”Varsågod, det här är kärlek, inte krav”. Säger Sara Elgeholms stornästa seriegubbe på min väggalmanacka. Och filosofen i mig börjar fundera. Alldeles för många relationer tycks köra fast i den där kravfåran förr eller senare. Vi bygger våra förhoppningar på att andra ska ge oss det vi vill ha, snarare än att stötta varandra i försöken att själva uppnå det vi drömmer om. När vi börjar begära att andra ska ta ansvaret för att göra våra liv kompletta kan vänners och anhörigas planer och drömmar kännas hotfulla. Om den ena parten förverkligar den där nya sidan hos sig själv kan det nämligen leda till att avståndet blir större en period. Vi kanske inte får det där vi är vana att få i form av den andras tid, ömhetsbetygelser eller lyssnande öra.
Av rädsla för att bli lämnad är det är lätt att lägga mycket energi på att saker inte ska förändras. Det bygger på missförståndet att samspelet i en relation alltid ska se ut som det har gjort. Att det enda sättet att intyga kärlek är att bevisa och bevisa, ”jag finns kvar, jag behöver dig”. Men det sättet att bygga relationer på vilar på en otrygghet i grunden. En otrygghet som leder till att parterna hämmar varandra.
Gränsdragningen är svårast under en livskris, då är lätt att klamra sig fast vid första bästa trygghet som tycks erbjudas av omgivningen. Men genom att göra det förlorar vi vår chans att hitta balansen, stå på egna ben. Vi lutar oss mot vår omgivning i stället för att ta ansvaret för att avgöra hur vi ska komma vidare. Så hur förhåller man sig till ett sådant beteende? En anhörig som har ägnat hela yrkeslivet åt att jobba med ungdomar som har hamnat snett av olika skäl ger rådet: ”Det viktigaste är att vara ett stöd utan att bli en krycka”.
Hon pratade om det klassiska scenariot då en person i kris söker en partner innan den har arbetat färdigt med sig själv. Det är nästan omöjligt att undvika att det förvandlas till en patient-krycka-relation. Hur ska man tillgodose båda personernas behov av stöd när jämvikten inte finns? Och om kryckan till sist inte orkar under tyngden, vad händer då? Då faller den som har lutat sig mot kryckan igen, utan att ha byggt upp den styrka var och en behöver för att hitta trygghet i sig själv och mod att ta egna vägar.
Min upplevelse är att det först är när man hittar trygghet i sig själv som man klarar att ge kärlek på ett kravlöst sätt. Genom att släppa prestationskravet gentemot varandra frigörs en massa energi till att stötta varandra och uppriktigt glädjas åt varandras framgångar. När relationerna frigörs från bevisbördor och dåligt samvete blir allting mer lustfyllt, lekande, fritt.
Så ta ansvaret för att du ska skaffa dig det du behöver för att må bra i livet. Det kan aldrig vara upp till någon annan att tillgodose det. Om inte ens du har rannsakat dig själv och vad du faktiskt vill, hur ska någon annans insatser för att hjälpa dig någonsin bli tillräckliga i dina ögon?
