Nu då?

 

Jag fick den stora frågan: nu då?

Vad gör man när man äntligen har börjat öppna ögonen och ser det svart på vitt.

Den förskräckliga sanningen att han inte har älskat en som den man är. Att han kanske aldrig har älskat en. Inte på det sättet som vi menar med att älska, eftersom han bara är förmögen att utöva kontroll. Han vågar inte visa sig svag. Han bygger sin uppblåsta bild på en föreställning om att han är förmer än oss, vet bättre än oss. Trots att han har fått allt om bakfoten. En sådan person kan inte älska, inte ens sig själv.

Så. Nu då, när vi ser det. Hur ska vi kunna smälta insikten?

Det här är inget heltäckande svar eftersom jag fortfarande går en balansgång mellan att kunna svara och att söka svar själv på samma problematik. Så här tänker jag att vi ska göra nu:

1. Vi lovar oss själva att aldrig stänga ögonen för det här igen. Det var våra stängda ögon som gjorde att det kunde fortgå. Vi vet varför vi stängde dem då, vi försonas med att vi stängde dem då. Men vi lovar oss själva att aldrig stänga ögonen igen. Hur ont den nya insikten än gör.

2. När vi står upp för våra upplevelser, när vi ser dem för vad de är. Då skapar vi äntligen en efterlängtad grogrund för vad vi är. För som i Gabriellas sång "Jag har aldrig glömt vem jag var, jag har bara låtit det sova, kanske hade jag inget val, bara viljan att finnas kvar". Vi sov för att överleva. När vi har vaknat är vi omtumlade och vingliga och sköra. Men vi är vakna, för första gången sedan han lurade oss med guld och gröna skogar kan vi leva livet på riktigt. Som de vi är, inte som den han vill att vi ska vara. "Jag är inte den du vill att jag ska vara. Jag är den jag vill vara" blir vårt mantra.

3. Vi älskar ändå. Vi fokuserar på de människor vi älskar och de aktiviteter vi älskar att göra. Träffar människor som vi kan vara oss själva med. Struntar i att träffa människor som känns jobbiga att umgås med. Öppnar dörren för de allra finaste vännerna. Prioriterar bland människorna omkring. Tar över rodret över vårt stormdrabbade skepp. Vi väljer det som känns trösterikt och glädjerikt. På det sättet kommer vi bit för bit se att vi älskar oss själva också.

4. Vi gör något helt oseriöst. En flört som inte betyder något kanske? Går ut och dansar. Leker med ett barn. Ser att det inte alltid är på blodigt allvar. Ibland får det bara vara kul också.

5. Vi tillåter oss själva att känna i de doser som kroppen klarar. När tårarna lurar: Släpp fram dem tills du är färdiggråten för stunden. Min kloka vän brukar säga att ångest är många känslor på en gång. Sitt ner och soretera och tillåt alla känslor att komma fram.

6. Utmana dig när du orkar. När du har dina bra dagar, gör något lite extra. Ta för dig. Var stolt när du lyckas. Herregud, vi har sovit, men nu är det dags att inta livet. Att storma in i våra egna liv och ta över kontrollen på ett sätt vi aldrig har gjort förut.

7. Fundera över vad du drömmer om nu. Skriv en lång lång lista med drömmar om stort och smått du vill göra och vill uppnå. Känn ingen stress att uppnå dem. Efterhand kommer du att märka att du kan bocka av ett och annat. För vi går framåt. Även när det känns som att vi släpar oss fram. När vi kanske till och med släpar oss fram så rör vi oss mot våra mål om än låångsamt.

8. Och det yttersta målet: Var sann mot dig själv. Var lojal mot dig själv. Stå upp för dina behov. Då kommer resten att ordna sig. Hur kan vi inte förutse, men det är en del av charmen.