Att ta tag i rodret

Nu  ska vi sjösätta våra skepp. Börja på riktigt.

Att leva är att ta initiativ.

Att leva är att ta kontrollen över sitt eget liv.

Jag tror inte att vi alla har makt att uppnå precis vad som helst.

Men vi har makt att se till att försöka uppnå våra mål.

Fungerar inte en sak kommer en ny dröm eller lust att ta över så småningom.

Så försök och var inte rädd för att misslyckas.



Jag har alldeles för länge glidit fram den enkla vägen.

Sedan jag lämnade honom har jag börjat göra upp med det.

Saker som jag har pratat länge om att jag vill göra.

Varför inte ge det en chans?

Annars känns det bara som att vägarna smalnar hela tiden.

Det är inte sant. Det finns hur vida horisonter som helst.

Och min tillit till att jag kommer att ge min vilja en chans, får mig att känna att livet är stort och möjligt.


Jag kommer inte att kunna stöpa det i en form.

Jag kommer inte att kunna veta säkert hur saker ska bli.

De kanske blir helt annorlunda mot hur jag föreställer mig idag.

Men det gör inte så mycket så länge jag vet att från och med nu är det är jag som sitter vid rodret.

Jag driver inte runt, skuffad hit och dit av andra.

Jag går min egen väg även om den ibland känns snårig.

Snubblar jag tänker jag inte sätta mig och misströsta.

Jag tänker resa mig och gå vidare.

Till dig som är där

Några tankar till dig som är där hos honom.

Känns det som att du har svårt att andas?

Det är för att han stjäl din luft. Han hyperventilerar upp den bara för att du inte ska få något andrum.

Känns det som att det är tungt att gå framåt?

Det är för att du släpar honom efter dig i ett rep som stramar runt magen. Han ligger där lojt och förväntar sig att du ska bära hela hans vikt.

Känns det som att ångesten tar över och gör dig snurrig och rädd?

Det är för att han förbjuder dig att känna det du känner, säger att dina känslor är fel. När dina känslor är din tydligaste kompass, det som kan hjälpa dig att hitta rätt kurs när du är vilse.

Känns det som att du är ensam även med honom?

Det är för att han inte är där hos dig på det sätt som du behöver.

Känns det som att du inte klarar att stanna och inte klarar att gå?

Tänk då på vad det skulle innebära att kunna andas i fred, att slippa släpa på någon annans last, att lossa repet som trycker om magen, att få lyssna på dina egna känslor och att känna att de människor du delar ditt liv med finns där för dig på det sätt du behöver.

*
Ser du skillnaden? Ser du vilken boja runt foten han är? Ser du att om du går, det är först då du kan få dina grundläggande behov uppfyllda. Det som kan göra oss till hela, glada människor. Han påstår att dina behov inte betyder någonting. Men de betyder allt. Älskade älskade syster, dina behov betyder allt för dig i ditt liv!

Två stora utmaningar

Hej systrar!

Jag har lyckats planera in två stora utmaningar på en och samma vecka. Det känns som att all min vakna tid fokuseras runt det. Det känns lite stressigt. Men när jag stressar så tänker jag på fredagkväll. Och på helgen som väntar, och på allt trevligt som kommer därefter. Då blir jag lugn och kan fokusera.

Men om en stund smäller den första utmaningen.

Kram på er!

Nu då?

 

Jag fick den stora frågan: nu då?

Vad gör man när man äntligen har börjat öppna ögonen och ser det svart på vitt.

Den förskräckliga sanningen att han inte har älskat en som den man är. Att han kanske aldrig har älskat en. Inte på det sättet som vi menar med att älska, eftersom han bara är förmögen att utöva kontroll. Han vågar inte visa sig svag. Han bygger sin uppblåsta bild på en föreställning om att han är förmer än oss, vet bättre än oss. Trots att han har fått allt om bakfoten. En sådan person kan inte älska, inte ens sig själv.

Så. Nu då, när vi ser det. Hur ska vi kunna smälta insikten?

Det här är inget heltäckande svar eftersom jag fortfarande går en balansgång mellan att kunna svara och att söka svar själv på samma problematik. Så här tänker jag att vi ska göra nu:

1. Vi lovar oss själva att aldrig stänga ögonen för det här igen. Det var våra stängda ögon som gjorde att det kunde fortgå. Vi vet varför vi stängde dem då, vi försonas med att vi stängde dem då. Men vi lovar oss själva att aldrig stänga ögonen igen. Hur ont den nya insikten än gör.

2. När vi står upp för våra upplevelser, när vi ser dem för vad de är. Då skapar vi äntligen en efterlängtad grogrund för vad vi är. För som i Gabriellas sång "Jag har aldrig glömt vem jag var, jag har bara låtit det sova, kanske hade jag inget val, bara viljan att finnas kvar". Vi sov för att överleva. När vi har vaknat är vi omtumlade och vingliga och sköra. Men vi är vakna, för första gången sedan han lurade oss med guld och gröna skogar kan vi leva livet på riktigt. Som de vi är, inte som den han vill att vi ska vara. "Jag är inte den du vill att jag ska vara. Jag är den jag vill vara" blir vårt mantra.

3. Vi älskar ändå. Vi fokuserar på de människor vi älskar och de aktiviteter vi älskar att göra. Träffar människor som vi kan vara oss själva med. Struntar i att träffa människor som känns jobbiga att umgås med. Öppnar dörren för de allra finaste vännerna. Prioriterar bland människorna omkring. Tar över rodret över vårt stormdrabbade skepp. Vi väljer det som känns trösterikt och glädjerikt. På det sättet kommer vi bit för bit se att vi älskar oss själva också.

4. Vi gör något helt oseriöst. En flört som inte betyder något kanske? Går ut och dansar. Leker med ett barn. Ser att det inte alltid är på blodigt allvar. Ibland får det bara vara kul också.

5. Vi tillåter oss själva att känna i de doser som kroppen klarar. När tårarna lurar: Släpp fram dem tills du är färdiggråten för stunden. Min kloka vän brukar säga att ångest är många känslor på en gång. Sitt ner och soretera och tillåt alla känslor att komma fram.

6. Utmana dig när du orkar. När du har dina bra dagar, gör något lite extra. Ta för dig. Var stolt när du lyckas. Herregud, vi har sovit, men nu är det dags att inta livet. Att storma in i våra egna liv och ta över kontrollen på ett sätt vi aldrig har gjort förut.

7. Fundera över vad du drömmer om nu. Skriv en lång lång lista med drömmar om stort och smått du vill göra och vill uppnå. Känn ingen stress att uppnå dem. Efterhand kommer du att märka att du kan bocka av ett och annat. För vi går framåt. Även när det känns som att vi släpar oss fram. När vi kanske till och med släpar oss fram så rör vi oss mot våra mål om än låångsamt.

8. Och det yttersta målet: Var sann mot dig själv. Var lojal mot dig själv. Stå upp för dina behov. Då kommer resten att ordna sig. Hur kan vi inte förutse, men det är en del av charmen.

Alla dessa kvällar

Alla dessa kvällar jag sökte dig genom att messa dig.
Din frånvaro av sms kommer inte att saknas mig.
Men jag undrar vem jag ska söka efter istället varje gång impulsen vill signalera till dig,
påminna dig om mig.

Jag tror att jag ska lova mig själv att söka mig själv istället.
Söka kontakt med mig själv istället.
Jag är inte skyldig dig någonting.


Köp en vacker anteckningsbok och en fin penna som är skön att skriva med. När du får en stark impuls att kontakta honom eller att försöka ta reda på något om honom tar du ett djupt andetag och går till din bok i stället. du går dit först. Du skriver allt som kommer ur dig, allt vad du känner, allt om varför du vill kontakta, vad du tror att det leder till, och allt om varför du egentligen inte vill kontakta. Sedan skriver du vilka andra människor i ditt liv som du kan vända dig till. 


På det sättet söker man kontakt med sig själv.