Som det är nu

Sedan jag tog slutgiltigt farväl av honom har det känts lugnare.
Som att de bekymmer som har dykt upp faktiskt verkligen har handlat om mig.
Det var som att jag äntligen bestämde mig för att bli huvudperson i mitt eget liv igen.

Jag är vilsen, jovisst.
Men vem är inte vilsen? Jag börjar tro att vilsenheten hör ihop med det här att vara människa.
Vi söker.
Jag är en sökare.
Och om jag slutar upp att jämföra mig med omgivningen kommer jag fram till att det är okej.

---

Hon sa det. Jag har tagit avstånd.
Jag har sagt nej.
Jag har gjort det nu.
Han vet att han aldrig kan knäcka mig.
Han kommer inte åt mig längre.

---

Plötslig insikt

På tunnelbanan i morse kom dessa ord till mig:

"Vi kan aldrig äga varandra. Men vi kan ge varandra av det finaste vi har: verktygen vi använder för att komma framåt."

Det om något säger hur fel hans beteende är. Han försöker ju tvärtom äga oss och stjäla eller neka oss de verktyg vi behöver för att komma framåt.

En första försonande tanke

I morse på vägen till nya jobbet i rusningstrafiken.
Plötsligt en första försonande tanke gentemot mitt ex.
Bara en mening: "Hoppas att du får läka och bli hel".

Inget mer, inget jag tänker ta ansvar över. Inget jag tror kommer att hända, han är så hård mot sin omgivning och sig själv och skulle antagligen aldrig våga erkänna att han behöver väldigt mycket hjälp och nå många insikter. Sannolikt händer det aldrig, sannolikt gör han likadant mot nästa partner och nästa.

Men för första gången i hela den här sorgliga historien kunde jag tillåta mig att känna att jag hoppas att han blir hel en dag.

Inte för att jag någonsin mer vill ha något mer med honom att göra. Utan för att en del av mig en gång kände så mycket kärlek, också såg fina saker.

Min dörr är för evigt stängd. Han får aldrig mer något av mig. Men det hindrar inte att min kärleksfulla hållning till omvärlden kan omfatta även honom.

När inte ens hämdkänslorna finns kvar syster,
är det då man är helt fri?

KRAM

En ängels ord i ditt öra

Den fina väninna som jag bor med har en bunt kort med änglar på. På varje kort finns ett visdomsord som ska ge en styrka inför den kommande dagen. 

Vi drar varsitt över vår kopp kvällste vissa kvällar. Ibland har det satt igång intensiva samtal. Samtal av det slag att man känner att man verkligen lever. Vet ni vad jag menar? Såna där skratt och tårar,  uppgivenhet och motivation mixas så att man känner sig lite större i hjärtat efteråt.

Jag drog ett kort nyligen som bad mig att säga tre bra egenskaper som jag har. Om jag inte kom på något skulle jag be om hjälp av en vän.

Lätt tänkte jag. Men sen blev det tomt i skallen. Allt jag tänkte på lät tomt: ambitiös, noggrann, korrekt. Nej, det där är inte egenskaper som är renodlat positiva för mig tänkte jag. Syster, det blev så tydligt att jag sällan tänker bra tankar på det sättet om mig, trots att jag har som mantra att vara min egen bästa vän.

Min fina vän. Hon såg på mig rakt i ögonen och sa så fina saker. Att jag är så stark, att när man anförtror sig åt mig känner man att jag verkligen lyssnar, jag minns inte det sista men blev rörd.

På kortet fick jag även i läxa att varje morgon under en veckas tid skriva ner tre positiva egenskaper om mig själv. När jag känner självtvivel ska jag bara gå tillbaka dit och påminna mig.

Den första morgonen gick det så långsamt, jag kom inte på mycket som kändes ärligt. Men sen lossnade det. Varje morgon hittade jag fina bra ord som beskrev mig. Och varje dag kände jag en växande stolthet.

Jag är en hemskt fin person. Det är du också.
Så nu tycker jag att du ska göra min änglaläxa under en vecka från och med nu.

Okej? :-)

Och hon dansar och dansar

Hej Syster lever i nuet.
Hon försakar er.

Hon gör det inte permanent,
hon gör det en tid nu.

För Hej Syster är upptagen med en sak.
Hon dansar.

Så många år har jag stått vid sidan av dansgolvet och tittat på alla duktiga danspar, aldrig trott att jag kunde följa med. Nu går jag olika kurser, har hittat en vänlig man som danspartner och dansar dansar dansar.

Vet ni, hon som alltid stelnade under dansen, kände sig klumpig, osäker, tafatt. Hon är på väg att försvinna, hon är på väg att bli en riktigt bra följare. Hon vågar blunda och känna in och ledas runt i dansen av olika män. Det som har hänt är detta: Genom att förbättra min förmåga att leva i nuet har jag också kunnat bli mindre självmedveten och mer inlevelsefull.

Så just nu försummar jag vänner och familj, träning, matlagning, på grund av dansen. Och jag får så mycket energi, jag känner mig så pigg. Så pigg som man bara blir när man ägnar sig åt saker som man verkligen verkligen tycker om. Tycker om på djupet syster, inte trivsel-tycker om.

Jag tycker om den här bloggen på djupet också.
Men var sak har sin tid.
Och just nu låter jag min kropp säga: ja, låt mig dansa, dansa, dansa, snurra, leva, känna.

Vilken utmaning längtar din kropp efter?
Låt inte rädslan hejda dig.
Det är dags att kliva fram nu syster.
Kliva fram på så många plan.
Testa.
Ge dig själv en chans att stråla.

Vi som går vår egen väg

Längtar människan efter någon som går mot strömmen? Kan det hjälpa  dem med sin rädsla för att falla ur? Eller känner de sig hotade för att någon utmanar det som håller dem kvar i fållan?

Svaret har flera dimensioner. Den som vägrar foga sig kommer att verka skrämmande, konstig för en del. Men inspirerande och befriande för andra. Jag tror att det beror på hur nära kontakt vi har med vår längtan. Är längtan låst långt in gör det ont att bli påmind om den eftersom vi lever så fjärmade från det vi egentligen vill. Då är personer som följer sitt hjärta ett hot mot våra trygga barriärer. Är längtan å andra sidan nära till hands och drar i oss då och då blir mötet med en som vågar gå sin väg oavsett andra till det där avgörande som gör att vi börjar våga tänka själva.

Andra må ha inflytande över vad du gör och väljer. Men slutligen kan ingen annan än du själv känna vad du egentligen vill.

Vad behöver jag för att fungera?

Tänker på skulden. Skulden man bär efter den psykiska misshandeln. Man vänjer sig vid att liksom ducka i alla relationer, att sätta sina behov åt sidan och göra allt man kan för att vara andra till lags.

Det är ett beteende som inte försvinner bara för att vi bryter med honom. I mitt fall fanns tendenserna redan före genom uppfostran. Han utnyttjade det och spädde på dem. Drog det så långt han kunde. Innan jag träffade honom var jag också inne på att skuldbelägga mig en hel del för att jag inte förmådde engagera mig Max i alla mina vänner. Jag såg mig som en känslomässigt avtrubbad person fast jag hade väldigt hög ambition att hålla kontakt med folk. Jag sa aldrig till mig själv att jag var bra, utom när jag med hela min själ överträffade mig själv. Både med andra och på jobbet.

Han blev förstås förödande. Han som aldrig gav mig det jag alltid jagade likt knark: andras ord på att jag dög, var värd något, var värd att vara vän med eller att älskas.

För han lät mig förstå det jag alltid hade känt innerst inne att jag inte dög, att jag inte var värd någonting, att jag inte förtjänade andras respekt. Och jag skämdes och kände en sån skuld över att jag inte räckte till.

När vi bryter med honom måste vi även bryta med våra beteenden. Vi behöver lära oss att se med milda ögon på oss själva. Inse att ingen är perfekt, att det är tillåtet att gråta och vara arg, att alla har saker i sina bagage, att den som erkänner det och jobbar med sig själv är den som är stark, inte den som förnekar det och bränner på.

Under min resa har jag verkligen tagit ett stort kliv mot att se till mina egna behov. Skulden är inte borta, men den krymper. Och jag känner mer och mer att jag duger, att jag till och med är fantastiskt fin, att jag har många insikter som andra saknar, att jag har någonting att tillföra genom mina erfarenheter. Att jag är kompetent, engagerad och ofta stark.

Ändå tar prestationshetsen över i perioder. Men när jag upptäcker det försöker jag växla ned. Jag har lärt mig den senaste tiden här att ett hem är väldigt viktigt. Liksom egen tid för mig själv. Inget av det har jag haft första månaden. Nu har jag äntligen flyttat in med min vän.

Vi har båda våra bagage. I höst har vi lovat oss själva att söka balans.

Då är det centralt att vi på allvar ställer oss frågan: Vad behöver jag för att fungera?

Hej Syster väntar på internetuppkoppling

Kära vänner!

I fredags flyttade jag in i nya lägenheten.
Den känns fin, men det är också nu tröttheten kommer när jag får landa.
Jag kommer att berätta för er snart om allt det nya.

Men jag vill bara säga att jag har svårt att komma åt att skriva eftersom jag ännu inte har internet hemma. Vilken dag som helst får jag det nu, så nästa vecka hoppas jag att bloggen ska börja fungera mer normalt igen.

Under tiden vill jag bara säga att jag tänker mycket på er men knappt alls längre på honom.
Något har hänt i och med flytten. Det är som att jag på nytt äntligen har blivit huvudperson i mitt eget liv. Precis som det ska vara alltså.

KRAM!