Gå eller ej? - Tips om sida för dig som behöver rådgöra med någon

Hej Syster!

Jag har haft en lång och skön dag, de har blivit fler på sista tiden sedan jag vågade ta några viktiga beslut. Ibland måste man stänga en dörr för att se vilka andra som kommer att öppna sig. Där är jag nu. Och nu vilar jag lite, för dörrarna har varit tunga att stänga i mitt sinne. Puh. Så skönt ibland att ta ett beslut.

Ett av de allra svåraste besluten jag har tagit var det beslutet jag tog att gå. Kanske känner du just nu som jag gjorde då. Att man så gärna vill att det ska bli bättre, men att man börjar inse att det inte är värt det, inte till det här priset, att inget verkar bli till det bättre, snarare till det sämre.

Det är så många tankar. Därför vill jag tipsa om den här sidan som jag fick syn på genom en vän. Jag tror att det är en bra och välstrukturerad plattform för dig som känner att det är någonting som inte riktigt stämmer med den relation du lever i. Projektet drivs av Linköpings universitet och du är helt anonym. Om du vill får du gärna höra av dig och berätta om det var till någon hjälp eller ej.

Klicka här så kommer du dit!

KRAM.

Moon river

Ibland, vissa kvällar, rinner den in i mig. Sorgen över att det kan bli så fel. Att livet tog en så galen vändning med honom. Numera är det en stilla stilla fors som passerar, jag går inte in i minnena. Jag mest konstaterar för mig själv att det var då och att det är över. Och så låter jag melankolin finnas där en stund. Jag sätter mig så inget kan störa och jag sörjer att det finns sådana människor som han. Jag sörjer att han blev sådan. Jag sörjer rädslan han planterade i mig och att jag fortfarande får jobba med tilliten, att våga släppa folk nära mig, de kan ju såra mig.

Jag är modig syster. Jag går in i relationer med människor. Jag stannar kvar även när det susar om öronen. Jag stannar kvar och jag håller ut mitt hjärta. Det är ett förskrämt hjärta, men det slår fortfarande, hett och ivrigt. Och det är inte ett halvkvävt hjärta som då en gång, även om det en sån här kväll känns tydligt, minnet.

Sådana gånger dämpar jag belysningen och så lyssnar jag på en ljuv sång som berör hjärtats rötter. Låter den smeka mitt sinne och tänker på att det är bättre nu. Det är så mycket bättre nu, livet utan honom. Livet som mig själv. Med mina smärtor och mina glädjeämnen, precis som de är.

En dag i solen

Vaknar syster
till en ny dag i solen
vet att det är värt det
livet är värt att kämpa för.
Du är värd att stå upp för.

Han är inte värd din energi längre.
Det finns platser med potential och näring
som bättre förtjänar att ta del av dig och din kraft
växtkraft!

Saker jag gör nu sen han försvann

- Lyssnar på musik. I princip hela tiden.
- Sjunger för mig själv.
- Har det småstökigt utan att plågas.
- Dansar hemma.
- Dansar ute.
- Bakar.
- Äter gröt till middag någon kväll utan att skämmas.
- Har bättre kontakt med min familj.
- Går på fest och har roligt.
- Slipper mycket ångest.
- Tänder levande ljus.
- Ligger och läser innan jag ska sova.
- Har bättre koll på mina vänner.
- Följer mitt hjärta.
- Tar aktiva val.
- Vågar skratta högt och gråta.
- Kan sätta gränser.
- Har mindre krav på mig själv.
- Lyssnar på min musik.
- Ser mig i spegeln och tycker oftast att jag är fin.
- Väljer vilka kläder jag vill, leker med stilar.
- Ler oftare.
- Lyssnar bättre.
- Är mer tacksam för smått och stort.
- Tror på människan igen.
- Vågar göra mina egna prioriteringar- er- Vet att det finns mycket bättre män.
- Är mer närvarande.
- Värdesätter mig själv mer.
- Skrattar mer.
- Känner mer kärlek till personerna nära mig.
- Ber om hjälp.
- Men klarar också mycket mer på egen hand.
- Dansar obehindrat, hängivet, ofta.
- Bryr mig mindre om andras åsikter.
- Känner energi och motivation.

- Känner att det finns många möjligheter.
- Har roligt när jag lagar mat.
- Äter en bit choklad och njuter.
- Säger ifrån när andra trampar på mig.
- Tränar.
- Skriver.
- Sover bättre.

Systrar. Det finns fler saker jag vill uppnå. Men när man gör den här sortens lista inser man hur mycket man redan har hämtat ikapp. Snabbt kommer din lista att fyllas på efter uppbrottet. När den tar slut? Det är upp till dig.

Vad önskar du av livet som han hindrar dig ifrån att få?

Att nosa på förlåtelse

Tiden går. Han betyder nästan ingenting nu. I min nya relation finns en fantastisk läkekraft. Jag kan vara mig själv helt och fullt. Jag får visa mig svag, gråta. Och bara vetskapen att det är okej gör att jag allt mindre känner behov av det. Jag känner mig älskad. Jag känner mig uppskattad. Och när jag är hos honom känner jag mig alltid trygg.

Borta är oron. Ångesten jag kände med mitt ex. Jag vågar släppa fram alla känslor och därmed är lusten tillbaka med en kraft jag sällan upplevt. Vilken fantastisk älskare och vän jag har funnit.

Jag kan bara säga syster. Allt det där du drömmer om. Det finns. Det finns någon som kommer att glädjas åt din utveckling, inte se den som ett hot. Någon som visar dig respekt. Och som låter dig vara som du är. Det finns om du säger till dig själv att du förtjänar det.

I början spökade mitt ex. Numera tänker jag allt mindre på honom och hur illa han gjorde mig. Jag fokuserar mer på mig själv, vad jag kan förändra hos mig själv för att må bättre och få bättre relationer på alla plan. En nyckel är att fokusera på de människor det känns tryggt med, som det går lätt med. Där finns basen att utvecklas.

Och allt mer känner jag. Det är jag som är rik. Det är jag som har valt livet. Det är han som är svag. Och han som har sagt nej till det, nej till närhet till andra människor.

Vilket leder till att jag stod vid mitt köksfönster i natt och blickade ut över den ljusa himlen. Jag nosade på orden "Jag förlåter dig". Mer och mer känner jag nämligen att min upplevelse har gjort mig till en starkare person så här i efterhand, en person som tar ansvar för min egen utveckling, att dra mina gränser, våga säga vad jag tycker, inte vara så rädd för att inte bli omtyckt. Gå min egen väg.

Ingen kan lära dig tålamod och tolerans så mycket som din fiende, säger Dalai Lama. Jag vet att det fanns en tid då jag var så sårad och kränkt att jag aldrig kunde föreställa mig förlåtelse, han hade ju inte kommit till insikt, han hade ju inte bett om den. Försoning har däremot länge funnits på mina läppar, att acceptera det som var och att jag inte kan ändra på det som var, eller få honom att förstå. Att gå vidare.

Varför känner jag nu att jag kanske kan säga att jag har förlåtit honom? För att jag kom vidare, jag repade mig, jag kunde, jag tog tag i situationen och skapade mig ett bättre liv. När jag säger att han är förlåten säger jag du gjorde fel, men jag klarade mig. Jag tar min del av ansvaret samtidigt som jag också kan se att det i själva verket är jag som är den starka och han som är den svaga. För så är det. Även om han gör fel.

Jag har inte uttalat meningen fullt ut. Men jag tror att en dag ganska snart gör jag det. Inte till honom men inför mig själv. Och den dagen kära syster är min långa läkeprocess över. Då är jag en verkligt stor människa. Så tror jag.