Det känns bara strålande vackert och lätt idag.
Lite vårkänslor.
Men också en känsla av att ha tagit sig ut på den ljusa sidan. Den där livet känns mer lätt än svårt.
Och jag läser era ord, hur ni växer, blir målmedvetna, målar ;-).
Och jag känner att även om resan vi gör är tuff,
är den kantad av många vackra saker.
Livet är inte bara att vara lycklig. Lika viktigt är det att erkänna, ta in, bearbeta det andra som händer oss. Vi är i det som händer. Vi erkänner det som har varit svårt. Vi är levande i vår sorg, vårt trots, vår smärta och ilska.
Och den närvaro det skapar, den gör glädjen och lyckan så mycket renare när den kommer. Alla känslor. Att få existera som vi är och som vi känner.
Det är att vara levande.
Hej syster och Ulrika!
SvaraRaderaJag läste en kommentar från förra veckan från dig Ulrika.
Det verkar som om din karl har det här "diskussionstvånget" som min karl har, som alltid måste leda till att min åsikt ska tryckas ner och "jag ska tycka som honom". Det tar timmar av hans ord, ord och åter ord.
Sen jag bestämde mig för att jag skulle lämna honom så slutade jag säga min åsikt - för att få höra hans röst mindre! Jag kan ju inte lämna honom ännu - av en praktisk orsak.
Ulrika, det verkar som om du också har fått nog och ska lämna honom. Har du också praktiska orsaker till att du inte kan lämna ännu?
Vår syster som började bloggen är jag mycket tacksam för - så vet, Ulrika, att vi är många här ute i livet som har det som du. Håll ut! Och dröm tills dess.
Och syster, underbara ord: "Att få existera som vi är och som vi känner. Det är att vara levande."
Kram!
Oj oj fina du. Så jobbigt att inte bli respekterad för ens åsikter. Det är ju verkligen så att det bara är man själv som kan ändra sina åsikter, ingen annan kan ändra dem åt en. Uttjatningsmetoden som han kör verkar hemskt frustrerande.
SvaraRaderaJag känner igen det där delvis, men det finns nog en nyansskillnad. Jag hade inte alltid fel i hans ögon, men när vi tyckte olika så regerade han ofta märkligt. Han skämtade ofta om saker som var viktiga för mig, som jämställdhetsfrågor. Och senaste valet tjatade han som en galning på att jag skulle rösta på hans parti, först var det skämt, sen var det övertalningsförsök, sen kunde han tjura när jag sa emot. Så stört, jag kände veqrkligen hur fel det var. Den fria rösträtten är ju en grundläggande medborgarrättighet och den ville han ta ifrån mig!
Jag röstade som jag ville till sist, men jag sa till honom att jag hade röstat annorlunda bara för att få vara ifred... Fy!
Tack för din respons på bloggen, den värmer och inspirerar!
Kram!
Hej Kristina!
SvaraRaderaJag lider med dig för att du också utsätts för det s.k. diskussionstvånget, det är inte roligt. Jag har på senare tid börjat göra som dig, d.v.s. låtsats hålla med för att slippa höra på honom i flera timmar. Tyvärr hjälper det inte riktigt för han kan fråga saker och om jag inte svarar exakt det han vill att jag ska svara kan det dröja länge innan jag listar ut vad han vill höra och då hinner han bli rejält irriterad.. Är ju omöjligt att alltid säga de "rätta" orden som han vill höra, när man inte har en aning om vad de är.
Jag har väl egentligen inga riktiga orsaker till varför jag inte lämnat ännu, visst finns det ekonomiska orsaker och att jag inte vill flytta från och sälja vårt älskade hus, men tyvärr är anledningen att jag inte känner mig tillräckligt stark ännu. Den här bloggen hjälper mig att inse mer och mer vad jag måste göra.
Kramar!