Det dyker upp

Jag läser gamla dagböcker. Ska egentligen packa inför flytten men fastnar. Det har väl sin poäng att fastna.

Stackars söta hjälp vad han hade mig fångad. Jag inser att det där första året som jag minns som bra inte alls var det. Jag har skrivit hur mycket som helst om hur jobbigt det kändes.

Den här texten skrev jag när vi bara hade varit tillsammans i fyra månader. Klarsynt ögonblick. Det fanns många sådana, men eftersom jag inte vågade lita på mitt eget omdöme så föll allt. Så söta rara söta. Lita på era egna omdömen. NI VET BÄST VAD NI MÅR BRA AV OCH BEHÖVER.

"1/9- 2007.
Lördag natt, (tankar jag skäms över)

Ibland tänker jag att det bara var ödets felnyck, att jag rubbade balansen, att det inte var tänkt att jag skulle hamna här. Landa med dig. Jag ser att du och hon har så mycket gemensamt och ibland är jag orolig att jag ska förlora dig bara du upptäcker det. Som att du och jag byggt på ett stort missförstånd och att du snart ska syna mig. Trots att du visat på så många sätt att du älskar mig.

Jag vet helt enkelt inte om du skulle älska mig om jag kroknade, blev svag. Gav efter för tröttheten. Jag kan inte riktigt lita på dig sen den där dagen du talade allvar. När som helst väntar jag mig det oresonliga draget. Allt det skrämmer mig. Genom mina starka känslor så har du en sån oerhörd makt över mig. Samtidigt blir jag så förbannad. För vem är det inte som har den där översittarattityden om inte du?

/.../ Inte hade jag fattat att älska skulle medföra en rädsla inför att inte duga. Men ibland känner jag mig så liten. Ibland känner jag att kostymen du gett mig har allt för stora tomrum. Att jag är ynklig. Att den står som ett skal omkring mig och att jag bara fyller den när jag står i givakt."

Fyyyyyy. Så tidigt var det jag resonerade så. Ändå skulle det dröja TRE år innan jag gick, drygt, från den stunden. Men bara några veckor före hade jag skrivit lyriskt om att hitta min livskamrat. Ni förstår. Ni vet. Hur man ville ville tro på det han sa.

Jag kan knappt förstå att hon är jag.
Vad jag har blivit stark sedan dess.
Och ändå inte.
Kärleken blottar oss, gör oss sårbara.
Men den ger oss också möjligheter att växa så det knakar.