor i en annan stad. Han är trevlig, verkar schysst, vi har mycket gemensamt. Vi hade roligt, umgicks i flera timmar. Men känslomässigt kände jag mig helt avstängd. Jag insåg snart att det betydde att jag inte var redo att ge efter.
Ändå, när jag kom hem, jag kände det som att jag måste höra av mig, han kommer från orten där jag bor och ska hit i helgen. Själv åker jag hem till föräldrarna i påsk, men skulle kunna föreslå att vi skulle ses en sväng före. Men fy vad den tanken har stressat mig, jag har känt att jag kanske vill, fast kanske inte borde och att jag kanske borde fast kanske inte vill.
Igår pratade jag med en kompis om det. Hon noterade så klokt att mitt beteende var en del av det gamla. Att jag tog på mig ansvaret att fixa saker och att jag försökte möta möjligen hans förväntningar men också omvärldens. Att jag antagligen fick ångest för att det jag trodde förväntades av mig inte stämde med det jag ville. Och att jag ändå inte vågade lyssna på min egen osäkerhet.
"Så försök att se honom som en vän. Hör inte av dig om du inte vet att du vill ses. Pressa inte dig själv. Ta det lugnt. Och om det sen kommer ett läge där det passar att ses och du vill det så gör ni det".
Hon har rätt. Jag var verkligen inne i att försöka leva upp till någonslags förväntningar som väldigt mycket kom utifrån.
Så nu är min hemläxa att sitta lugnt i båten. Glida fram i lugn och ro och se vart livet för mig, vad jag verkligen vill göra.
Vilken lättnad jag kände när jag vaknade i morse.
Känner du att du gör saker bara för andras skull ibland, utan att de ens har uttalat en förväntning? Jag vet att jag gör det av gammal vana, jag blev så van vid att sätta mig åt sidan och fokusera på att göra honom nöjd. Förebygga katastrofen som ändå kom. Och missa den värsta katastrofen, att jag lät min vilja köras över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar