Hej Syster kan ha hittat hem

Jag brukade försöka föreställa mig platsen där det har läkt. Där jag är framme. Jag tänkte att jag skulle känna ett lugn i kroppen. En känsla av att jag äntligen vet vad jag själv vill. Syster, jag tror jag är där nu.

Jag skriver jag tror för att insikten får en massa sorg att skölja över mig. Den blir till ett avsked av allt det som har varit. Hela processen, alla tankemöster, all kamp. Allt. Jag behöver inte kämpa för att överleva längre. Nu jobbar jag hårt istället för att kunna leva som jag vill.

Jag minns att jag hade ett ögonblick där efter separationen. Jag insåg att jag var totalt vilsen. Jag visste inte vad jag ville med någonting. Jag kände att det inte fanns någonting jag hade lust med. Och jag ville heller inte bara lägga mig ner och vila. Jag visste inte vem jag var längre.

Jag tappade bort mig. Men frågan är om jag verkligen någonsin hade hittat mig. Även om jag var starkare innan honom än med honom så levde jag mitt liv och gjorde mina val nästan oavkortat efter andras åsikter. Idag har jag nästan helt lyckats kasta loss från det. Visst betyder andras åsikter något, visst stressar de mig, visst påverkar de mig. Men de avgör inte mina val längre. Och framförallt inte hur jag ser på mig själv och mitt liv.

Hej Syster har kommit fram till att det är dags att lämna det här samhället hon har levt i alla år med honom. Jag är tillbaka tillfälligt för att känna efter och det är ett bra beslut, att inte bara fly, jag är inte färdig här. Men jag börjar bli. Jag börjar lita mer och mer på mitt hjärta, min vilja, mina tankar, min längtan.

Och jag ger upp allt här, tryggheten här för en oviss fortsättning. Jag måste sannolikt byta yrke, sätta mig i skolbänken igen. Jag måste säga upp min lägenhet, sälja mina möbler, göra en storstädning i mitt liv och göra massa människor jag bryr mig om besvikna, och andra glada. Men jag gör det för mig. För att mitt hjärta har talat och hittat ett sammanhang åt mig i staden jag lämnade tillfälligt.

Och jag tror syster, att även om det är tidigt har jag hittat svaret på vart jag ska ta vägen och göra, inte för evigt, men de kommande åren. Och jag tror syster att den helande kärlek jag just nu upplever hjälper mig den sista biten, att läka.

Och jag gråter, av sorg över alla drömmar jag hade, av alla smärtsamma insikter, av alla felsteg jag tog, hur vilsen jag var. Och av lycka. Lycka över att jag tog mig ur det, att jag har stärkt mig själv, att jag har letat efter min sanning trots att det gör så ont. Att jag har tillåtit mig själv att formulera vad jag söker och inte nöja mig med mindre.

Älskade syster.

Jag tror jag kan säga att jag är hel igen. Att jag har hittat hem i mig själv.
Att jag tror igen.
Kan älska igen.
Och att jag är klokare, vackrare och bättre förberedd än någonsin tidigare.

En bild av mitt parallell-liv

 Nästan en religiös insikt.

Hej Syster är tillbaka i staden där allting hände.

Jag  har vetat hela tiden att jag skulle hit en period igen. Det har varit intensivt sen jag kom hit, många tankar, känslor, mycket att fixa. Mycket motstridigt i mig och bitvis har jag känt mig väldigt trött och ledsen. Jag har tänkt att det beror på att jag har för mycket, för det har jag just nu. Men i morse nästan grät jag av lättnad när jag förstod vad det var. Jag längtar hem. Hem som i staden jag just lämnade. Vännerna där, att vara närmare familjen. Min nyförälskelse. Min fritid där. Jag grät av längtan, men också av lättnad. Jag har inte vetat hur det skulle kännas att komma tillbaka hit, jag har inte vetat om det skulle förändra min syn på den andra staden.
Jag står inför ett viktigt vägval och i morse berättade min längtan vart jag skulle. Jag ska inte vara här, jag måste ta mig dit. Och jag ska ta mig dit igen i höst. För det finns så mycket som känns mer rätt där. Och även om jag inte vet hur den tillvaron kommer att bli är det det jag måste gå på. Jag måste följa mitt hjärta genom ovissheten.

Nu vet min kropp det. Och min hjärna.

Som om den bekräftelsen inte var nog hade jag ett märkligt möte idag.
Idag klev jag nästan på en mössa på min promenad. Jag plockade upp den och såg att en tjej kom springande mot mig, det var hennes. Jag gav den till henne och i samma stund insåg jag att det var flickvännen till en av mitt ex kompisar, den kompisen hade lika dåligt sätt mot sin tjej som mitt ex hade mot mig, bara ännu mindre dolt, vi såg det alla. Hon är fin och hon förtjänar att bli behandlad så mycket bättre. Jag har inte träffat henne sedan
jag lämnade mitt ex, men jag har tänkt en hel del på henne, särskilt i början. Nu stod hon framför mig. Lite längre bort stod en barnvagn.

Vi följdes åt en bit på vägen och berättade lite om vad vi gjorde nu. Hennes lilla dotter såg på mig med stora blå ögon. Själv såg hon ledsen ut, sliten, berättade om sitt liv utan större entusiasm. Och när vi sen skildes åt insåg jag att livet hade ställt mig inför bilden av mig själv. Hur det hade kunnat vara. Hur jag hade kunnat ta ett beslut som borde ha gjort mig lycklig, nämligen att skaffa barn, men i slutändan förvärrade min olycka, låste mig vid en situation som fick mig att må dåligt.

Jag såg i henne den jag hade kunnat bli. Och av hela mitt hjärta tackade jag mig själv, alla människor och alla goda krafter för att det inte var jag som gick där med barnvagnen.

Och jag hoppas hon hittar sin väg en dag. För de där ögonen saknar ett ljus, på samma sätt som mina en gång var släckta.

På riktigt nu?

På riktigt nu?

Jag vill ge mig till dig utan spöken.

Jag tycker att vi förtjänar det.

Det fanns en gång jag kunde älska utan minnen av vassa kanter mot mina mjuka.

Det fanns en gång jag tog emot det goda, som något som var mitt, inte bara en gåva, få förunnad. Det fanns en gång jag verkligen utgick ifrån det.

Jag vill ge mig till dig utan spöken.

Men hans hårda ord bryter in mot dina mjuka och gör mig stum ibland.

Varför gör du det här? Egentligen?

Jag förklarar min kärlek till dig som om jag hade bråttom. Jag har ingen tid, jag har varit oälskad av en man för länge. Och jag vill veta nu, jag vill veta att jag kan lita på det jag känner. Du förstår jag har misstagit mig förut.

Det är deras svek som har tagit mig hit. Och min förmåga att slänga mig framför dem. Rusande tåg som har krossat mig. Jag överlevde, men jag minns hur det var att vara klämd mot rälsen, som om vi satt ihop.

Finns det goda? Bortom egoismen, någon som faktiskt vill mig väl? Jag har jobbat på min tro, du ska veta att jag har jobbat på min tro och när jag ser in i dina ögon ser jag ibland ett allvar, ett allvar av ett slag jag inte begriper. Jag har svårt att hålla blicken rak in i ditt allvar. Jag viker undan. Det kanske verkar som att jag slänger mig till dig. Men jag är hela tiden beredd att du ska lämna mig för att det är enklare så.

Jag vill älska som jag kunde göra en gång. Jag minns min första kärlek, det som var rätt. Jag ser dig och mig, ofta dig och mig i ljuset av just det. Kan det vara samma sak? Finns det ännu rum som inte skadats av cynismen? Finns det en plats där jag kan våga tro som då? Jag var så ung då, jag trodde att allt alltid var så där vackert. Och jag skrev texter om det som mina äldre skrivarvänner sågade. ”Det är inte realistiskt att ett samtal pågår så där som du beskriver. Ett samtal har många hörn att skära sig på. Och ingen vill nå fram”. Jag var så ung då, jag tyckte att det var orättvist. Jag visste inte vilken tur jag hade haft. För i den värld jag trodde på hade alla bara goda avsikter.

Men jag har krockat med så många onda avsikter sedan dess, så mycket dunkelt, så mycket egoism, så mycket hopplöshet, så lite försök att göra gott. Så mycket feghet. Mitt hjärta kände lugn i att föreställa sig en tillvaro av ensamhet. Det kanske var bäst så.

Och jag önskar att jag kunde älska dig utan det där. Det där som ekar. Som slår upp distans där närheten skulle kunna bjudas in. Jag önskar att jag skulle kunna älska dig utan att höra oron klinga i glasen, redo att hålla tal. ”Han kommer ändå att göra dig besviken, vad intalar du dig själv? Han hittar någon annan, han hittar någon som är enklare, gladare, en som inte bär på en roman av motgångar som hon skriver vidare på, en som står upp för sig själv, en som inte slänger sig framför honom redo att intyga hundra gånger att han inte behöver oroa sig att hon ska gå, hon är där, hon är där, ingen oro, ingen fara, bara lugn, det ordnar sig, till varje pris ska jag se till att det ordnar sig”. Som om paniken inte växer i bröstet när du har strukit mig över håret, jag ska åka, du inte svarar på ett sms.

Som om allt han gjorde fel inte kommer att skugga oss länge ännu, och jag inte vet om jag kan berätta det för dig. Och att det värsta av allt är att jag inte vet om jag orkar att bli besviken ännu en gång. Och att det är ett ansvar jag inte vet om det är okej av mig att lägga på dig. Det att inte göra mig besviken.

Snälla, kunde jag inte få älska dig utan hjärnspöken? Jag tycker att våra känslor förtjänar en bättre start. Någonting att gro i som inte innehåller kadaver. Jag vill komma till dig, med öppna armar. Jag vill ligga hos dig, i lugnet jag känner där. Och inte se skuggor ur det förgångna slicka väggarna. Låt oss få en chans att göra det. Jag vill försöka. Säg att kärleken ännu har en chans att börja från början. 

PS: Hej Syster har haft fullt upp med flytt och massa känslotumult. Därför har jag inte riktigt förmått att finnas här. KRAM.