Låt oss prata

Jag är redo nu.
Låt oss tala om det.
Sätta ord på allt jag gömde.
Jag trodde jag skyddade dig.
Men jag tystade mig.

Låt oss benämna det.
Låt oss säga att det finns saker som inte är privatsaker.
Som man inte gör mot en annan människa.
Och att det bara är feghet att inte lägga sig i.
För att det är lättast att inte göra något.

Jag är redo nu.
Låt oss tala om det.
Sätta ord på allt ni förnekade.
Ni trodde att ni skyddade honom.
Men ni tystade mig.

Och skulden är hans
men det är anständigt om ni skäms lite
för att ni sa att det inte var så farligt
när han kvävde det som gjorde mig till mig.
När han satte oro i skrattmagen
när jag inte sov
inte log med ögonen.
När ni nickade med när jag ljög och sa att allt var okej.
Och ni aldrig fortsatte att fråga.
När ni bjöd in honom i era hem
och gav honom en lika stor kram.
När ni skrattade när han gjorde mig illa
för att jag skrattade för att maskera min skam.

Vi trodde att vi skyddade något.
Men vi lämnade mig ensam med honom.

Min frihet

Varje dag tar jag mod till mig.
Andas djupt känner efter.
Jo, jag är glad.
Varje gång ett jubel.
Jag är fortfarande glad.

Så är livet efter dig.
Det är att vakna varje morgon med en ro i kroppen.
Och att säga att friheten inte ryms där du trodde
i sprit och nya erövringar
i segrar och nedtrampat motstånd.

Friheten ryms i en kaffekopp på morgonen befriad från ångest.
Den finns i en strykning över håret.
I tår som viftar i vindens takt.
Den finns i skratt som klingar från magen.
I känslan av att duga.
Den finns där människor älskar mig för det som gör mig till mig
och alla känslor tillåts existera.

Och du trodde man måste korsa atlanten eller vinna miljoner.
Men friheten finns i de goda gesterna
och de rena ärliga hjärtan som utför dem.
Friheten finns i att vägra människor som dig tillträde.

Den finns i en öppen flod
där ingen kontroll härskar.
Där tankar får växa sig stora och vilda.
Där ingenting dövas eller döljs.
Friheten uppstår inte genom att strunta i andra.
Den uppstår när du lär dig att uppskatta alla tusen små saker
andra människor ger dig varje dag.

En mors ord

Någon gång under det första året skulle hans syster gifta sig.
Vi åkte på bröllopet.
Det var stort.
Över 200 gäster.
Jag kände ingen och han presenterade mig inte för någon.
Folk kom fram och gissade vem jag var.
Som hans mammas barndomskompis.
Sen spände hon ögonen i mig "Jaså, det är bäst att du tar väl hand om honom nu, han förtjänar bara det bästa." sa hon.

Hans egen mamma däremot sa ord som tröstade mig då.
"Hoppas han är snäll mot dig".
Det var ord som fick mig att känna mig välkommen.

Efteråt tänker jag på hur fel det var. Hon borde ha sagt som väninnan. Det normala är att en mor försvarar sitt barn.
Men det gjorde hon inte.

Minnet säger mig att hon visste.
Någonstans redan då visste hon att det fanns en risk att han inte skulle vara snäll mot mig.
Hon kunde bara hoppas att det skulle bli annorlunda. Men hon kunde inte veta det.
Så väl kände hon sin son.

God morgon god middag!

Hemma och ledig. Jag försöker komma i ordning men är hemskt odisciplinerad.
Vill läsa ikapp gamla tidningar, städa, packa upp, rädda det som räddas kan av min balkong som inte har mått bra av att jag är borta. Men har liksom småbörjat på allt på en gång och blir stressad och rörig. Fick samtidigt för mig att bjuda in två vänner på middag ikväll.

Såna gånger tänker jag att det är tid att tänka om. Jag tar middagen imorgon kväll i stället och tänker tillåta mig att bara skrota hemma idag. Jag behöver sortera och fundera och göra ingenting och komma i ordning. Alltihop. Och jag inser att jag har träffat folk nästan varje dag i drygt två veckor nu. Visst har jag haft lugna dagar och många stunder för mig själv. Men inte en enda heldag.

Så det är vad jag känner för just nu.
Och då blir det så så länge inget annat dyker upp som jag känner mer för.
Försöker lära mig detta, att lyssna på vad jag vill i nuet och inte hitta på en massa krav.
Gjorde ni också så med honom? Fick dåligt samvete när ni tog det lugnt eftersom han alltid suckade och tyckte man borde göra något bättre. Att han var bakis och gjorde nada en hel dag var förstås okej. Men inte att jag var det.

Jag tyckte inte det felaktiga var att han slöade, utan att han slöade men aldrig lät mig göra det utan att gnälla och ge mig dåligt samvete. Så jag for ofta runt som ett torrt skinn efter att ha slöat och försökte bevisa något även för mig själv. Att jag visst inte var slö, att jag hade gjort mycket vettigt idag. Han berövade mig mitt lugn! Han berövade mig känslan av att sitta nöjd. Han berövade mig rätten att lösa saker på mitt eget sätt. Och till råga på allt påstod han att jag skulle vara tacksam för att han gjorde så mycket hemma. Han påstod alltid att han gjorde allt. Det var inte alls så. Han gjorde en del, men nästan alltid med en martyrisk suck "jaha, ska man behöva bli tvungen att tvätta igen?" Samtidigt ignorerade han mina insatser och fick det att låta som att jag aldrig gjorde något.

Nog om det. Den här dagen är min nu!

Kram.

Klarsynt

Ju mer jag ser dig som du var
ju mer jag tänker på vad du faktiskt gjorde
inser att det hände mig
desto äckligare är du.
Desto kallare blir din blick i mitt minne.
Desto ohyggligare bilder letar sig fram.
En natt på stugan när jag skulle somna efter en trevlig kväll mindes jag plötsligt hur du ville att jag skulle suga din kuk men att den var alldeles otvättad. Smutsig. Och när jag försiktigt sa att du borde tvätta den först, då blev du arg och insisterade.
Och jag ville göra dig glad, men jag kunde inte, så kväljande var tanken.

Jag hatar dig inte bara för det du fick mig till att göra. Jag hatar dig för allt du försökte få mig att göra. Jag hatar dig för att du fick mig att känna mig otillräcklig inför krav som var orimliga.

Och i takt med att tiden går är det din ohygglighet jag minns.
Och mitt lidande då blir extra tydligt.

I den stora lättnaden uppstår en sorg över att det känns så oerhört bra att vara fri. Att det känns så skönt att det är över. Det blir tydligt då, allt det där jag inte hade med dig.

Ibland när jag tror att lugnet har tagit över, när jag vilar i min tryggaste hamn skriker kroppen ut sin sorg.

Jag känner hur du pressade mitt huvud dit där jag inte ville. Hur jag till sist lät det ske. Hur jag domnade bort. Hur min vilja bara slappnade. Slaknade. Föll till marken. Gång på gång tills den inte var värd någonting ens i mina ögon.

En kväll tänkte jag att jag var nära förståelse, en annan att jag var nära förlåtelse. Men egentligen, ärligt talat kan jag inte begripa hur jag någonsin ska kunna förlåta eller förstå.