Hej syster och influensan

... Ja, hej syster ligger nere för räkning. Har varit helt utslagen hela veckan. Så lycklig har jag varit som aldrig har haft det förut, men det är därför den golvar mig så rejält nu förstås.

Det är bara att acceptera fakta. Och det underlättas av att väninnan jag bor med är varm och förstående och tycker att det är självklart att jag ska ta det lugnt. Till skillnad från mitt ex som skulle ha visat efter en dags sjuka att nu räcker det. Det var vad han hade tålamod med, sen fick man rycka upp sig.

Jag har också tänkt en hel del på mitt nuvarande jobb och mitt förra jobb. Mitt nuvarande jobb bemöter mig med en genuin förståelse och medkänsla. Mitt förra jobb bemötte mig alltid med oförståelse och frustration om jag blev sjuk. Det är en sån lättnad att bara vara sjuk och bemötas med normala reaktioner överallt. Då inser man ännu tydligare hur onormalt det har varit.

Ja, ni vet. I stort och smått.
KRAM och trevlig fredagskväll.

Våga terapi!

Ett av de viktigaste stegen under separationen och sen under min bearbetning var att jag sökte terapi. Jag hade kanske kommit till några av de insikterna ändå, men det hade tagit sjuhelsikes mycket längre tid, och till vilken nytta? Vi har redan ödslat energi på att försöka klara allt själva under tiden med vår partner. Nu när det är slut är det dags att säga: Jag klarar det här, men jag klarar det bättre och snabbare med andras stöd.

Terapin var att ge mig själv en chans att växa, ge mig verktyg som jag har haft med mig sedan dess. Terapin hjälpte mig att komma i kontakt med mina känslor. Nu har jag gått en lång period utan terapi, jag tror att jag behövde det för att jag fick så mycket med mig att jobba på, men jag börjar känna mig redo att söka på nytt. Jag tror att det alltid kan komma nya situationer i våra liv då vi behöver den typen av vägledning.

Det finns egentligen inte ett enda argument mot att söka terapi efter den typ av trauma man har varit i i de här lägena. Sök syster. Ge dig själv den fantastiska möjligheten. Du förtjänar det.

Din kärlek

Din kärlek är vacker, stark, varm, den strålar.
Din förmåga att ge är en del av livets skönhet.

Men din partners oförmåga att uppskatta den, förvalta den, glädjas åt den, dela den, besvara den. Det är livets fulhet.

Våga säg till dig att det vackraste i världen inte ska ödslas, bändas, uppslukas av de fulaste krafterna.

Våga säg att du ska ge den till någon som ser hur vacker den är, som vårdar den, som bryr sig om att du ska utvecklas som människa, som stöttar dig, som har en lika vacker gåva att ge tillbaka.

Gör det vännen, säg ja. Ja till skönheten. Ja till möjligheten. Nej till fulheten, göd inte grymheten. Om vi alla gör det, tänk vad det kommer att börja stråla vackert världen över.

Störst av allt är kärleken.

Så älska dig själv och gå.

När det undermedvetna talar

Det är inte ofta jag vaknar av drömmar numera. Men när det väl händer har jag börjat ta mig tid att tänka några minuter på vad drömmen ville säga mig, trots att impulsen är att somna om. Det gjorde jag i natt.

Drömmen gick ut på att jag åkte längst fram i ett tåg av berg- och dalbanetyp. Men rälsen hade en riktning, den gick alltså inte i loopar. Däremot åkte jag högt över ett vattendrag och jag märkte att jag hade svårt att hålla mig kvar, jag hängde och dinglade i tåget med ena armen, sen fick jag grepp med båda. "Det är långt ttill vattnet och säkert väldigt kallt. Varför har ingen sett att jag inte har spänt fast mig? Varför stoppar ingen tåget tänkte jag?" Sen tänkte jag "Eller borde jag ha spänt fast mig själv?". Då saktade tåget in en aning och jag skulle kliva av ner i en låda som guppade runt i en lokal som såg ut som en stor simhall. "Det här går ju inte, vad ska jag göra, varför kommer ingen och hjälper mig?" Tänkte jag och försökte paddla mig fram till kanten. Jag kom till väggen, men inte till kanten där jag kunde kliva upp. "Hjälp! Varför hjälper ingen mig?" Ropade jag. Då kom en ung man med ett stort leende, han var helt lugn och sträckte fram armen för att hjälpa mig.

Precis när jag skulle ta hans hand såg jag att det bara skulle krävas att jag paddlade fram lite och sen tog några kliv upp. "Vad onödigt att jag trodde att jag måste be om hjälp. Det här kan jag ju klara själv". Tänkte jag. "Jag är ju redan framme."


När jag berättade det här för min kompis som jag bor med sa hon. "Men det är ju hel fantastiskt. Tänk, du kunde lika gärna tänkt i drömmen, vilken tur att jag fick hjälp. Men du tänkte att du klarar dig själv. Det betyder att ditt undermedvetna börjar förstå det. Du klarar dig själv."

KÄRLEK till dig i början av denna nya vecka syster.
Är det inte häftigt vad våra drömmar kan säga oss ibland?

Tröjan du hatar

Vännen.
Man får vara arg också. Det är faktiskt hemskt skönt ibland.
När jag hade min argperiod för knappt ett år sen ungefär skrev jag massa arga ord på en ful t-shirt jag fått av honom och slet sönder den och jag tog faktiskt ut en hel hög med foton på honom ur mina fotoalbum och eldade upp dem under köksfläkten. (Finns dokumenterat tidigare i bloggen)

Och här är en härlig arglåt som jag blir så glad av att lyssna på.
Väldigt glad.

Tröjan du hatar

Samma killar har förresten gjort "När jag går ner"-låten som jag alltid har tyckt är en talande beskrivning av psykisk misshandel i en relation. Att det är så kan man ana i den här intervjun från the Voice som ur mitt perspektiv tyvärr skojar bort ett väldigt ärligt och modigt svar på frågan vad låten egentligen handlar om. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag tycker det känns obehagligt att se. Eller jo, antagligen för att jag vet och anar allvaret i det han har upplevt, och så skojar alla om det. Precis som jag blev bemött av mitt ex när jag försökte ta upp hur dåligt hans beteende fick mig att må, bland allt annat han sa var hånskrattet, skämten på min bekostnad och försöken att skoja bort allt där... Och precis som en av mina dåvarande vänner brukade reagera när jag försökte anförtro vissa saker, genom att skoja om hans beteende tog hon udden av min upplevelse, fick hon mig att känna att jag inte hade rätt att känna vissa saker. Det är eftersmaken i denna intervju:

Här är klippet

Tack hursomhelst till er Norlie&KKV för dessa låtar!
Och nöj dig inte med mindre än respekt och ömsesidighet nästa gång.

Kära läsare, har du några bra arglåtar?

Se också Hej systers arglista på sidan Hej systers Spotifylistor.

;-).

PS:

Ju mer jag lyssnar på dem inser jag att det finns en hel del att bearbeta i de här låtarna, här är en till som är relevant för oss, en låt om att sätta stopp till sist:

Vi åker aldrig längre