Tårar av ett annat slag

Hej Syster vaknade efter flera sköna dagar med vänner och släktingar. Till en lugn dag. Först ikväll ska jag iväg. Jag vaknade hemma hos vänner. En solig dag utanför. Blåsten rör om i trädkronorna. Och snart rann tårarna.

Ni som har följt mina turer vet ju hur jag brukar pendla, känslorna som fångades inuti har kommit ut i portioner, olika sorger och smärtor har jag gått igenom, släppt fram, erkänt låtit existera.

Men den här morgonen var annorlunda. Jag grät av lycka. Jag vaknade och såg allt det vackra som finns i mitt liv. Hur vacker jag har blivit. Vilken fantastisk resa jag har gjort. Alla människor som har bidragit på vägen, i min fysiska verklighet och min virtuella ;-). Jag såg kärleken, den samlade kärleken.

Och jag kunde inte sluta le samtidigt som tårarna sakta rann längs kinden. Och mitt i allt var det största tacket ändå till mig själv. JAG har varit stark och banat vägen för det här ögonblicket.

Igår kväll var jag på en återträff med min gamla klass från studietiden. Folk var sig lika, en del lite lugnare, en del mycket oroligare. Men jag kände att jag, jag var som ny i jämförelse med då. Jag jämförde mig inte med dem, jag oroade mig inte för om min erfarenhet dög. Jag njöt av det jag hade upplevt. Flera av dem har gjort en fin yttre resa. Jag vet att jag har gjort en fantastisk inre resa. Alla de här upplevelserna har fått mig att ta tag i olika delar av mig som har hindrat mig från att följa min egen röst. Min egen känsla.

Nu vet jag att om jag lyssnar på den, att om jag följer det. Då kommer fler stunder som dessa. Då jag kan se på mitt liv och det jag har med en oändligt stor tacksamhet.

Det är stort.


KRAM!

Bygga tankar

Bygga tankar med snubbeltrådar

långa resonemang för att fånga känslor

blir till rep som fångar mig.

Jag hamnar i ett hörn.

Ibland är det inte värt att låta orden göra sitt.

Ibland måste känslan få löpa utan ord.

Utan bortförklaringar.

Bara existera och kännas.

För det är jäkligt svårt att veta nu hur det ska kännas sen.

Ändå tror vi att tankarna botar.

Vet du? Många gånger.

Tankarna döljer.

Bortförklarar, förleder.

Låter oss fly från känslan.

Men frågor är bra.

Frågor är möjligheter att komma i kontakt.

Den sköna sommaren

Fina!

Hej syster är i ett flöde av kärlek i dessa dagar.
Min första längre semester sedan honom. Och jag minns och känner hur härlig semestern känns när jag inte har någon som gnäller på alla mina förslag, allt jag gör, det jag är, det jag vill. Jag får göra som jag vill, och har bestämt mig för att sätta mina egna behov framför andras när jag lägger upp min tid.

Det är skönt.

Jag vill bara säga till er. Att ni inte ska känna att ni behöver pressa er till att vara lyckliga och må bra. Plötsligt kommer den där dagen, när ni ser hur vinden griper tag i en gardin, ni vill sjunga högt, skratta, dansa. Och till dess, ta emot den kärlek som ges, se det stora i den omtanke som borde vara självklar. Fokusera på de människor som inspirerar er och ser er. Låt de krävande personerna i er krets sakta glida iväg. Tänk på att i slutet av dagen är det handling som är viktigare än ord.

Och att det vackraste ibland är att få gråta tills tårarna sinar. För att då kan man börja andas på riktigt. Andas liv.

Smärtan får kännas, den får existera, ibland är lyckan att känna just det. Att vi inte behövdes klä oss i några masker. Vi får vara som vi är.

Om lycka

Idag har semestern börjat. Jag började den med en lång stund hos frisören. Det var skönt att bli ompysslad. Om du har möjlighet, tid och råd, gör gärna sådana saker nu, gå till någon som tar hand om dig. Beröringen gör gott och det är också en träning på att ta emot det andra ger. Bejaka våra behov, att vi har rätt att se till att de uppfylls.

Hos frisören läste jag i en tidning om sex sätt som gör oss lyckligare. Jag läste dem och blev lite arg. Tipsen gick ut på att skratta minst 20 minuter per dag, att skaffa en bra hållning, att tänka positivt...

Vilket hån mot en människa som mår dåligt. Skratta så blir du lycklig.

Jag tror inte på någon universalmedicin. Jag tror inte att livet måste vara lyckligt för att vara meningsfullt. De vackraste mest meningsfulla samtalen har vi oftast när vi krisar. Vi lär oss om oss själva och vad som är viktigt i livet.

Så i stället för att skratta så kanske vi helt enkelt måste få sjunka ihop och gråta, vi känner vad vi känner, om vi trollar bort det får vi bara ångest.

Och är vi arga måste vi få skriva arga ord, riva sönder saker.

Och sen när vi väl känner att vi vill skratta, då är det okej, då får vi njuta av det.

För kroppen behöver skratt. Men den behöver också gråt och vrål. Om vi ignorerar det ignorerar vi också oss själva. För sanningen är: Dina känslor är alltid rätt, de kan aldrig vara fel, de är dina, de är tillåtna. Sen vad vi gör med dem är en annan sak. Men vi behöver få låta dem existera. Vi behöver få uppleva dem.

Så är det bara.

Kram!

Rensning

Hej syster rensar skrivbord och dator inför semestern.
Hittade mejl i inboxen från honom från efter separationen. Är mest imponerad av hur jag själv lyckades hålla ett så lugnt och sakligt tonläge.

Men jag hittar fina ord också som gäller för er med. Här från en finfin vän:

”tänker på dig mycket.

Som du kämpar.
Fina.
Ja, du tar dig igenom det.
Men ont gör det.
Man värker ut allt.
Fina.
Man får klaga, tycka synd om sig själv, vara arg, ledsen och rädd.
Jag har sagt det innan och säger det igen - jag tror att det är bra att sörja, att gråta.
Om man inte gör det blir allt bara till en obearbetad ångestklump som blir tyngre och tyngre att bära ju längre tiden går.
Men ont gör ont.


Ville bara säga det...;)
KRAAAM!”