Tvivlar du på vad du går igenom eller gick igenom? Ibland kan man nästan undra om man minns fel.
Här är ett bra lästip:
Kvinnosidan om psykisk misshandel
25 oktober 2011
Leif GW Perssons mamma
Han sätter ord på det efter en hel lång bok. Precis mot slutet av självbiografin "Gustavs grabb" sätter han ord på den behandling hans mamma utsatte familjen för. Psykisk misshandel.
Själv har jag hunnit tänka det i ett tidigt skede av boken. Han sätter ord på det som i förbifarten även om det inte är någon förbifart med det förstås. Det är en insikt som det inte framgår när den kom.
Men han konstaterar: Psykisk misshandel biter ofta bättre än både knytnävar och livremmar och allra bäst biter den på den som är tillräckligt liten för att inte förstå.
Men hans pappa finns där, fungerande och hel och trygg och kärleksfull beskriver han. Och jag får svårt att få pusslet att gå ihop. Hur fungerande, hel och trygg kan man vara om man livet ut lever i en sådan relation? Mammans metoder gick sannolikt inte bara ut över barnen utan i högsta grad var det vassa missiler som hela tiden träffade pappan, gjorde honom svagare. Men det, att se pappan som offer i den här situationen, det tycks inte sonen författaren klara av att göra. Eller gör han det omedvetet? Kanske på ett sätt eftersom han förebrår sig själv för att inte ha haft mer kontakt med pappan, betalat tillbaka.
Jag kan inte låta bli att tänka så här utifrån min upplevelse: Var det så konstigt att det inte gick att ha kontakt med sin pappa så mycket som han hade velat när pappan aldrig gick, när han fanns kvar hos mamman? När han kanske till och med försökte medla, ta ett ansvar för relationen åt mamman som hon aldrig gjort mot sin son? Jag har några vänner som har vuxit upp med sådana föräldrar och jag vet att det enda sättet för dem att vara någorlunda stabila och fungerande är att få distans till förövarföräldern, då följer den som stannar kvar med i den handlingen, därför att den som varit utsatt behöver kapa sitt beroende.
Jag vet inte, men jag kan bara resonera. Är pappan den ädla hjälten i den här historien och därmed sviken av sin son? Eller svek han sin son när han stannade kvar, aldrig gick, tillät sig bli ett offer och aldrig tog avstånd från den kvinna som hade gjort sitt barn så illa?
Leif GW Persson skriver om hur han själv plågas av upplevelsen av att vara en frånvarande far. Samtidigt hyllar han sin egen far. Men hur närvarande var egentligen hans pappa? I boken beskrivs han ofta som tyst och trött. Och är all denna skuld rimlig? Utifrån det jag har upplevt tänker jag: om jag hade stannat och fått barn med mitt ex och sett hur han gjort barnen illa men aldrig lämnat, jag har svårt att tro att jag skulle känna att jag gjorde rätt mot barnen. Snarare tror jag att skulden skulle jaga mig. Och om skulden å andra sidan härjade barnen gentemot mig när de tog avstånd från sin pappa, då skulle det bara vara ännu en seger för honom i detta raffinerade manipulerande klimat där man alltid får känna att man inte duger som man är.
Ett exempel ur boken som illustrerar faderns svek mot sonen:
En av skuldbördorna i efterhand består i att inte ha kunnat möta ett av faderns sista önskemål att hålla sams med modern. Men var det verkligen en rimlig och mänsklig sak att önska av sin son? Var det inte att en en gång frånsäga henne ansvaret för allt det illasinnade hon gjort och begära av barnen att de skulle ta över det?
Så, en nyans av den där fadern, vid sidan av den att han älskade sonen som han var, är att fadern samtidigt inte gav sonen verktygen att värja sig mot moderns attacker som syftade till det motsatta, att kontrollera genom skuld, otillräcklighet och otrygghet. Så innan det sista skuldbrevet skrivs i det här vill jag säga att det är klart att man är mer vilsen i livet om man inte har haft en förebild som har markerat, sagt ifrån, sagt nej. Utan pappans nej till mamman var bandet till sonen dömt att bli svagare.
Även om det här inte är hela sanningen är det en dimension av den. Så tror jag.
Själv har jag hunnit tänka det i ett tidigt skede av boken. Han sätter ord på det som i förbifarten även om det inte är någon förbifart med det förstås. Det är en insikt som det inte framgår när den kom.
Men han konstaterar: Psykisk misshandel biter ofta bättre än både knytnävar och livremmar och allra bäst biter den på den som är tillräckligt liten för att inte förstå.
Men hans pappa finns där, fungerande och hel och trygg och kärleksfull beskriver han. Och jag får svårt att få pusslet att gå ihop. Hur fungerande, hel och trygg kan man vara om man livet ut lever i en sådan relation? Mammans metoder gick sannolikt inte bara ut över barnen utan i högsta grad var det vassa missiler som hela tiden träffade pappan, gjorde honom svagare. Men det, att se pappan som offer i den här situationen, det tycks inte sonen författaren klara av att göra. Eller gör han det omedvetet? Kanske på ett sätt eftersom han förebrår sig själv för att inte ha haft mer kontakt med pappan, betalat tillbaka.
Jag kan inte låta bli att tänka så här utifrån min upplevelse: Var det så konstigt att det inte gick att ha kontakt med sin pappa så mycket som han hade velat när pappan aldrig gick, när han fanns kvar hos mamman? När han kanske till och med försökte medla, ta ett ansvar för relationen åt mamman som hon aldrig gjort mot sin son? Jag har några vänner som har vuxit upp med sådana föräldrar och jag vet att det enda sättet för dem att vara någorlunda stabila och fungerande är att få distans till förövarföräldern, då följer den som stannar kvar med i den handlingen, därför att den som varit utsatt behöver kapa sitt beroende.
Jag vet inte, men jag kan bara resonera. Är pappan den ädla hjälten i den här historien och därmed sviken av sin son? Eller svek han sin son när han stannade kvar, aldrig gick, tillät sig bli ett offer och aldrig tog avstånd från den kvinna som hade gjort sitt barn så illa?
Leif GW Persson skriver om hur han själv plågas av upplevelsen av att vara en frånvarande far. Samtidigt hyllar han sin egen far. Men hur närvarande var egentligen hans pappa? I boken beskrivs han ofta som tyst och trött. Och är all denna skuld rimlig? Utifrån det jag har upplevt tänker jag: om jag hade stannat och fått barn med mitt ex och sett hur han gjort barnen illa men aldrig lämnat, jag har svårt att tro att jag skulle känna att jag gjorde rätt mot barnen. Snarare tror jag att skulden skulle jaga mig. Och om skulden å andra sidan härjade barnen gentemot mig när de tog avstånd från sin pappa, då skulle det bara vara ännu en seger för honom i detta raffinerade manipulerande klimat där man alltid får känna att man inte duger som man är.
Ett exempel ur boken som illustrerar faderns svek mot sonen:
En av skuldbördorna i efterhand består i att inte ha kunnat möta ett av faderns sista önskemål att hålla sams med modern. Men var det verkligen en rimlig och mänsklig sak att önska av sin son? Var det inte att en en gång frånsäga henne ansvaret för allt det illasinnade hon gjort och begära av barnen att de skulle ta över det?
Så, en nyans av den där fadern, vid sidan av den att han älskade sonen som han var, är att fadern samtidigt inte gav sonen verktygen att värja sig mot moderns attacker som syftade till det motsatta, att kontrollera genom skuld, otillräcklighet och otrygghet. Så innan det sista skuldbrevet skrivs i det här vill jag säga att det är klart att man är mer vilsen i livet om man inte har haft en förebild som har markerat, sagt ifrån, sagt nej. Utan pappans nej till mamman var bandet till sonen dömt att bli svagare.
Även om det här inte är hela sanningen är det en dimension av den. Så tror jag.
21 oktober 2011
Hej Syster har inte försvunnit
Hon tänker på er Hej Syster.
I den nya staden där livet just nu går på maxfart betraktar hon alla människor. Tänker med värme att någon av dem jag möter kan vara en av oss. Det är det fina i anonymiteten, att empatin sträcker sig ut och omfattar en massa personer utan ansikten. Ni finns i mitt hjärta.
Och varje gång jag ser en människa som ser trött och uppgiven ut försöker jag tänka en värmande tanke.
Hoppas den personen får komma hem till en fin person. Hoppas att den personen kommer fram dit den vill komma. Hoppas det blåser in liv i hennes ögon innan dagen tar slut. Hoppas väskan inte känns för tung. Hoppas hon slipper springa för att hinna med bussen.
Små tankar av kärlek som får mig att känna att jag kan och får älska.
Och att det kan omfatta något mycket större än vi tänker på.
Du bor i mitt hjärta syster.
PS. Om en lite vecka får jag min bostad. Då kommer jag landa.
I den nya staden där livet just nu går på maxfart betraktar hon alla människor. Tänker med värme att någon av dem jag möter kan vara en av oss. Det är det fina i anonymiteten, att empatin sträcker sig ut och omfattar en massa personer utan ansikten. Ni finns i mitt hjärta.
Och varje gång jag ser en människa som ser trött och uppgiven ut försöker jag tänka en värmande tanke.
Hoppas den personen får komma hem till en fin person. Hoppas att den personen kommer fram dit den vill komma. Hoppas det blåser in liv i hennes ögon innan dagen tar slut. Hoppas väskan inte känns för tung. Hoppas hon slipper springa för att hinna med bussen.
Små tankar av kärlek som får mig att känna att jag kan och får älska.
Och att det kan omfatta något mycket större än vi tänker på.
Du bor i mitt hjärta syster.
PS. Om en lite vecka får jag min bostad. Då kommer jag landa.
16 oktober 2011
Trivsamt med sällskap
Så skönt det är med sällskap systrarna mina.
Sitter ikväll i min brors nya lägenhet, jag har faktiskt tipsat honom om den från starten. Han pluggar och jag funderar lite över livet :-). Nu igen :-D!
Ledsen att det inte blir några bilder i bloggen. Det är för att jag bloggar mobilt nu i väntan på mitt hem, min lägenhet som jag får tillträde till om knappt två veckor.
Jag har levt kappsäcksliv under tiden. Det är förvirrande, men också skönt. Jag har sällskap och det känns tryggt i dessa tider. Som att det gör bonusarna med det här projektet tydligare. Att lämna platsen man har levt på i drygt fyra år, då är det skönt att ha vänner vid sin sida.
Jag vet inte vad jag kommer att komma fram till under den här tiden, men att satsa på vänrelationerna är viktigt för mig just nu.
Därför så fint att jag ska dela lägenheten med en vän. Jag längtar efter ett hem syster, men jag vet inte hur det behöver se ut. Jag vet bara att jag behöver det.
Hur mår du denna söndag?
Kram!
Sitter ikväll i min brors nya lägenhet, jag har faktiskt tipsat honom om den från starten. Han pluggar och jag funderar lite över livet :-). Nu igen :-D!
Ledsen att det inte blir några bilder i bloggen. Det är för att jag bloggar mobilt nu i väntan på mitt hem, min lägenhet som jag får tillträde till om knappt två veckor.
Jag har levt kappsäcksliv under tiden. Det är förvirrande, men också skönt. Jag har sällskap och det känns tryggt i dessa tider. Som att det gör bonusarna med det här projektet tydligare. Att lämna platsen man har levt på i drygt fyra år, då är det skönt att ha vänner vid sin sida.
Jag vet inte vad jag kommer att komma fram till under den här tiden, men att satsa på vänrelationerna är viktigt för mig just nu.
Därför så fint att jag ska dela lägenheten med en vän. Jag längtar efter ett hem syster, men jag vet inte hur det behöver se ut. Jag vet bara att jag behöver det.
Hur mår du denna söndag?
Kram!
14 oktober 2011
Hon som vill bli älskad
Hon som vill bli älskad skriker efter en famn.
Långt därinne,
skriker hon ge mig din kärlek
jag gör vad som helst
vad som helst
bara du älskar mig NU
Hon som vill bli älskad.
Då och då överrumplar hon mig
vill slänga all min värdighet överbord
allt jag uppnått ALLT
bara hon får det hon vill ha och hon ska ha det GENAST
annars känns livet helt meningslöst.
De dagarna när hennes skrik överröstar allt
då är motgångar svåra att ta
då längtar jag hem
hon vill nämligen bara ha ett hem där allt är klart
hon som vill bli älskad vill inte ifrågasätta
hon bara ropar SE MIG SE MIG SE MIG.
Och jag vyssjar och vyssjar
men ingenting hjälper.
Jag har lärt mig att hon skriker sitt skrik
påskyndad av alla besvikelser
för att hon vill veta, för att hon inte klarar av att lita på att hennes längtan är möjlig
hon tänker svartvitt, hon tror att om det inte händer nu händer det aldrig.
Hon som vill bli älskad vill vara med alla som vill vara med henne.
Och sörjer när de lämnar, även om hon vet att de inte är rätt eller bra fö henne.
Jag vaggar och vyssjar. För mitt huvud vet att hon kommer till ro snart.
Och att det sedan blir helt obegripligt att tänka sig att de där tankarna fanns i mig.
Då när hon tystnar är jag så stark igen.
Och då vet jag att var sak har sin tid.
Och att jag vinner på att lyssna på varningssignalerna.
För kära du som vill bli älskad.
Du vet att du inte är beredd att betala vad som helst.
Så kasta dig inte framför någons fötter.
Stå upp och se efter om det finns värme i blicken.
Om det finns gensvar och förmåga att faktiskt ge det du söker.
Snälla du som vill bli älskad.
Skrik inte så förbannat.
Jag vet att vi delar en längtan.
Men med dig i mitt öra går jag vilse.
Med dig i mitt öra tappar jag bort vad som är viktigt för mig.
Du kan skrika.
Jag lyssnar inte.
Men din smärta rår jag inte på.
Den lyser igenom alla skal.
Tills du backar igen.
Och jag kan njuta av stunderna som ges mig.
Långt därinne,
skriker hon ge mig din kärlek
jag gör vad som helst
vad som helst
bara du älskar mig NU
Hon som vill bli älskad.
Då och då överrumplar hon mig
vill slänga all min värdighet överbord
allt jag uppnått ALLT
bara hon får det hon vill ha och hon ska ha det GENAST
annars känns livet helt meningslöst.
De dagarna när hennes skrik överröstar allt
då är motgångar svåra att ta
då längtar jag hem
hon vill nämligen bara ha ett hem där allt är klart
hon som vill bli älskad vill inte ifrågasätta
hon bara ropar SE MIG SE MIG SE MIG.
Och jag vyssjar och vyssjar
men ingenting hjälper.
Jag har lärt mig att hon skriker sitt skrik
påskyndad av alla besvikelser
för att hon vill veta, för att hon inte klarar av att lita på att hennes längtan är möjlig
hon tänker svartvitt, hon tror att om det inte händer nu händer det aldrig.
Hon som vill bli älskad vill vara med alla som vill vara med henne.
Och sörjer när de lämnar, även om hon vet att de inte är rätt eller bra fö henne.
Jag vaggar och vyssjar. För mitt huvud vet att hon kommer till ro snart.
Och att det sedan blir helt obegripligt att tänka sig att de där tankarna fanns i mig.
Då när hon tystnar är jag så stark igen.
Och då vet jag att var sak har sin tid.
Och att jag vinner på att lyssna på varningssignalerna.
För kära du som vill bli älskad.
Du vet att du inte är beredd att betala vad som helst.
Så kasta dig inte framför någons fötter.
Stå upp och se efter om det finns värme i blicken.
Om det finns gensvar och förmåga att faktiskt ge det du söker.
Snälla du som vill bli älskad.
Skrik inte så förbannat.
Jag vet att vi delar en längtan.
Men med dig i mitt öra går jag vilse.
Med dig i mitt öra tappar jag bort vad som är viktigt för mig.
Du kan skrika.
Jag lyssnar inte.
Men din smärta rår jag inte på.
Den lyser igenom alla skal.
Tills du backar igen.
Och jag kan njuta av stunderna som ges mig.
12 oktober 2011
Tankar på annat
Hej Syster!
Mina dagar är väldigt fulla nu av många människor. De har väntat på att jag ska komma närmare igen i snart fem år nu, jag insåg det idag att det är därför jag känner mig stressad. En massa förväntningar från olika håll tänker jag mig och undrar om jag räcker till. Samtidigt som jag innerst inne vet att det är ett lyxproblem.
Det nya jobbet går bra, jag börjar komma in i det, än dröjer några veckor till innan jag får tillträde till min lägenhet, men det närmar sig. Det ska bli fint att få en egen vrå. Bor hos en en kompis och hennes sambo i veckan, det är väldigt mysigt. Fint att hinna rå om varandra och fint att kunna umgås och ta det lugnt på samma gång.
Jag vet inte om du vill veta så mycket om detta.
Men en sak kan jag säga: Jag känner att jag verkligen bygger upp en distans till mitt ex, miljöombyte när du väl har kommit på fötter igen rekommenderas. Det känns som att jag för första gången sedan separationen på allvar är redo att fokusera på mig själv. Och även om några killar visar sitt intresse känner jag mig inte intresserad av dem just nu.
Det är faktiskt väldigt fint. Jag är glad syster!
Hur mår du?
Kram.
Mina dagar är väldigt fulla nu av många människor. De har väntat på att jag ska komma närmare igen i snart fem år nu, jag insåg det idag att det är därför jag känner mig stressad. En massa förväntningar från olika håll tänker jag mig och undrar om jag räcker till. Samtidigt som jag innerst inne vet att det är ett lyxproblem.
Det nya jobbet går bra, jag börjar komma in i det, än dröjer några veckor till innan jag får tillträde till min lägenhet, men det närmar sig. Det ska bli fint att få en egen vrå. Bor hos en en kompis och hennes sambo i veckan, det är väldigt mysigt. Fint att hinna rå om varandra och fint att kunna umgås och ta det lugnt på samma gång.
Jag vet inte om du vill veta så mycket om detta.
Men en sak kan jag säga: Jag känner att jag verkligen bygger upp en distans till mitt ex, miljöombyte när du väl har kommit på fötter igen rekommenderas. Det känns som att jag för första gången sedan separationen på allvar är redo att fokusera på mig själv. Och även om några killar visar sitt intresse känner jag mig inte intresserad av dem just nu.
Det är faktiskt väldigt fint. Jag är glad syster!
Hur mår du?
Kram.
9 oktober 2011
Ett jubileum
Hej syster möter sin egen blick idag. Som varje dag efter separationen. Men den blick jag möter idag är hennes, hon som satt för ett år sedan, ensam i en mjuk belysning på en tyst spaavdelning. Där i lugnet mötte hon sin egen blick i spegeln, sträckte på ryggen.
Hon hade åkt dit med honom efter en tids kaotiska gräl där hon tillfälligt hade lagt sig, men börjat inse att någonting var allvarligt fel med honom. Hon var sliten, slutkörd, ledsen, vilsen. Men där, där i spegeln mötte hon sin blick för första gången på många många år. Genom den mörka smärtan i ögonen stålade någonting såg hon. Det var en beslutsamhet.
När kom den? Antagligen hade den smugit sig in, bit för bit under alla tusen besvikelser åren med honom. Men hon hade förnekat den.
Här satt hon naken, ensam i ljuset som var svagt men ändå lyste upp henne. Det fanns ingenting att gömma sig bakom, det fanns inga ljud som distraherade, ingenting annat.
Och hon andades djupt och långsamt in och ut igen några gånger under yogamantrat sat na'am, jag är sann.
Och beslutsamheten i blicken gled med andetagen in och spreds i hela kroppen. Plötsligt kände hon en obändig styrka inom sig. Genom smärtan, alla besvikelser, all förnedring strålade styrkan fram och mynnade ut i ett enda uttryck: Nu är det nog!
Två kaotiska veckor senare lämnade jag honom.
Och sedan dess kära syster har jag inte vikt mig. Jag har utstått enormt mycket smärtsamma känslor, men jag har inte svikit mig själv. Jag har varit sann mot mig själv och när jag har vacklat har jag rest mig igen. Hela tiden med det ögonblicket i åtanke.
Och jag har vuxit på ett sätt jag aldrig vuxit förut.
Och det bästa är att det bara är början.
När man vågar vara sann mot sig själv och agera därefter då öppnar sig nya möjligheter.
Idag möter jag den blicken igen.
Bilden får ögonen att tåras.
För den är så smärtsamt vacker
och den gör mig så djupt lycklig och stolt
och sorgsen på samma gång.
Hon hade åkt dit med honom efter en tids kaotiska gräl där hon tillfälligt hade lagt sig, men börjat inse att någonting var allvarligt fel med honom. Hon var sliten, slutkörd, ledsen, vilsen. Men där, där i spegeln mötte hon sin blick för första gången på många många år. Genom den mörka smärtan i ögonen stålade någonting såg hon. Det var en beslutsamhet.
När kom den? Antagligen hade den smugit sig in, bit för bit under alla tusen besvikelser åren med honom. Men hon hade förnekat den.
Här satt hon naken, ensam i ljuset som var svagt men ändå lyste upp henne. Det fanns ingenting att gömma sig bakom, det fanns inga ljud som distraherade, ingenting annat.
Och hon andades djupt och långsamt in och ut igen några gånger under yogamantrat sat na'am, jag är sann.
Och beslutsamheten i blicken gled med andetagen in och spreds i hela kroppen. Plötsligt kände hon en obändig styrka inom sig. Genom smärtan, alla besvikelser, all förnedring strålade styrkan fram och mynnade ut i ett enda uttryck: Nu är det nog!
Två kaotiska veckor senare lämnade jag honom.
Och sedan dess kära syster har jag inte vikt mig. Jag har utstått enormt mycket smärtsamma känslor, men jag har inte svikit mig själv. Jag har varit sann mot mig själv och när jag har vacklat har jag rest mig igen. Hela tiden med det ögonblicket i åtanke.
Och jag har vuxit på ett sätt jag aldrig vuxit förut.
Och det bästa är att det bara är början.
När man vågar vara sann mot sig själv och agera därefter då öppnar sig nya möjligheter.
Idag möter jag den blicken igen.
Bilden får ögonen att tåras.
För den är så smärtsamt vacker
och den gör mig så djupt lycklig och stolt
och sorgsen på samma gång.
7 oktober 2011
Stärkt
Den här nya styrkan som jag har byggt upp i mig, min utmaning just nu får mig att känna att den är stor. Jag visste att jag kände mig stark i min hemmiljö, nu känner jag mig närmast ännu starkare i den nya staden.
Jag har på något sätt bara bestämt mig för att jag duger, här är jag, ingen får bestämma över min kropp eller min syn på mig själv. Självklart vacklar jag, självklart är jag ambivalent, men i stort är det en enorm förändring som satte igång inför separationsprocessen och har pågått sedan dess. Jag tar förarsätet i mitt liv, utmanar Jantelagen, testar en ny navigationsmetod.
Jag har inte varit så mycket inne på min syn på könsrollerna, men jag är självklart feminist och har varit det sedan tonåren. Samtidigt är jag också individualist. Jag tror att vi både måste arbeta mot fördomarna, tillsammans som kvinnor upplysa oss om maktstrukturerna som håller oss nere och uppfostra våra söner och döttrar på ett annat sätt, våga oss på ett motstånd mot dem som vill hålla oss nere.
Min upplevelse i min relation har stärkt mig i den övertygelsen. Jag tror inte att det bara är mansrollen som förklarar de här männens beteende, det finns kvinnor som beter sig motsvarande i relationer. Men jag tror att mansrollen rymmer en mycket större tolerans för förtryckande metoder, att det anses vara mer naturligt för männen att bete sig så och att kvinnorollen å andra sidan förväntas ge mycket mer i en relation, och att det därför är svårare som kvinna att få stöd när man blir felbehandlad.
Jag ser två delar i vår framtida kamp. Den ena är att stärka oss själva och alla medsystrar så långt det bara är möjligt så att vi faktiskt i vardagen får verktyg mot olika förtryckarmekanismer. Samtidigt vet jag att strukturerna som omger oss ofta uppmuntrar beteenden där vissa människor, oftast män stjäl andras livsrum. Jag vet att det finns orättvisor vi inte klarar att fixa själva. Därför är det viktigt att våga se strukturerna, och våga säga det där är fel. Och att våga utmana bilden av både kvinnor och män, det är viktigt för våra liv, för våra möjligheter att leva värdiga liv, men inte bara våra. Vi har ett ansvar att använda våra insikter för att försöka åstadkomma en bättre värld för våra barn och andras barn. En kamp som både kvinnor och män vinner på i längden därför att den låter oss vara människor framför allt och inte tvingar in oss i hämmande roller.
Så ungefär tror jag.
Och tar helg.
Kram!
Jag har på något sätt bara bestämt mig för att jag duger, här är jag, ingen får bestämma över min kropp eller min syn på mig själv. Självklart vacklar jag, självklart är jag ambivalent, men i stort är det en enorm förändring som satte igång inför separationsprocessen och har pågått sedan dess. Jag tar förarsätet i mitt liv, utmanar Jantelagen, testar en ny navigationsmetod.
Jag har inte varit så mycket inne på min syn på könsrollerna, men jag är självklart feminist och har varit det sedan tonåren. Samtidigt är jag också individualist. Jag tror att vi både måste arbeta mot fördomarna, tillsammans som kvinnor upplysa oss om maktstrukturerna som håller oss nere och uppfostra våra söner och döttrar på ett annat sätt, våga oss på ett motstånd mot dem som vill hålla oss nere.
Min upplevelse i min relation har stärkt mig i den övertygelsen. Jag tror inte att det bara är mansrollen som förklarar de här männens beteende, det finns kvinnor som beter sig motsvarande i relationer. Men jag tror att mansrollen rymmer en mycket större tolerans för förtryckande metoder, att det anses vara mer naturligt för männen att bete sig så och att kvinnorollen å andra sidan förväntas ge mycket mer i en relation, och att det därför är svårare som kvinna att få stöd när man blir felbehandlad.
Jag ser två delar i vår framtida kamp. Den ena är att stärka oss själva och alla medsystrar så långt det bara är möjligt så att vi faktiskt i vardagen får verktyg mot olika förtryckarmekanismer. Samtidigt vet jag att strukturerna som omger oss ofta uppmuntrar beteenden där vissa människor, oftast män stjäl andras livsrum. Jag vet att det finns orättvisor vi inte klarar att fixa själva. Därför är det viktigt att våga se strukturerna, och våga säga det där är fel. Och att våga utmana bilden av både kvinnor och män, det är viktigt för våra liv, för våra möjligheter att leva värdiga liv, men inte bara våra. Vi har ett ansvar att använda våra insikter för att försöka åstadkomma en bättre värld för våra barn och andras barn. En kamp som både kvinnor och män vinner på i längden därför att den låter oss vara människor framför allt och inte tvingar in oss i hämmande roller.
Så ungefär tror jag.
Och tar helg.
Kram!
4 oktober 2011
Om positiv attityd
If you surround yourself with negative people, you'll never feel settled in or becoming equal. Det sjunger Jessie J och jag har fått flera skäl att tänka på det på sista tiden.
Två nära vänner har berättat om arbetsplatser där det negativa härskar, bromsar, tar över. Allt alla gör blir föremål för gnäll, det blir fel, det blir svårt.
Samtidigt när jag nu har en tids pendlartillvaro i väntan på min framtida bostad ser jag pendlargrimasen omkring mig. Den beror på att alla är trötta och sannolikt missnöjda över sin krångliga vardagsekvation. Men jag tänker samtidigt att om vi kunde bjuda på att se på varandra, le mot varandra, hjälpa till med en tung väska, göra plats för varandra. Om vi kollektivt började bete oss så istället, då skulle den här vardagen inte ens vara hälften så jobbig. Det är så.
Våra attityder löser inga grundproblem, de gör inte att vi får mat på bordet, eller automatiskt bra relationer, de ser inte till att vi får sova ordentligt och slippa bli sjuka. Men de lyfter oss lite varje dag om vi förmår att se och glädjas åt ljuspunkterna. En ljuskatt i ett fönsterglas, ett par som håller handen, ett moln med en fin form, en stunds eftertanke på en perrong med en fin låt i lurarna.
Men bäst av allt två främmande människor som ser varandra och ler. Kanske växlar några ord.
Att bli sedd och se och känna att man kan glädja varandra. Det är viktigt i varje relation, från ett flyktigt möte till den du har allra närmast dig. Det ger något, det ger växtkraft. Och livet lite mer värdefullt och hoppfullt.
Två nära vänner har berättat om arbetsplatser där det negativa härskar, bromsar, tar över. Allt alla gör blir föremål för gnäll, det blir fel, det blir svårt.
Samtidigt när jag nu har en tids pendlartillvaro i väntan på min framtida bostad ser jag pendlargrimasen omkring mig. Den beror på att alla är trötta och sannolikt missnöjda över sin krångliga vardagsekvation. Men jag tänker samtidigt att om vi kunde bjuda på att se på varandra, le mot varandra, hjälpa till med en tung väska, göra plats för varandra. Om vi kollektivt började bete oss så istället, då skulle den här vardagen inte ens vara hälften så jobbig. Det är så.
Våra attityder löser inga grundproblem, de gör inte att vi får mat på bordet, eller automatiskt bra relationer, de ser inte till att vi får sova ordentligt och slippa bli sjuka. Men de lyfter oss lite varje dag om vi förmår att se och glädjas åt ljuspunkterna. En ljuskatt i ett fönsterglas, ett par som håller handen, ett moln med en fin form, en stunds eftertanke på en perrong med en fin låt i lurarna.
Men bäst av allt två främmande människor som ser varandra och ler. Kanske växlar några ord.
Att bli sedd och se och känna att man kan glädja varandra. Det är viktigt i varje relation, från ett flyktigt möte till den du har allra närmast dig. Det ger något, det ger växtkraft. Och livet lite mer värdefullt och hoppfullt.
2 oktober 2011
De första dagarna
Hej syster är inne på tredje dagen av äventyret.
I fredags packade jag och pappa in de saker jag behöver det närmaste halvåret i hans bil. Jag gick en sista runda i lägenheten och kände en stark vemodskänsla. Mitt hem. Jag lämnar det. Samtidigt var det skönt att inse syster att den där lägenheten jag kom till för snart ett år sedan, den där första på allvar helt egna. Den hade blivit hemma för mig. Mer hemma än lägenheten jag bodde med honom i. Den var aldrig riktigt hemma. Han tog för mycket plats och andrum där.
Så, när vi åkte i väg rann tårarna en stund. Och jag tänkte att jag fick gråta. För att varje känsla har sin stund. Och gråten var ett slags sista bokslut över min tid där, den delen av tillvaron som byggde på drömmen om honom. Och även om jag planerar att komma tillbaka blir det på helt andra grunder. Då har det med mig att göra och på inget sätt med oss, det som fick mig att stanna och rota mig en gång i tiden.
Ju längre bort bilen rullade, desto starkare kände jag att vemodet släppte. Jag var trött, men ändå lätt i kroppen. Jag tänkte äventyret väntar!
Först blev jag födelsedagsfirad av min familj, packade in mig i flickrummet där jag kommer att bo lite till och från under den här månaden innan jag får tillträde till nya lägenheten. Min syster är här, hon bor i en annan stad, det var så fint att ses.
Sen på lördagen åkte jag till en väninna på landsbygden med tre andra tjejer, där har vi ätit gott och pratat och kollat på film. Sitter nu på tåget på väg tillbaka.
Fullt ös!
Mitt i allt flera insikter om saker jag kan göra nu som jag längtar efter. Men också känslan av att jag saknar min tillvaro där borta, det är en ny känsla och mitt i förvirringen känns den fin. Som att jag faktiskt äntligen inser att jag till sist byggde upp något helt eget där, mot alla odds, mot vad jag trodde, mot vad vännerna sa, så hade jag ett eget liv där till sist som var vackert också. Trots honom. Och det känns enormt bra att känna.
En betydande insikt för mig.
Imorgon börjar jag på nya jobbet!
Håll tummarna för mig.
I fredags packade jag och pappa in de saker jag behöver det närmaste halvåret i hans bil. Jag gick en sista runda i lägenheten och kände en stark vemodskänsla. Mitt hem. Jag lämnar det. Samtidigt var det skönt att inse syster att den där lägenheten jag kom till för snart ett år sedan, den där första på allvar helt egna. Den hade blivit hemma för mig. Mer hemma än lägenheten jag bodde med honom i. Den var aldrig riktigt hemma. Han tog för mycket plats och andrum där.
Så, när vi åkte i väg rann tårarna en stund. Och jag tänkte att jag fick gråta. För att varje känsla har sin stund. Och gråten var ett slags sista bokslut över min tid där, den delen av tillvaron som byggde på drömmen om honom. Och även om jag planerar att komma tillbaka blir det på helt andra grunder. Då har det med mig att göra och på inget sätt med oss, det som fick mig att stanna och rota mig en gång i tiden.
Ju längre bort bilen rullade, desto starkare kände jag att vemodet släppte. Jag var trött, men ändå lätt i kroppen. Jag tänkte äventyret väntar!
Först blev jag födelsedagsfirad av min familj, packade in mig i flickrummet där jag kommer att bo lite till och från under den här månaden innan jag får tillträde till nya lägenheten. Min syster är här, hon bor i en annan stad, det var så fint att ses.
Sen på lördagen åkte jag till en väninna på landsbygden med tre andra tjejer, där har vi ätit gott och pratat och kollat på film. Sitter nu på tåget på väg tillbaka.
Fullt ös!
Mitt i allt flera insikter om saker jag kan göra nu som jag längtar efter. Men också känslan av att jag saknar min tillvaro där borta, det är en ny känsla och mitt i förvirringen känns den fin. Som att jag faktiskt äntligen inser att jag till sist byggde upp något helt eget där, mot alla odds, mot vad jag trodde, mot vad vännerna sa, så hade jag ett eget liv där till sist som var vackert också. Trots honom. Och det känns enormt bra att känna.
En betydande insikt för mig.
Imorgon börjar jag på nya jobbet!
Håll tummarna för mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)