Stort projekt på gång!

Systrar!

Att jag inte skriver betyder inte att jag inte skriver.

Tvärtom har jag ett väldigt stort och spännande projekt på gång som ni har varit med och inspirerat mig till.

Så mycket spännande som kan ske om man ger sig själv utrymmet att ta sig an det man tror på. Jag tror på det här, och jag ber er, håll tummarna för mig!

ALL KÄRLEK

/Er syster.

Lider du av posttraumatisk stress?

Hej vänner, detta inlägg kommer att bli lite annorlunda än mina tidigare.
Jag har läst en del om posttraumatisk stress, och det slog mig att många som har varit i en destruktiv relation kan omfattas av det.

Posttraumatisk stress kan uppstå efter en traumatisk händelse i livet, relevanta exempel i dessa sammanhang är misshandel eller sexuella övergrepp. En del personer riskerar att utveckla mer långvariga problem efteråt på grund av den extremt höga nivå av stress och vanmakt man kan känna. Så kallat posttraumatiskt stresssyndrom.

De vanligaste symptomen enligt Vårdguiden är:

• att återuppleva traumat i form av återkommande och påträngande minnesbilder. Det kan ske både när man är vaken och när man sover, då i form av mardrömmar.
• att man försöker undvika allt som på något sätt påminner om traumat. Det kan leda till att man isolerar sig från familj, vänner och arbetskamrater.
• en överdriven vaksamhet. Den överdrivna vaksamheten kan göra att man blir onormalt lättskrämd och lättirriterad. Man kan få omotiverade vredesutbrott, koncentrationssvårigheter och problem med sömnen.
• minnesförlust. Den kan vara total och är oftast begränsad till tiden precis före, under eller efter traumat.

Besvären vid posttraumatiskt stressyndrom kommer vanligtvis inom några veckor efter den traumatiska händelsen. Men ibland tar det längre tid, upp till månader eller år.
För många går symtomen över av sig själv. Cirka 40 procent av dem som utvecklat posttraumatiskt stressyndrom en månad efter ett trauma har inte längre besvär ett år senare.

Läs mer på Vårdguiden.

Det finns bra behandling mot detta så tveka inte att söka hjälp! Det går inte över av sig självt om det väl har börjat utvecklas till något mer långvarigt.

PS: Då det finns särskild behandling för detta så berätta för vården om du i något tidigare skede i livet har utsatts för eller bevittnat traumatiska händelser såsom övergrepp, våld eller olyckor. Och även om det känns svårt, berätta om eventuellt sexuellt tvång eller våld som har förekommit. Sådan öppenhet ökar sannolikheten för att du får rätt stöd redan från början och inte enbart behandlas för exempelvis depression eller ångest, som ibland faktiskt bara är symptom på mer djupgående problem.

KRAM!

Om rädslan att bli som sin förövare, och om kärlekens kraft

Jag såg SVT:s serie när livet vänder igår, det tredje avsnittet. Där berättar musikern Johan Alander om hur det var att växa upp i ett hem där hans styvpappa misshandlade mamman. Det pågick i flera år och satte djupa spår hos både Johan och hans syster, båda började missbruka som unga. I en passage berättar han om hur rädd han var för all ilska som fanns inuti honom, att han var rädd för att bli som sin styvpappa. Det var en av de sakerna som grep mig mest, och jag tänkte också på mig själv, hur den osäkerhet som planterades i mig under relationen ibland kommer fram, och jag inte beter mig så bra som jag skulle vilja. Jag säger inte att jag blev han under relationen men att jag i vissa situationer beter mig lite likt på grund av rädsla. En rädsla som tack och lov minskar i takt med att jag vågar släppa människor nära igen. Men det har varit och är ingen blixtsnabb process för mig, detta sker stegvis, fortfarande.

Det andra som slog mig var hur de där stabila relationerna runtomkring, morföräldrarna, kunde vara nog för att hjälpa de två vilsna barnen på fötter igen. Trots att det är en mörk historia så osar den framförallt av kärlek. Och jag tror att det är genom att fokusera på det som är stabilt och värmer hjärtat som vi kommer framåt, närmare vårt mål.

Här är en länk till programmet, det finns tillgängligt i 30 dagar på svt play

Lästips: Fjärilseffekten

Vad händer om man stannar kvar väldigt länge?

Om man har barn ihop och barnen växer upp i en destruktiv relation?

Vad har man överhuvudtaget för ansvar att delta i sitt liv och stå upp för sina egna gränser?

Kan självuppoffring bli till svek gentemot andra snarare än en tjänst?

Det är frågor som centralberättelsen cirkulerar kring i Karin Alvtegens Fjärilseffekten som jag just har läst ut. I centrum är en familj där det berättas om en kedja av destruktiva relationer och vad de kan leda till. Det handlar om förövarens skada, men även om de tysta människornas skuld. Så även den egna skulden.

Det låter kanske brutalt det jag skriver. Men samtidigt tror jag att ett led i processen när man ska ta sig ur en sådan relation och in i livet igen är just att man behöver erkänna sin del av ansvaret. Ingen annan än du själv kan formulera och dra dina egna gränser. Det innebär inte att andra för den sakens skull har rätt till kränkningar, det har de absolut inte. Men vi behöver efter att vi har satt oss i skydd verkligen fundera över detta: Hur ska jag kunna hantera liknande situationer i framtiden? Hur ska jag se till att inte hamna här igen, bara med en annan person? Ett svar är att lära sig att försvara sina egna behov i förhållande till andra. När man är ovan vid sådant kan vägen först bli ganska klumpigt vandrad. Det är okej. En som är ovan att säga ifrån kan till exempel bli väldigt arg när hen börjar göra det. Omvänt kan omgivningen bli ställd av att man säger ifrån, trots att man alltid tidigare har fogat sig.

Anpassning är en del av människans natur. Men vi om vi ägnar oss åt gränslös anpassning kommer vi inte att veta vilka vi själva är längre. Och hur ska då omgivningen kunna lära känna oss? Om vi alltid flackt lägger oss för att undvika konflikter eller ogillande. Och hur ska vi kunna få styr på vad vi vill och njuter av om vi alltid sätter andras behov i främsta rummet?

Detta är tankar som har funnits i mitt huvud länge och som väcks till liv igen under läsningen av boken. Så mycket skada vi kan göra gentemot oss själva och andra genom att inte agera.

Jag vill bara tillägga att som den psykiska nedbrytningsprocessen ser ut i en sådan här relation är det inte konstigt att man hamnar på den platsen. Små små uppoffringar som ökar i antal och sedan blir större ju mer insyltad man är i den andra. Min huvudpoäng är att vi inte bara behöver bryta relationen, vi behöver också bryta det mönster som vi kanske hade innan eller annars utvecklade under nedbrytningen. Vi behöver lära om. Vi behöver börja ta plats i våra liv igen syster.

Så vi kan leva och växa.

---
Det var mina fria tankar.

Här kan ni läsa om själva boken

Två scener från en soffa

Hej systrar!

Jag tänkte berätta lite om vad skillnaden kan vara mellan att vara i en skev och en fungerande relation, så som jag ser på det i alla fall, det kan ju vara olika vilket slags bemötande vi önskar oss.

Jag har sovit på soffan i två nätter i rad. Orsaken kommer jag att gå in på, men det har i alla fall påmint mig om de många nätter jag försökte sova intill mitt ex och misslyckades på grund av hans brutalt höga snarkningar. Under den relationen hade jag i perioder stora sömnproblem. Det enda som hjälpte när han drog igång var att jag tog täcke och kudde och gick ut i vardagsrummet och sov. Om jag försökte få honom att lägga sig på sidan eftersom han inte snarkade då blev han irriterad och även retlig dagen efter, så det slutade jag ganska snart med. Väl på soffan var det ibland svårt att sova för att snarkningarna lät så högt att jag hörde dem, genom dörr och öronproppar.

Att ha problem med att snarka är förstås inte roligt, det kan jag också förstå. Men det som blev svårt att förstå och acceptera för mig var att han inte kunde erkänna att det kunde bli ett problem för mig, han uttryckte aldrig någon sympati över att det ledde till sömnproblem för mig. I stället nekade han oftast till att han snarkade, eller skojade bort det och tyckte att jag överdrev. När jag pratade om att vi borde försöka ta reda på om det fanns några preparat eller behandlingar som kan hjälpa mot snarkningar hånskrattade han.

Två nätter i rad har jag alltså haft svårt att somna intill min nuvarande sambo. Han har konstiga ryckningar i sömnen vilket leder till att han ligger och sprattlar i sömnen, varje gång han spritter till rycker jag också till, och två nätter i rad har sprittningarna varit fler än vanligt och jag haft svårt att sova och till sist valt soffan för att kunna somna. Det finns flera delförklaringar till situationen, men det är inte det viktiga just nu för mig.

Det viktiga var det bekymrade ansiktsuttrycket hos honom när jag gick och la mig i sängen när han gick upp (han går upp väldigt tidigt vissa dagar). När jag vaknade hade jag fått ett långt meddelande där han beskrev hur jobbigt han tyckte att det kändes att jag inte hade fått sova och att i kväll vill han prata med mig om hur vi ska kunna lösa den här situationen på ett bra sätt, om inte annat erbjuder han sig att sova i soffan så att jag ska få en god natts sömn.

Jag tror inte att jag behöver säga så mycket mer, för jag tror att exemplen talar väldigt tydligt. Det är inte säkert att vi kommer helt att komma till rätta med grundproblemet. Men föreställ er bara hur olika dessa två bemötanden känns för mig! Natt och dag.

Problem uppstår i livet och i alla relationer, det kan vi inte gardera oss ifrån, i detta fall är orsakerna till sömnproblemet verkligen inte bara hans utan minst lika mycket mina. Men det avgörande är hur vi bemöter varandra i dessa situationer, gör vi det med en lyssnande och inkännande attityd där vi visar att även om vi inte vet hur vi ska göra så bryr vi oss om hur det blir för den andra? Eller gör vi det så att vi ska hålla vår egen rygg fri utan hänsyn till hur konsekvensen blir för den andra, "det är inte mig det är fel på utan dig". Relationsdilemman är nämligen inte fråga om rätt eller fel i grunden utan om hur två perspektiv och behov ska kunna mötas och fungera ihop, en sådan problemlösande attityd kan man ha mer eller mindre av i olika situationer, men det är att försöka hitta dit som jag tror är den sundaste vägen i alla relationer. Jag vet inte hur det var för er, men i mitt ex fall så gläntade han aldrig på dörren mot en sådan väg, vad som än hände och hur illa det än gjorde mig var han upptagen med att försvara sitt fort. Han klev aldrig ut och mötte mig på den där sidan jag befann mig på.

Känner du igen dig? Tänk då en stund på vilket bemötande det var du längtade efter. Ta med dig din längtan i dina kommande och pågående relationer, om det så är mot vänner, släktingar eller älskande.

KRAMAR I DAG (och alla andra dagar för den delen).