Löpsedlar

Man grep struptag om kvinna. Står det på den lokala löpsedeln som möter mig på väg till jobbet.

Varje dag en massa små små notiser i nyhetsmedierna om våld i hemmet.
Att se den. Att veta att det bara är en liten, liten del av allt som sker.
Att se den, att veta att den otryggaste platsen för en kvinna att vara på är i hemmet. Att veta att det säkraste sättet för en kvinna att slippa utsättas för våldsbrott är genom att inte vara i en relation.

Att se allt och veta att bortom våldet, det som domstolarna ser och tar på. Där finns det helvete den psykiska misshandeln innebär. Den som hamnar mellan alla rättsstolar, den som får folk att vända bort blicken, eftersom det som händer hemma i övrigt är privat, inte deras grej.

Se en löpsedel, se en värld som de flesta andra inte känner till.
Se en värld, vår värld. Vår vetskap om skuggsidan.

Känna att även om jag är tillbaka på solsidan finns min skugga alltid med mig. Den gör mig rikare, visare, mer erfaren. Men den har dödat min naiva goda tro, min genuina övertygelse om att alla människor vill väl.

Tänka med första klunken morgonkaffe att jag inte bara sörjer mina förlorade år. Jag sörjer den ljusare världen som jag trodde fanns. I den fanns det hopp för såna som honom. Men i den verkliga världen är han förlorad.

Fast det finns hopp för mig.