Påskriset jag gjorde till vårt hem förra påsken. Det enda som finns kvar av det som var då är de dekorerade äggen.
Hej Syster har varit så trött hela helgen. Även om jag gick och la mig redan halv ett igår efter en lugn kväll så sov jag till kl 12. Som tur var hade jag gjort upp med en vän att vi skulle ses, så vi tog en rejäl långpromenad och fikade. Annars hade jag nog sovit vidare, för jag är trött ännu.
När jag ändå trotsade tröttheten och tog bilen för att storhandla fick jag en ledsen känsla. I affären gick en massa par och familjer och trivselplockade bland hyllorna. Jag kunde inte känna lugnet. Det tog en stund innan jag fattade varför. De påminde mig om drömmen jag hade här. Jag trodde att jag skulle slå mig ner här, att det här lilla samhället skulle ge mig ett hem. Att vi skulle köpa hus, bo nära våra gemensamma vänner. Jag kände då det pågick att det var min dröm. Om han bara...
Det gick ju inte, jag vet det. Och jag saknar inte honom längre. Men jag sörjer tydligen drömmen. Jag har under min tid efter separationen insett att det här samhället som jag älskar så mycket, att det inte kan ge mig det jag behöver, hur mycket jag än vill. Det kan inte ge mig likasinnade, det kan inte ge mig delaktighet.
Det löser sig nämligen inte bara med en ny man. I takt med att jag har blivit starkare har jag insett mer vad jag behöver, och att de människor som finns här inte kan ge mig det. Bara några av dem kan erbjuda trygga relationer, kan dela sin tid med mig. Resten har bara tid då och då. Därför behöver jag flytta närmare mina närmaste vänner och min familj. Så känner jag.
Men att behöva flytta härifrån. Oj vad det känns sorgligt just nu. Sorgligt att släppa även om jag måste.
Som dröm var den vacker att få...
Jag vet att jag hittar nya drömmar, att jag redan har hittat nya drömmar. Men ändå. Fyra år av mitt liv, drygt fyra år av mitt liv. Det är klart jag kommer att sakna det här när jag tar steget.
Kram på er! Och skriv jättegärna bloggsynpunkter i inlägget nedan när ni har tid och ork. Det skulle betyda mycket för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar