Tiden går. Han betyder nästan ingenting nu. I min nya relation finns en fantastisk läkekraft. Jag kan vara mig själv helt och fullt. Jag får visa mig svag, gråta. Och bara vetskapen att det är okej gör att jag allt mindre känner behov av det. Jag känner mig älskad. Jag känner mig uppskattad. Och när jag är hos honom känner jag mig alltid trygg.
Borta är oron. Ångesten jag kände med mitt ex. Jag vågar släppa fram alla känslor och därmed är lusten tillbaka med en kraft jag sällan upplevt. Vilken fantastisk älskare och vän jag har funnit.
Jag kan bara säga syster. Allt det där du drömmer om. Det finns. Det finns någon som kommer att glädjas åt din utveckling, inte se den som ett hot. Någon som visar dig respekt. Och som låter dig vara som du är. Det finns om du säger till dig själv att du förtjänar det.
I början spökade mitt ex. Numera tänker jag allt mindre på honom och hur illa han gjorde mig. Jag fokuserar mer på mig själv, vad jag kan förändra hos mig själv för att må bättre och få bättre relationer på alla plan. En nyckel är att fokusera på de människor det känns tryggt med, som det går lätt med. Där finns basen att utvecklas.
Och allt mer känner jag. Det är jag som är rik. Det är jag som har valt livet. Det är han som är svag. Och han som har sagt nej till det, nej till närhet till andra människor.
Vilket leder till att jag stod vid mitt köksfönster i natt och blickade ut över den ljusa himlen. Jag nosade på orden "Jag förlåter dig". Mer och mer känner jag nämligen att min upplevelse har gjort mig till en starkare person så här i efterhand, en person som tar ansvar för min egen utveckling, att dra mina gränser, våga säga vad jag tycker, inte vara så rädd för att inte bli omtyckt. Gå min egen väg.
Ingen kan lära dig tålamod och tolerans så mycket som din fiende, säger Dalai Lama. Jag vet att det fanns en tid då jag var så sårad och kränkt att jag aldrig kunde föreställa mig förlåtelse, han hade ju inte kommit till insikt, han hade ju inte bett om den. Försoning har däremot länge funnits på mina läppar, att acceptera det som var och att jag inte kan ändra på det som var, eller få honom att förstå. Att gå vidare.
Varför känner jag nu att jag kanske kan säga att jag har förlåtit honom? För att jag kom vidare, jag repade mig, jag kunde, jag tog tag i situationen och skapade mig ett bättre liv. När jag säger att han är förlåten säger jag du gjorde fel, men jag klarade mig. Jag tar min del av ansvaret samtidigt som jag också kan se att det i själva verket är jag som är den starka och han som är den svaga. För så är det. Även om han gör fel.
Jag har inte uttalat meningen fullt ut. Men jag tror att en dag ganska snart gör jag det. Inte till honom men inför mig själv. Och den dagen kära syster är min långa läkeprocess över. Då är jag en verkligt stor människa. Så tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar