Dikt av Thich Nhat Hahn: Välkommen tillbaka

Det fanns stunder då du inte lyckades

Du gick på den tomma stigen

och svävade i luften,

vilsen i födelsens och dödens kretslopp

och slukad av föreställningarnas värld.

Men den vackra stigen är tålmodig,

den väntar alltid på dig,

den stig som du känner så väl,

som är så trogen.

Den vet att du kommer tillbaka en dag.

Och den kommer att säga:

Välkommen tillbaka.

Stigen kommer att vara lika frisk och vacker som första gången.

Kärlek säger aldrig att detta 

är sista gången.

/Thich Nhat Hanh, zenästare, poet och förgrundsgestalt i den socialt engagerade buddhismen

Syster, fina syster

Mitt i allt det här som du har gått igenom, var du än befinner dig i din process, nu vill jag påminna dig om hur vackert det kan vara:

Motstånd
Kamp
Kunskap
Samarbete
Växtkraft
Kärlek


Hur vi behöver höja blicken mot det, och växa oss större och klokare än de som försöker att kränka oss.

Där det finns förlust finns å andra sidan tröst.
Där det finns död har det först funnits liv. Liv är medvetande. Död är bara upphävandet av det. Och det är nu vi är medvetna. Det är nu vi finns.

Där det finns stress går det också att söka vila.
Där en förlust dyker upp börjar också nya saker.
Ovissheten är en del av det.
Det enda vi vet, det är att vi är ruskigt dåliga på att sia om framtiden.
Det är nu vi finns.

Mitt i denna natt tänder jag två ljus.
Där en väg tar slut börjar en annan.
Intill ensamheten inuti mig finns gemenskap med så många andra.
De ler, och de gråter, ibland i samma stund. Det är okej.

Där någon blir sjuk blir någon frisk, vi vet inte innan vilket av det som ska ske.
Men vi vet att livet är viktigt. Det rymmer varma känslor för andra, det rymmer längtan, en dans, allt det där du älskar.

Där sorgen klingar över det som inte blev ska något helt annat bli, och du? Du kommer att hitta en mening i det som har skett dig.

Stort projekt på gång!

Systrar!

Att jag inte skriver betyder inte att jag inte skriver.

Tvärtom har jag ett väldigt stort och spännande projekt på gång som ni har varit med och inspirerat mig till.

Så mycket spännande som kan ske om man ger sig själv utrymmet att ta sig an det man tror på. Jag tror på det här, och jag ber er, håll tummarna för mig!

ALL KÄRLEK

/Er syster.

Lider du av posttraumatisk stress?

Hej vänner, detta inlägg kommer att bli lite annorlunda än mina tidigare.
Jag har läst en del om posttraumatisk stress, och det slog mig att många som har varit i en destruktiv relation kan omfattas av det.

Posttraumatisk stress kan uppstå efter en traumatisk händelse i livet, relevanta exempel i dessa sammanhang är misshandel eller sexuella övergrepp. En del personer riskerar att utveckla mer långvariga problem efteråt på grund av den extremt höga nivå av stress och vanmakt man kan känna. Så kallat posttraumatiskt stresssyndrom.

De vanligaste symptomen enligt Vårdguiden är:

• att återuppleva traumat i form av återkommande och påträngande minnesbilder. Det kan ske både när man är vaken och när man sover, då i form av mardrömmar.
• att man försöker undvika allt som på något sätt påminner om traumat. Det kan leda till att man isolerar sig från familj, vänner och arbetskamrater.
• en överdriven vaksamhet. Den överdrivna vaksamheten kan göra att man blir onormalt lättskrämd och lättirriterad. Man kan få omotiverade vredesutbrott, koncentrationssvårigheter och problem med sömnen.
• minnesförlust. Den kan vara total och är oftast begränsad till tiden precis före, under eller efter traumat.

Besvären vid posttraumatiskt stressyndrom kommer vanligtvis inom några veckor efter den traumatiska händelsen. Men ibland tar det längre tid, upp till månader eller år.
För många går symtomen över av sig själv. Cirka 40 procent av dem som utvecklat posttraumatiskt stressyndrom en månad efter ett trauma har inte längre besvär ett år senare.

Läs mer på Vårdguiden.

Det finns bra behandling mot detta så tveka inte att söka hjälp! Det går inte över av sig självt om det väl har börjat utvecklas till något mer långvarigt.

PS: Då det finns särskild behandling för detta så berätta för vården om du i något tidigare skede i livet har utsatts för eller bevittnat traumatiska händelser såsom övergrepp, våld eller olyckor. Och även om det känns svårt, berätta om eventuellt sexuellt tvång eller våld som har förekommit. Sådan öppenhet ökar sannolikheten för att du får rätt stöd redan från början och inte enbart behandlas för exempelvis depression eller ångest, som ibland faktiskt bara är symptom på mer djupgående problem.

KRAM!

Om rädslan att bli som sin förövare, och om kärlekens kraft

Jag såg SVT:s serie när livet vänder igår, det tredje avsnittet. Där berättar musikern Johan Alander om hur det var att växa upp i ett hem där hans styvpappa misshandlade mamman. Det pågick i flera år och satte djupa spår hos både Johan och hans syster, båda började missbruka som unga. I en passage berättar han om hur rädd han var för all ilska som fanns inuti honom, att han var rädd för att bli som sin styvpappa. Det var en av de sakerna som grep mig mest, och jag tänkte också på mig själv, hur den osäkerhet som planterades i mig under relationen ibland kommer fram, och jag inte beter mig så bra som jag skulle vilja. Jag säger inte att jag blev han under relationen men att jag i vissa situationer beter mig lite likt på grund av rädsla. En rädsla som tack och lov minskar i takt med att jag vågar släppa människor nära igen. Men det har varit och är ingen blixtsnabb process för mig, detta sker stegvis, fortfarande.

Det andra som slog mig var hur de där stabila relationerna runtomkring, morföräldrarna, kunde vara nog för att hjälpa de två vilsna barnen på fötter igen. Trots att det är en mörk historia så osar den framförallt av kärlek. Och jag tror att det är genom att fokusera på det som är stabilt och värmer hjärtat som vi kommer framåt, närmare vårt mål.

Här är en länk till programmet, det finns tillgängligt i 30 dagar på svt play

Lästips: Fjärilseffekten

Vad händer om man stannar kvar väldigt länge?

Om man har barn ihop och barnen växer upp i en destruktiv relation?

Vad har man överhuvudtaget för ansvar att delta i sitt liv och stå upp för sina egna gränser?

Kan självuppoffring bli till svek gentemot andra snarare än en tjänst?

Det är frågor som centralberättelsen cirkulerar kring i Karin Alvtegens Fjärilseffekten som jag just har läst ut. I centrum är en familj där det berättas om en kedja av destruktiva relationer och vad de kan leda till. Det handlar om förövarens skada, men även om de tysta människornas skuld. Så även den egna skulden.

Det låter kanske brutalt det jag skriver. Men samtidigt tror jag att ett led i processen när man ska ta sig ur en sådan relation och in i livet igen är just att man behöver erkänna sin del av ansvaret. Ingen annan än du själv kan formulera och dra dina egna gränser. Det innebär inte att andra för den sakens skull har rätt till kränkningar, det har de absolut inte. Men vi behöver efter att vi har satt oss i skydd verkligen fundera över detta: Hur ska jag kunna hantera liknande situationer i framtiden? Hur ska jag se till att inte hamna här igen, bara med en annan person? Ett svar är att lära sig att försvara sina egna behov i förhållande till andra. När man är ovan vid sådant kan vägen först bli ganska klumpigt vandrad. Det är okej. En som är ovan att säga ifrån kan till exempel bli väldigt arg när hen börjar göra det. Omvänt kan omgivningen bli ställd av att man säger ifrån, trots att man alltid tidigare har fogat sig.

Anpassning är en del av människans natur. Men vi om vi ägnar oss åt gränslös anpassning kommer vi inte att veta vilka vi själva är längre. Och hur ska då omgivningen kunna lära känna oss? Om vi alltid flackt lägger oss för att undvika konflikter eller ogillande. Och hur ska vi kunna få styr på vad vi vill och njuter av om vi alltid sätter andras behov i främsta rummet?

Detta är tankar som har funnits i mitt huvud länge och som väcks till liv igen under läsningen av boken. Så mycket skada vi kan göra gentemot oss själva och andra genom att inte agera.

Jag vill bara tillägga att som den psykiska nedbrytningsprocessen ser ut i en sådan här relation är det inte konstigt att man hamnar på den platsen. Små små uppoffringar som ökar i antal och sedan blir större ju mer insyltad man är i den andra. Min huvudpoäng är att vi inte bara behöver bryta relationen, vi behöver också bryta det mönster som vi kanske hade innan eller annars utvecklade under nedbrytningen. Vi behöver lära om. Vi behöver börja ta plats i våra liv igen syster.

Så vi kan leva och växa.

---
Det var mina fria tankar.

Här kan ni läsa om själva boken

Två scener från en soffa

Hej systrar!

Jag tänkte berätta lite om vad skillnaden kan vara mellan att vara i en skev och en fungerande relation, så som jag ser på det i alla fall, det kan ju vara olika vilket slags bemötande vi önskar oss.

Jag har sovit på soffan i två nätter i rad. Orsaken kommer jag att gå in på, men det har i alla fall påmint mig om de många nätter jag försökte sova intill mitt ex och misslyckades på grund av hans brutalt höga snarkningar. Under den relationen hade jag i perioder stora sömnproblem. Det enda som hjälpte när han drog igång var att jag tog täcke och kudde och gick ut i vardagsrummet och sov. Om jag försökte få honom att lägga sig på sidan eftersom han inte snarkade då blev han irriterad och även retlig dagen efter, så det slutade jag ganska snart med. Väl på soffan var det ibland svårt att sova för att snarkningarna lät så högt att jag hörde dem, genom dörr och öronproppar.

Att ha problem med att snarka är förstås inte roligt, det kan jag också förstå. Men det som blev svårt att förstå och acceptera för mig var att han inte kunde erkänna att det kunde bli ett problem för mig, han uttryckte aldrig någon sympati över att det ledde till sömnproblem för mig. I stället nekade han oftast till att han snarkade, eller skojade bort det och tyckte att jag överdrev. När jag pratade om att vi borde försöka ta reda på om det fanns några preparat eller behandlingar som kan hjälpa mot snarkningar hånskrattade han.

Två nätter i rad har jag alltså haft svårt att somna intill min nuvarande sambo. Han har konstiga ryckningar i sömnen vilket leder till att han ligger och sprattlar i sömnen, varje gång han spritter till rycker jag också till, och två nätter i rad har sprittningarna varit fler än vanligt och jag haft svårt att sova och till sist valt soffan för att kunna somna. Det finns flera delförklaringar till situationen, men det är inte det viktiga just nu för mig.

Det viktiga var det bekymrade ansiktsuttrycket hos honom när jag gick och la mig i sängen när han gick upp (han går upp väldigt tidigt vissa dagar). När jag vaknade hade jag fått ett långt meddelande där han beskrev hur jobbigt han tyckte att det kändes att jag inte hade fått sova och att i kväll vill han prata med mig om hur vi ska kunna lösa den här situationen på ett bra sätt, om inte annat erbjuder han sig att sova i soffan så att jag ska få en god natts sömn.

Jag tror inte att jag behöver säga så mycket mer, för jag tror att exemplen talar väldigt tydligt. Det är inte säkert att vi kommer helt att komma till rätta med grundproblemet. Men föreställ er bara hur olika dessa två bemötanden känns för mig! Natt och dag.

Problem uppstår i livet och i alla relationer, det kan vi inte gardera oss ifrån, i detta fall är orsakerna till sömnproblemet verkligen inte bara hans utan minst lika mycket mina. Men det avgörande är hur vi bemöter varandra i dessa situationer, gör vi det med en lyssnande och inkännande attityd där vi visar att även om vi inte vet hur vi ska göra så bryr vi oss om hur det blir för den andra? Eller gör vi det så att vi ska hålla vår egen rygg fri utan hänsyn till hur konsekvensen blir för den andra, "det är inte mig det är fel på utan dig". Relationsdilemman är nämligen inte fråga om rätt eller fel i grunden utan om hur två perspektiv och behov ska kunna mötas och fungera ihop, en sådan problemlösande attityd kan man ha mer eller mindre av i olika situationer, men det är att försöka hitta dit som jag tror är den sundaste vägen i alla relationer. Jag vet inte hur det var för er, men i mitt ex fall så gläntade han aldrig på dörren mot en sådan väg, vad som än hände och hur illa det än gjorde mig var han upptagen med att försvara sitt fort. Han klev aldrig ut och mötte mig på den där sidan jag befann mig på.

Känner du igen dig? Tänk då en stund på vilket bemötande det var du längtade efter. Ta med dig din längtan i dina kommande och pågående relationer, om det så är mot vänner, släktingar eller älskande.

KRAMAR I DAG (och alla andra dagar för den delen).

Gå eller ej? - Tips om sida för dig som behöver rådgöra med någon

Hej Syster!

Jag har haft en lång och skön dag, de har blivit fler på sista tiden sedan jag vågade ta några viktiga beslut. Ibland måste man stänga en dörr för att se vilka andra som kommer att öppna sig. Där är jag nu. Och nu vilar jag lite, för dörrarna har varit tunga att stänga i mitt sinne. Puh. Så skönt ibland att ta ett beslut.

Ett av de allra svåraste besluten jag har tagit var det beslutet jag tog att gå. Kanske känner du just nu som jag gjorde då. Att man så gärna vill att det ska bli bättre, men att man börjar inse att det inte är värt det, inte till det här priset, att inget verkar bli till det bättre, snarare till det sämre.

Det är så många tankar. Därför vill jag tipsa om den här sidan som jag fick syn på genom en vän. Jag tror att det är en bra och välstrukturerad plattform för dig som känner att det är någonting som inte riktigt stämmer med den relation du lever i. Projektet drivs av Linköpings universitet och du är helt anonym. Om du vill får du gärna höra av dig och berätta om det var till någon hjälp eller ej.

Klicka här så kommer du dit!

KRAM.

Moon river

Ibland, vissa kvällar, rinner den in i mig. Sorgen över att det kan bli så fel. Att livet tog en så galen vändning med honom. Numera är det en stilla stilla fors som passerar, jag går inte in i minnena. Jag mest konstaterar för mig själv att det var då och att det är över. Och så låter jag melankolin finnas där en stund. Jag sätter mig så inget kan störa och jag sörjer att det finns sådana människor som han. Jag sörjer att han blev sådan. Jag sörjer rädslan han planterade i mig och att jag fortfarande får jobba med tilliten, att våga släppa folk nära mig, de kan ju såra mig.

Jag är modig syster. Jag går in i relationer med människor. Jag stannar kvar även när det susar om öronen. Jag stannar kvar och jag håller ut mitt hjärta. Det är ett förskrämt hjärta, men det slår fortfarande, hett och ivrigt. Och det är inte ett halvkvävt hjärta som då en gång, även om det en sån här kväll känns tydligt, minnet.

Sådana gånger dämpar jag belysningen och så lyssnar jag på en ljuv sång som berör hjärtats rötter. Låter den smeka mitt sinne och tänker på att det är bättre nu. Det är så mycket bättre nu, livet utan honom. Livet som mig själv. Med mina smärtor och mina glädjeämnen, precis som de är.

En dag i solen

Vaknar syster
till en ny dag i solen
vet att det är värt det
livet är värt att kämpa för.
Du är värd att stå upp för.

Han är inte värd din energi längre.
Det finns platser med potential och näring
som bättre förtjänar att ta del av dig och din kraft
växtkraft!

Saker jag gör nu sen han försvann

- Lyssnar på musik. I princip hela tiden.
- Sjunger för mig själv.
- Har det småstökigt utan att plågas.
- Dansar hemma.
- Dansar ute.
- Bakar.
- Äter gröt till middag någon kväll utan att skämmas.
- Har bättre kontakt med min familj.
- Går på fest och har roligt.
- Slipper mycket ångest.
- Tänder levande ljus.
- Ligger och läser innan jag ska sova.
- Har bättre koll på mina vänner.
- Följer mitt hjärta.
- Tar aktiva val.
- Vågar skratta högt och gråta.
- Kan sätta gränser.
- Har mindre krav på mig själv.
- Lyssnar på min musik.
- Ser mig i spegeln och tycker oftast att jag är fin.
- Väljer vilka kläder jag vill, leker med stilar.
- Ler oftare.
- Lyssnar bättre.
- Är mer tacksam för smått och stort.
- Tror på människan igen.
- Vågar göra mina egna prioriteringar- er- Vet att det finns mycket bättre män.
- Är mer närvarande.
- Värdesätter mig själv mer.
- Skrattar mer.
- Känner mer kärlek till personerna nära mig.
- Ber om hjälp.
- Men klarar också mycket mer på egen hand.
- Dansar obehindrat, hängivet, ofta.
- Bryr mig mindre om andras åsikter.
- Känner energi och motivation.

- Känner att det finns många möjligheter.
- Har roligt när jag lagar mat.
- Äter en bit choklad och njuter.
- Säger ifrån när andra trampar på mig.
- Tränar.
- Skriver.
- Sover bättre.

Systrar. Det finns fler saker jag vill uppnå. Men när man gör den här sortens lista inser man hur mycket man redan har hämtat ikapp. Snabbt kommer din lista att fyllas på efter uppbrottet. När den tar slut? Det är upp till dig.

Vad önskar du av livet som han hindrar dig ifrån att få?

Att nosa på förlåtelse

Tiden går. Han betyder nästan ingenting nu. I min nya relation finns en fantastisk läkekraft. Jag kan vara mig själv helt och fullt. Jag får visa mig svag, gråta. Och bara vetskapen att det är okej gör att jag allt mindre känner behov av det. Jag känner mig älskad. Jag känner mig uppskattad. Och när jag är hos honom känner jag mig alltid trygg.

Borta är oron. Ångesten jag kände med mitt ex. Jag vågar släppa fram alla känslor och därmed är lusten tillbaka med en kraft jag sällan upplevt. Vilken fantastisk älskare och vän jag har funnit.

Jag kan bara säga syster. Allt det där du drömmer om. Det finns. Det finns någon som kommer att glädjas åt din utveckling, inte se den som ett hot. Någon som visar dig respekt. Och som låter dig vara som du är. Det finns om du säger till dig själv att du förtjänar det.

I början spökade mitt ex. Numera tänker jag allt mindre på honom och hur illa han gjorde mig. Jag fokuserar mer på mig själv, vad jag kan förändra hos mig själv för att må bättre och få bättre relationer på alla plan. En nyckel är att fokusera på de människor det känns tryggt med, som det går lätt med. Där finns basen att utvecklas.

Och allt mer känner jag. Det är jag som är rik. Det är jag som har valt livet. Det är han som är svag. Och han som har sagt nej till det, nej till närhet till andra människor.

Vilket leder till att jag stod vid mitt köksfönster i natt och blickade ut över den ljusa himlen. Jag nosade på orden "Jag förlåter dig". Mer och mer känner jag nämligen att min upplevelse har gjort mig till en starkare person så här i efterhand, en person som tar ansvar för min egen utveckling, att dra mina gränser, våga säga vad jag tycker, inte vara så rädd för att inte bli omtyckt. Gå min egen väg.

Ingen kan lära dig tålamod och tolerans så mycket som din fiende, säger Dalai Lama. Jag vet att det fanns en tid då jag var så sårad och kränkt att jag aldrig kunde föreställa mig förlåtelse, han hade ju inte kommit till insikt, han hade ju inte bett om den. Försoning har däremot länge funnits på mina läppar, att acceptera det som var och att jag inte kan ändra på det som var, eller få honom att förstå. Att gå vidare.

Varför känner jag nu att jag kanske kan säga att jag har förlåtit honom? För att jag kom vidare, jag repade mig, jag kunde, jag tog tag i situationen och skapade mig ett bättre liv. När jag säger att han är förlåten säger jag du gjorde fel, men jag klarade mig. Jag tar min del av ansvaret samtidigt som jag också kan se att det i själva verket är jag som är den starka och han som är den svaga. För så är det. Även om han gör fel.

Jag har inte uttalat meningen fullt ut. Men jag tror att en dag ganska snart gör jag det. Inte till honom men inför mig själv. Och den dagen kära syster är min långa läkeprocess över. Då är jag en verkligt stor människa. Så tror jag.

Hårfärgen

Saker träder fram nu, nu när jag har släppt in en man i mitt innersta rum. Gammal sorg väller upp, nya insikter. Jag har drabbats av förkylningssymptom nu, en vän säger att det är klassiskt när kroppen försöker rensa ut det gamla.

När jag lämnade exet färgade jag mitt hår. Det var en tydlig markering för mig. Dels för att jag hade funderat på att göra det när jag var tillsammans med honom men att han alltid rynkat på näsan åt planerna, det blev en protest mot det. Och dels för att jag var så ledsen och allt var så jobbigt tidvis att jag behövde en påminnelse varje gång jag såg i spegeln att nu hade jag vänt utvecklingen, nu hade jag varit stark.

Det senaste halvåret har jag återkommande drömt att jag har vaknat och att hårfärgen har runnit av, att det är mitt blonda jag där och att alla ser det, att jag är maktlös, att jag ingenting kan göra. I början tolkade jag det som att jag bara var orolig att färgen skulle släppa, jag hade nämligen stora problem med att få den att fästa i mitt hår.

Min nya fina kille var på besök över helgen och jag drömde drömmen igen. Jag bestämde mig för att berätta, för den fick mig att känna mig så illa till mods. Då, när jag berättade, gick det upp för mig. Drömmen visar två saker, det ena är min oro över att inte bli accepterad för den jag är, innerst inne. Skulle han kunna gilla mig i min egentliga hårfärg, han som bara har sett mig i den nya färgen? Det andra... puh. Den andra saken drömmen visade mig var att jag insåg att jag genom att färga mitt blonda hår tog på mig en del av skulden. Jag ville inte se henne mer, hon den där blonda han föll för, hon blev en symbol för att vika sig, allt det mitt nya jag inte var längre. Men nu... nu när jag inte skuldbelägger mig själv längre är det en ny situation. Jag vill ta den blonda till mitt hjärta. Vi är en, vi är den samma, hon och jag. Samtidigt som jag berättade det här började mina tårar rinna, och han tog mig i sin famn. Jag fick gråta där. Och mitt i allt såg han på mig med en blick full av medkänsla, la sina händer mot mina kinder och sa med eftertryck "Tack för att du delar med dig av det här".

Och hans händer. Mina tårar som rann. Och en känsla av att där, just där och då, började jag läka på allvar.

Hej Syster kan ha hittat hem

Jag brukade försöka föreställa mig platsen där det har läkt. Där jag är framme. Jag tänkte att jag skulle känna ett lugn i kroppen. En känsla av att jag äntligen vet vad jag själv vill. Syster, jag tror jag är där nu.

Jag skriver jag tror för att insikten får en massa sorg att skölja över mig. Den blir till ett avsked av allt det som har varit. Hela processen, alla tankemöster, all kamp. Allt. Jag behöver inte kämpa för att överleva längre. Nu jobbar jag hårt istället för att kunna leva som jag vill.

Jag minns att jag hade ett ögonblick där efter separationen. Jag insåg att jag var totalt vilsen. Jag visste inte vad jag ville med någonting. Jag kände att det inte fanns någonting jag hade lust med. Och jag ville heller inte bara lägga mig ner och vila. Jag visste inte vem jag var längre.

Jag tappade bort mig. Men frågan är om jag verkligen någonsin hade hittat mig. Även om jag var starkare innan honom än med honom så levde jag mitt liv och gjorde mina val nästan oavkortat efter andras åsikter. Idag har jag nästan helt lyckats kasta loss från det. Visst betyder andras åsikter något, visst stressar de mig, visst påverkar de mig. Men de avgör inte mina val längre. Och framförallt inte hur jag ser på mig själv och mitt liv.

Hej Syster har kommit fram till att det är dags att lämna det här samhället hon har levt i alla år med honom. Jag är tillbaka tillfälligt för att känna efter och det är ett bra beslut, att inte bara fly, jag är inte färdig här. Men jag börjar bli. Jag börjar lita mer och mer på mitt hjärta, min vilja, mina tankar, min längtan.

Och jag ger upp allt här, tryggheten här för en oviss fortsättning. Jag måste sannolikt byta yrke, sätta mig i skolbänken igen. Jag måste säga upp min lägenhet, sälja mina möbler, göra en storstädning i mitt liv och göra massa människor jag bryr mig om besvikna, och andra glada. Men jag gör det för mig. För att mitt hjärta har talat och hittat ett sammanhang åt mig i staden jag lämnade tillfälligt.

Och jag tror syster, att även om det är tidigt har jag hittat svaret på vart jag ska ta vägen och göra, inte för evigt, men de kommande åren. Och jag tror syster att den helande kärlek jag just nu upplever hjälper mig den sista biten, att läka.

Och jag gråter, av sorg över alla drömmar jag hade, av alla smärtsamma insikter, av alla felsteg jag tog, hur vilsen jag var. Och av lycka. Lycka över att jag tog mig ur det, att jag har stärkt mig själv, att jag har letat efter min sanning trots att det gör så ont. Att jag har tillåtit mig själv att formulera vad jag söker och inte nöja mig med mindre.

Älskade syster.

Jag tror jag kan säga att jag är hel igen. Att jag har hittat hem i mig själv.
Att jag tror igen.
Kan älska igen.
Och att jag är klokare, vackrare och bättre förberedd än någonsin tidigare.

En bild av mitt parallell-liv

 Nästan en religiös insikt.

Hej Syster är tillbaka i staden där allting hände.

Jag  har vetat hela tiden att jag skulle hit en period igen. Det har varit intensivt sen jag kom hit, många tankar, känslor, mycket att fixa. Mycket motstridigt i mig och bitvis har jag känt mig väldigt trött och ledsen. Jag har tänkt att det beror på att jag har för mycket, för det har jag just nu. Men i morse nästan grät jag av lättnad när jag förstod vad det var. Jag längtar hem. Hem som i staden jag just lämnade. Vännerna där, att vara närmare familjen. Min nyförälskelse. Min fritid där. Jag grät av längtan, men också av lättnad. Jag har inte vetat hur det skulle kännas att komma tillbaka hit, jag har inte vetat om det skulle förändra min syn på den andra staden.
Jag står inför ett viktigt vägval och i morse berättade min längtan vart jag skulle. Jag ska inte vara här, jag måste ta mig dit. Och jag ska ta mig dit igen i höst. För det finns så mycket som känns mer rätt där. Och även om jag inte vet hur den tillvaron kommer att bli är det det jag måste gå på. Jag måste följa mitt hjärta genom ovissheten.

Nu vet min kropp det. Och min hjärna.

Som om den bekräftelsen inte var nog hade jag ett märkligt möte idag.
Idag klev jag nästan på en mössa på min promenad. Jag plockade upp den och såg att en tjej kom springande mot mig, det var hennes. Jag gav den till henne och i samma stund insåg jag att det var flickvännen till en av mitt ex kompisar, den kompisen hade lika dåligt sätt mot sin tjej som mitt ex hade mot mig, bara ännu mindre dolt, vi såg det alla. Hon är fin och hon förtjänar att bli behandlad så mycket bättre. Jag har inte träffat henne sedan
jag lämnade mitt ex, men jag har tänkt en hel del på henne, särskilt i början. Nu stod hon framför mig. Lite längre bort stod en barnvagn.

Vi följdes åt en bit på vägen och berättade lite om vad vi gjorde nu. Hennes lilla dotter såg på mig med stora blå ögon. Själv såg hon ledsen ut, sliten, berättade om sitt liv utan större entusiasm. Och när vi sen skildes åt insåg jag att livet hade ställt mig inför bilden av mig själv. Hur det hade kunnat vara. Hur jag hade kunnat ta ett beslut som borde ha gjort mig lycklig, nämligen att skaffa barn, men i slutändan förvärrade min olycka, låste mig vid en situation som fick mig att må dåligt.

Jag såg i henne den jag hade kunnat bli. Och av hela mitt hjärta tackade jag mig själv, alla människor och alla goda krafter för att det inte var jag som gick där med barnvagnen.

Och jag hoppas hon hittar sin väg en dag. För de där ögonen saknar ett ljus, på samma sätt som mina en gång var släckta.

På riktigt nu?

På riktigt nu?

Jag vill ge mig till dig utan spöken.

Jag tycker att vi förtjänar det.

Det fanns en gång jag kunde älska utan minnen av vassa kanter mot mina mjuka.

Det fanns en gång jag tog emot det goda, som något som var mitt, inte bara en gåva, få förunnad. Det fanns en gång jag verkligen utgick ifrån det.

Jag vill ge mig till dig utan spöken.

Men hans hårda ord bryter in mot dina mjuka och gör mig stum ibland.

Varför gör du det här? Egentligen?

Jag förklarar min kärlek till dig som om jag hade bråttom. Jag har ingen tid, jag har varit oälskad av en man för länge. Och jag vill veta nu, jag vill veta att jag kan lita på det jag känner. Du förstår jag har misstagit mig förut.

Det är deras svek som har tagit mig hit. Och min förmåga att slänga mig framför dem. Rusande tåg som har krossat mig. Jag överlevde, men jag minns hur det var att vara klämd mot rälsen, som om vi satt ihop.

Finns det goda? Bortom egoismen, någon som faktiskt vill mig väl? Jag har jobbat på min tro, du ska veta att jag har jobbat på min tro och när jag ser in i dina ögon ser jag ibland ett allvar, ett allvar av ett slag jag inte begriper. Jag har svårt att hålla blicken rak in i ditt allvar. Jag viker undan. Det kanske verkar som att jag slänger mig till dig. Men jag är hela tiden beredd att du ska lämna mig för att det är enklare så.

Jag vill älska som jag kunde göra en gång. Jag minns min första kärlek, det som var rätt. Jag ser dig och mig, ofta dig och mig i ljuset av just det. Kan det vara samma sak? Finns det ännu rum som inte skadats av cynismen? Finns det en plats där jag kan våga tro som då? Jag var så ung då, jag trodde att allt alltid var så där vackert. Och jag skrev texter om det som mina äldre skrivarvänner sågade. ”Det är inte realistiskt att ett samtal pågår så där som du beskriver. Ett samtal har många hörn att skära sig på. Och ingen vill nå fram”. Jag var så ung då, jag tyckte att det var orättvist. Jag visste inte vilken tur jag hade haft. För i den värld jag trodde på hade alla bara goda avsikter.

Men jag har krockat med så många onda avsikter sedan dess, så mycket dunkelt, så mycket egoism, så mycket hopplöshet, så lite försök att göra gott. Så mycket feghet. Mitt hjärta kände lugn i att föreställa sig en tillvaro av ensamhet. Det kanske var bäst så.

Och jag önskar att jag kunde älska dig utan det där. Det där som ekar. Som slår upp distans där närheten skulle kunna bjudas in. Jag önskar att jag skulle kunna älska dig utan att höra oron klinga i glasen, redo att hålla tal. ”Han kommer ändå att göra dig besviken, vad intalar du dig själv? Han hittar någon annan, han hittar någon som är enklare, gladare, en som inte bär på en roman av motgångar som hon skriver vidare på, en som står upp för sig själv, en som inte slänger sig framför honom redo att intyga hundra gånger att han inte behöver oroa sig att hon ska gå, hon är där, hon är där, ingen oro, ingen fara, bara lugn, det ordnar sig, till varje pris ska jag se till att det ordnar sig”. Som om paniken inte växer i bröstet när du har strukit mig över håret, jag ska åka, du inte svarar på ett sms.

Som om allt han gjorde fel inte kommer att skugga oss länge ännu, och jag inte vet om jag kan berätta det för dig. Och att det värsta av allt är att jag inte vet om jag orkar att bli besviken ännu en gång. Och att det är ett ansvar jag inte vet om det är okej av mig att lägga på dig. Det att inte göra mig besviken.

Snälla, kunde jag inte få älska dig utan hjärnspöken? Jag tycker att våra känslor förtjänar en bättre start. Någonting att gro i som inte innehåller kadaver. Jag vill komma till dig, med öppna armar. Jag vill ligga hos dig, i lugnet jag känner där. Och inte se skuggor ur det förgångna slicka väggarna. Låt oss få en chans att göra det. Jag vill försöka. Säg att kärleken ännu har en chans att börja från början. 

PS: Hej Syster har haft fullt upp med flytt och massa känslotumult. Därför har jag inte riktigt förmått att finnas här. KRAM.

Stora känslor

Hej Syster har blivit förälskad.
Trots att jag dras med en lätt förkylning i kroppen, trots att jag var jättetrött när jag skulle sova igår ville sömnen inte komma. Jag tänkte lite på hur det kändes när jag förälskade mig i mitt ex, de här känslorna är liks intensiva. Bara det att den här gången får jag inte uppleva det fullt ut, inte som jag gjorde då.

Då bara smälte jag mig själv och allt jag ville in i den nya känslan. Jag styrde om mina planer, mitt liv efter honom. Den här gången har jag varit försiktigare. Jag har redan tidigare tagit besluten om min närmaste framtid. Jag har så gott det går försökt lista ut vad han är för person. Jag har inte hittat något konstigt än. Men jag litar inte riktigt på mitt omdöme.

Har ni sett det där sex and the city- avsnittet där Carrie frågar sig: Are all men freaks?
Så känns det. Jag har träffat så många skumma, relationsrädda killar att jag väntar mig att den här killen kommer att bli svartsjuk i ett slag eller bara lägga benen på ryggen. Fast alla signaler hittills är att han är omtänksam och vill träffa mig.

Tidigare när jag har varit förälskad har jag känt mig oövervinnerlig, men nu är jag väldigt rädd. Samtidigt vet jag att jag inte kan låta rädslan vinna, då skulle jag aldrig våga gå in i en nära relation igen. Jag vill inte bli sån. Jag vill våga älska igen.

Men: Jag tänker inte tappa bort mig för en killes skull igen. Jag tänker lyssna på min rationella röst även på vägen genom förälskelsen. Jag tänker försöka tillåta mig njuta av allt det fina som finns mellan oss.

Jag hoppas att när jag nu tar steget, att han följer med mig. Och jag vet att jag inte kommer att nöja mig med mindre än att han följer med mig :-).

Men oj, vad hjärtat bultar.

Ett stort steg

Hej Syster har gjort något väldigt modigt.
Hon har sagt ja till att släppa in en god man i sitt liv.

Vi har känt varandra sedan i höstas och han har gjort små närmanden, visat intresse hela vägen. Inte i stora ord, utan genom en extra beröring här och där, en fråga om vi ska ta en fika. Jag har haft så mycket annat i huvudet att jag har avvisat det. Men den senaste månaden har jag tänkt igenom det. Jag gillar honom.

Så, jag funderade tio varv. 1.) Är det här en flyktväg? Svar: Nej, jag vill ha en varm och respektfull relation, det är ett av mina mål att hitta det och jag tror att han erbjuder det. 2.)Är det här ett sätt att klamra sig fast vid tryggheten, jag som snart ska åka bort? Svar: Nej, jag medger att timingen inte är den bästa, men jag hade oavsett honom bestämt mig för att den här staden jag bor i nu är rätt för mig och att jag vill tillbaka i höst. Jag kände bara inför avresan att jag inte visste om jag kunde leva med att inte ha försökt nå fram till honom med risken att han skulle hitta någon annan. Det kändes som att jag inte kunde försvara mina motiv inför mig själv. 3.) Är det här ett sätt att få bevisat för mig att jag duger? Svar: Nej. Jag vet att jag duger, jag vet mycket väl att jag är en fin och älskvärd person. Jag behöver ingen man som berättar det för mig. Men jag känner att jag vill hitta närhet, vill söka tillit, vill hitta någon att utvecklas ihop med. En framtida livskamrat? Kanske.

Klart är att oavsett romanser, flingar, alla historier jag har haft med män efter mitt ex är att det här är det första fallet då jag aktivt har analyserat och valt, inte bara blivit vald. Att det här är det första med verklig potential att bli det jag söker.

Därför är jag livrädd. Därför är jag jätteglad. Hej syster blottar sitt hjärta. Hon riskerar att bli nobbad, sårad. Men hon vet att hon aldrig mer kommer låta någon knäcka henne. Och hon vet att den möjliga belöningen är så mycket större.

Så söta syster. Håll tummarna för oss.

Puss!

En kvinnas möjligheter

Min resa

Någonstans tänker jag att det är bra att jag är där jag är nu. Att jag möter en massa saker hos mig själv, rannsakar en massa som jag inte skulle ha gjort annars.

Att det gör min förmåga att uppskatta och uttrycka kärlek så mycket större. Innan tog jag verkligen många relationer för givet. Jag kunde inte vara nöjd, jag skulle vidare och vidare. 

Jag föll samtidigt lätt för minsta smicker. Jag visste inte mitt eget värde eller vem jag sökte. Nu vet jag bättre vad jag söker på det relationella planet. Både i kärleksrelationer och vänskapsrelationer. Jag är på väg att göra upp med en hel del.

Jag börjar äntligen inse att jag är en vacker och intressant person, att jag gör ett bra jobb, att jag är en fin vän. Att jag kan vara allt det där.

Jag kan ta hand om mig, sakta ned, men vågar också anta utmaningar och ror i land dem på ett bra sätt. 

Samtidigt funderar jag över en kvinnas möjligheter. Kan jag göra karriär? Vill någon ha mig fast jag är kvinna? Kan jag hitta en man som respekterar mig fullt ut? Kommer jag att få erkänsla och uppskattning eller tas allt det goda jag gör och ger för givet? Vi får se.

Klart är att alldeles för många skeva hårda manliga värderingar styr. De är felaktiga på så många sätt. Men de styr. Trist trist. Det är där jag vill utmana. Hur vi tänker och värderar och prioriterar. Och där min resa har en stor betydelse. Min resning.

Jag tror det.

Och din syster.

Några tankar om ansvar

Att dra gränser för ansvar r en hjälp i förhållande till en manipulativ partner, eller har i alla fall varit för mig.

Så här tänker jag efter det jag har varit med om:

Han har ansvar för sitt beteende. Han har ansvar för att han behandlade mig illa. Att han inte lyssnade på mig eller gjorde några djupare ansträngningar att förstå mig. Att han satte sig i försvarsställning och vägrade att se att jag blev sårad av det han gjorde. Att han gjorde saker jag hade sagt att jag mådde dåligt av eller inte ville. Att han i sitt beteende signalerade att han inte respekterade mig för den jag var utan att jag måste bevisa mig värdig hans kärlek genom att ändra på mig. Att hans agerande fick mig att känna mig otillräcklig, att han sannolikt försökte ha mig kvar genom att kontrollera mig. Att han inte agerade med min utveckling för ögonen, att han inte såg sin roll. Att han inte tog ansvar för att jobba med sina dåliga sidor.

Omgivningen har ett ansvar för att he sett att saker var fel, men inte reagerat. För att ha skojat bort, trivialiserat, blundat för det som pågick och för att inte vilja ta ställning och därmed inte markerat att det som hände var fel. Därmed indirekt trivialiserat det som hände.

Men JAG HAR OCKSÅ ETT ANSVAR. Jag har ansvar för att jag stannade kvar så länge som jag gjorde. Att jag valde att resignera på vägen. Att jag i de olika situationerna valde att låta honom styra, att jag valde att anpassa mig, valde att hans åsikt om mig var viktigare än min egen åsikt om mig. Att jag valde att inte berätta hela sanningen för min omgivning. Att jag valde att inte be om hjälp. Jag har ansvar för att jag inte höll min egen hand, inte försvarade mina behov, mina uppfattningar, att jag blundade för det som pågick. Att jag tillät honom att definiera mig. När det egentligen bara är jag som vet vad som är bäst för mig. Jag har ansvar för att jag nekade mig själv det jag egentligen ville ha: ett tryggt och kärleksfullt förhållande, präglat av tillit och ett månande om varandras utveckling.

När jag gick inte bara signalerade jag till honom att hans beteende var fel. Jag tog ett beslut att ta ansvar för mitt liv och för att jag nu skulle ge mig ut på en vandring, ett sökande efter det jag själv ville ha. Det var ett beslut att inte tillåta honom att stoppa mig längre.

Jag tror att jag behövde den tid jag tog mig av flera olika skäl. Men för att se framåt, för att hitta ett sätt som är mer konstruktivt, för att kunna skydda mig själv mot liknande människor i framtiden är det nödvändigt för mig att erkänna: Jag hade både makt och ansvar, jag intalade mig själv att jag inte hade det, men jag hade det. Jag kunde ta beslutet att gå. Det var mitt ansvar att ta det beslutet. Och jag har fortsättningsvis både makten och ansvaret att fortsätta vägen mot mina mål. Jag kan inte skylla på det som har varit eller det han gjorde mot mig. Jag behöver inse att jag inte är något offer för omständigheterna, det är inte synd om mig längre. Min upplevelse gav mig både sorg och viktiga insikter. Jag har rätt att sörja, jag har ansvar att låta mig bearbeta allt och inte bara blunda. Jag har ansvar att vara ärlig mot mig själv.


Allt det här är jag skyldig mig själv. Att gå vidare. Att välja mig själv. Att välja att sätta mig i förarsätet, och inte bara åka med som passagerare.