Jag säger inte hej.

Jag möter mitt ex ofta just nu.
Vilken välsignelse att det händer först nu, när jag känner mig redo att hantera det.
Jag är vid en punkt där jag inte tänker låta hans existens leda till att mitt rörelseutrymme begränsas.

Syster, det här är möjligen på nivå överkurs. Länge när jag fick syn på honom flydde jag. Jag ville inte och orkade inte se människan, och det var rätt av mig då att inte utsätta mig för möten. Alltså, lyssna på dina känslor, håll distans, stäng av honom så länge du känner att du vacklar när han är nära.

Jag är så långt i processen att jag kan se honom och känna mig stark. Jag kan stålsätta mig. Och jag har tagit ett principbeslut att jag kan Se på honom men att jag inte hälsar och inte pratar. När vi möts numera ser jag honom helt lugnt i ögonen med en neutral blick. Han hälsar. Jag hälsar inte tillbaka. När han försöker prata med mig går jag.

Jag har nämligen funderat och känner att jag personligen inte vill säga något till honom. Jag vet att hans stora bryderi just nu är att det ska se bra ut, att han ska framstå som fin, att det ska se ut som att han är schyst. Men jag har inget som helst intresse av att det ska framstå som bra. Jag känner ingen som helst skyldighet att hjälpa honom i detta spel för gallerierna. Den mannen är den människa som har behandlat mig värst av alla på denna jord. Han har betett sig respektlöst, kränkt mig, tvingat mig till saker jag inte vill, hotat mig, försökt göra mig till någon jag inte är, fått mig att tvivla på min förmåga, försämrat min relation till människor som är viktiga för mig, skitit i mina känslor, medvetet sårat mig, tagit sig rätten att döma och bedöma mig. Listan kan göras längre. Och han har haft mage att skylla allt på mig, spottat på all kärlek och förståelse jag lagt in i relationen, kränkt och överskridit mina gränser. Han vet allt det där, har aldrig bett om ursäkt. Ändå vill han att vi ska hälsa.

Syster jag kommer inte att hälsa på honom. Det enda ljud jag accepterar från honom är jordens största ursäkt och ett erkännande att det är HAN som behöver hjälp.

Om han någonsin ger mig en ordentlig ursäkt kan han få ett ord av mig framöver. Hej. Inte mer. Men innan detta har hänt(och det kommer det ju inte göra) kommer jag inte att ge honom det.

Mitt hej får han inte. Jag ger honom inte ett enda skit mer. Jag har gett honom alldeles för mycket alldeles för länge. Han får inte en smula till.

Så det så!