Har jag några goda minnen från min upplevelse? Det vet jag inte än. Men det tror jag inte.
Länge såg jag det som att det goda var en sak, det onda en annan. Idag ser jag det inte så längre. Nu ser jag mest att han har solkat ner alla mina minnen med honom.
Visst var vissa saker fina. Jag kan sakna hans fantastiska matlagning, jag kan sakna när han hämtade mig vid stationen efter en resa. Jag kan sakna när han bad mig att komma till honom så han fick krama mig. Men kära syster. Han kunde inte låta någonting vara riktigt fint. Det vore väl att tillskriva mig ett människovärde som han inte ville. Därför kan jag säga: jag har inga renodlade goda minnen med honom.
För även om han lagade god mat passade han alltid på att klanka ner på mig när jag skulle laga något. Jag har fortfarande dålig självkänsla i köket och känner stress inför att laga mat till andra. Han drog en snara runt mitt engagemang där och det har inte repat sig helt än, hur fel jag än vet att det var. Och vet ni hur illa det är att förstöra en annan människas entusiasm över något? Åt helvete med hans matlagning.
Och visst ställde han upp ibland och hämtade mig, men bara om jag uttryckligen bad om det. Visst gjorde han det, men inte utan att markera att det var jobbigt för honom. När han väntade i bilen fick jag oftast bara korthuggna svar från honom, det gick inte att ha ett samtal om mina upplevelser. På det sättet uppnådde han två saker. Det ena att han var så viktig och jag så oviktig att jag knappt var värd att bli hämtad. Den andra att det jag hade upplevt när jag var borta var så ointressant för honom att han inte ens försökte låtsas visa intresse. Så fy fan för hans hämtningar, jag tänker aldrig mer sätta mig i hans jävla bil.
Hans famn då? Visst var den varm, särskilt på morgonen då vi alltid låg och kramades en stund. Men allt för ofta stelnade han plötsligt i kramen, viftade bort mig och blev otålig om jag inte direkt flyttade på mig. Och när det var jag som bad om en kram fick jag den, men bara efter att han markerat att jag var jobbig. Han fick mig att känna att jag inte var värd hans kramar, att jag begärde för mycket och att det var han som skulle bestämma när det var okej att kramas och inte. Så kanske kramade han mig aldrig på riktigt. Aldrig hundra procent, även om jag gärna trodde det. Jag betackar mig för såna kramar. Då är jag hellre utan.
Varje påkostad semester, varje romantisk middag, det fanns alltid något där, ett straff före eller under tiden, något som först hotade och sedan bröt idyllen, och sen jag som kämpade extra hårt för att rätta in mig, vi var ju på semester, då ska ju allt var bra. Men han saboterade, även om han var nöjd många gånger skulle han alltid markera att mina behov inte betydde något för honom.
Så nej. Det finns inga goda minnen. Han kunde inte låta det vara så. Det finns fina möten, det finns rader av viktiga insikter. Jag talar från hjärtat nu, det enda positiva som kom ur relationen är alla mina fantastiska och användbara insikter i efterhand. Och det bästa är att de har han inte gett mig, de har jag själv kämpat mig fram till, och de har gjort mig till en starkare människa i längden. De har lagt en grund för en blivande okuvlighet. Och känner jag något för honom när jag känner innanför ilskan, så är det möjligen en ömkan. Det är tragiskt att man kan vara så ynklig.
Här är alltså jag. Var är du?
Hej Syster!
SvaraRaderaDin text fick mig att gråta.
Mitt ex hämtade mig alltid efter träning eller var jag än befann mig om jag ville och sa till innan.
Idag när jag ser tillbaka så kan jag känna att det också var allt han gjorde för mig.
Det praktiska var han bra på. Att hämta, att ibland köpa presenter men sedan då?
Var fanns förståelsen och empatin? Stöttningen och medkänslan? Den fanns inte!
Han kunde inte förstå hur jag kunde förstöra vårat förhållande för enligt honom hade vi inga problem.
Enligt honom hade vi under 3 års tid bråkat om ingenting. Mina känslor och mina upplevelser och mitt mående var och betydde alltså ingenting för honom!
I början av förhållandet skrev han så fina mail och brev till mig så att jag började gråta.
Jag var i paradiset.
Idag, efter allt jag har läst, undrar jag om mailen och breven var till för att snabbt fånga in mig.
Den 10 september 2007 konstaterade vi för varandra att vi var ett par, den 11 oktober 2007 sa han att han älskade mig för första gången.
Det gick så snabbt men jag var så himla lycklig, det fanns inga moln på himlen då.
Det där med kramar känner jag igen, jag fick alltid be om lov om jag ville lägga mitt huvud i hans knä när vi satt i soffan och tittade på tv tex.
Detta eftersom jag en gång gjorde det utan att fråga och han blev sur och tyckte att jag krävde för mkt uppmärksamhet, så efter den incidenten så frågade jag alltid först.
Jag känner även igen mig i att det jag pratade om eller ville diskutera inte var intressant. Han svarade knappt och efter ett tag så slutar man prata.
Jag har inte kommit lika långt som du ännu Syster, jag saknar honom fortfarande så att det gör ont.
Jag får ont i magen nu när jag vet att någon annan kommer att leva med honom, leva ”min” framtid, min framtid med honom som skulle bli så underbar.
Han var mitt allt på denna jord och han svek mig på värsta sätt!
Samtidigt vet jag, innerst inne, att han aldrig har älskat mig så som jag har älskat honom. Jag var hans ägodel och jag fanns där enbart för hans behov.
Det smärtar men jag vet också att jag aldrig kommer låta någon bestämma över mig igen!
Kram
"Var fanns förståelsen och empatin? Stöttningen och medkänslan? Den fanns inte!... Mina känslor och mina upplevelser och mitt mående var och betydde alltså ingenting för honom!... Jag känner även igen mig i att det jag pratade om eller ville diskutera inte var intressant. Han svarade knappt och efter ett tag så slutar man prata."
SvaraRaderaÄlskade vän. Det här är den relation du har haft med honom i sammandrag. Det är dina ord. Det här är också det han förmår att ge i längden i en relation. Det är inte en dröm för någon människa. Det är en mardröm.
Det värsta sveket av allt är att han fick dig att tro att du inte förtjänade att bli behandlad bättre. Att du inte förtjänade den grundläggande respekten och tryggheten som vi alla förtjänar och behöver för att må bra.
Ps. Att du sörjer. Din kärlek var vacker. Din kärlek är vacker. En dag kommer du att ge den till någon som inser hur vacker den är. En som vill att du växer, inte krymper. En som älskar dig för allt, inte "trots" allt. En som uppskattar allt det du ger, som just gåvor och som ger tillbaka.
SvaraRaderaNöj dig inte med mindre!