Jag är inte religiös, men jag tycker att hela symboliken kring den kristna påsken är så otroligt vacker. Långfredagen, sorgens, gravsättningens, avskedets dag och så påskafton, återuppståndelsens, festen och ljusets dag.
Det var inte länge sedan som långfredag var en stillhetens dag. Vi spelade inte musik, vi festade inte, vi avslutade den stilla veckan i påsken vördnadsfullt. Det finns något vackert i det, traditionen gav en helgdag åt sorgen, åt svårigheterna, åt sveken vi upplevt, åt olyckan som drabbat andra. En gemensam dag av eftertanke.
Numera är det en festdag, och det vi firar mest är själva återuppståndelsen.
I min påsk i år ska båda världarna rymmas. Jag kände att det var symboliskt viktigt för mig den här gången. Idag har varit en resa bland minnen. Tårar vid frukostbordet över hur ensam jag har känt mig. Försoning. Jag är inte ensam mer. Sen ilska, ilska över all skit skit han höll på med och över alla respektlösa beteenden människor visar varandra. Till sist möta min blick i spegeln, veta att jag kan stå emot. Och så sorgen, sorgen över att inte veta om jag kan lita på en ny man. Sen känna, jo, en dag. Inte nu men en dag.
Tror ni systrar att vi kan återfödas imorgon? Återuppstå så att vi på påskdagen är våra starka fria jag? Det är vad jag tror väntar, efter att vi har gjort upp med allt det sorgliga och upprörande vi har i bagaget. Det säger påsken till mig.
När själva återuppståndelsen egentligen sker? Det får vi se. Men vi känner när vi är där.
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar