Saker träder fram nu, nu när jag har släppt in en man i mitt innersta rum. Gammal sorg väller upp, nya insikter. Jag har drabbats av förkylningssymptom nu, en vän säger att det är klassiskt när kroppen försöker rensa ut det gamla.
När jag lämnade exet färgade jag mitt hår. Det var en tydlig markering för mig. Dels för att jag hade funderat på att göra det när jag var tillsammans med honom men att han alltid rynkat på näsan åt planerna, det blev en protest mot det. Och dels för att jag var så ledsen och allt var så jobbigt tidvis att jag behövde en påminnelse varje gång jag såg i spegeln att nu hade jag vänt utvecklingen, nu hade jag varit stark.
Det senaste halvåret har jag återkommande drömt att jag har vaknat och att hårfärgen har runnit av, att det är mitt blonda jag där och att alla ser det, att jag är maktlös, att jag ingenting kan göra. I början tolkade jag det som att jag bara var orolig att färgen skulle släppa, jag hade nämligen stora problem med att få den att fästa i mitt hår.
Min nya fina kille var på besök över helgen och jag drömde drömmen igen. Jag bestämde mig för att berätta, för den fick mig att känna mig så illa till mods. Då, när jag berättade, gick det upp för mig. Drömmen visar två saker, det ena är min oro över att inte bli accepterad för den jag är, innerst inne. Skulle han kunna gilla mig i min egentliga hårfärg, han som bara har sett mig i den nya färgen? Det andra... puh. Den andra saken drömmen visade mig var att jag insåg att jag genom att färga mitt blonda hår tog på mig en del av skulden. Jag ville inte se henne mer, hon den där blonda han föll för, hon blev en symbol för att vika sig, allt det mitt nya jag inte var längre. Men nu... nu när jag inte skuldbelägger mig själv längre är det en ny situation. Jag vill ta den blonda till mitt hjärta. Vi är en, vi är den samma, hon och jag. Samtidigt som jag berättade det här började mina tårar rinna, och han tog mig i sin famn. Jag fick gråta där. Och mitt i allt såg han på mig med en blick full av medkänsla, la sina händer mot mina kinder och sa med eftertryck "Tack för att du delar med dig av det här".
Och hans händer. Mina tårar som rann. Och en känsla av att där, just där och då, började jag läka på allvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar