I dag åt jag lunch med en ganska ny bekantskap. Hon separerade från sin sambo i höstas, de har två barn ihop. Och efterhand gav hon mig pusselbitar, minnen i förbifarten ur deras förhållande.
Minnen som med min erfarenhet fick varningsklockorna att ringa. Så jag rekommenderade henne att läsa på om psykisk misshandel. Jag vet inte vad hon kommer att komma fram till. Men min tidigare magkänsla utifrån de små, små sakerna jag då hade fått höra av henne fick verkligen belägg.
Jag är nästan säker på att hon är ännu en syster.
Jag möter er överallt nu, systrar och bröder. Det är fina möten, fina för att vi är så många som har kommit ur det och blivit starkare. Men det får kalla kårar att löpa genom mig.
Hur många är vi egentligen?
Hur kan det pågå?
Varför debatteras och diskuteras inte det här mer ute i samhället?
Är det för att vi alla har vår demon med oss, för att han har förmågan att skrämma oss?
Något är väldigt fel, inte bara på de här förövarna utan också på hur samhället ser på deras beteende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar