En konstig tanke

 
På väg från lunchen.
En klar vårdag.

Minnet av fint möte i kroppen.

Tänkte på dig.
Kände mig varken arg, ledsen, svag eller längtande.
Tänkte bara på några av dina goda sidor, smålog till och med.

Vad konstigt. Tänkte jag.

Hade inte allt det onda du gjorde överskuggat? Så att de inte fanns mer? Tydligen inte. Jag gick där och kände att jag tyckte om en del av dig. Trots allt.

Blev jag rädd? Lite kanske. Sen kände jag efter, det fanns inga negativa känslor där. Det var som att du förlorat all den makt du haft över mig. Och när det släppte rann både ilska och tårar med.  Alla energitjuvar hade rusat ut genom dörren.

Tycker jag om dig?

Trots allt? Kanske lite. En del av mig hoppas att du ska hitta rätt en dag. Bli hel en dag. För oj vad du är trasig. En enda oredig röra. Men jag vet också fullt ut att jag inte vill ha någonting med dig att göra.

Kanske var känslan i mig försoning.

Kanske har du släppt ditt sista grepp.

Och du står där som den ynkliga lilla man du är. Och jag känner mig inte arg, inte ömkande, inte ansvarig, inte hatisk. Ingenting annat än lätt road.

Och det är som att sinnet är rent och klart för första gången på evigheter. Kanske för första gången någonsin.

Hej då.