Du som inte finns här när jag behöver dig.
Du gömmer dig hellre än tar mig i din famn.
Tills jag är i balans och det kan bli någon slags normal kväll.
Du kan gå efter det om du vill.
Men inte så här. Gör inte så här.
Ryck inte på axlarna och gå.
Var inte likgiltig mot min smärta eller ilska, även om du inte förstår den.
Visa att du älskar mig även när jag inte är glad eller försöker muntra upp dig.
*
Jag fick bara vara ledsen en kort stund med honom. Då kunde han krama mig en stund, men snabbt bli otålig. Om jag inte samlade mig snabbt kunde han skälla på mig, eller kalla mig instabil. När jag var stressad, sur eller arg fick jag alltid hårda tillsägelser eller höra att jag överdrev att jag var tråkig att leva med. När jag var tyst började han fiska efter om det var något fel, att jag var trött eller funderade på annat dög inte som svar, han trodde alltid att jag markerade något med tystnaden. Jag fick inte uttrycka några negativa känslor med honom. Så jag var glättig och trängde undan och log och försökte vara rolig.
Han då? Han fick vara hur ilsken, taskig, stressad, sur, tjurig, lättretad som helst. Jag tror faktiskt aldrig att han behövde lägga band på sig. Jag förväntades ge och ge och ge tills han lugnade sig. Men jag fick aldrig detsamma tillbaka.
Känner du igen dig?
Hej Syster!
SvaraRaderaJessie här igen :)
Jag känner definitivt igen mig, återigen.
Jag fick aldrig vara visa mig arg, sur, ledsen eller upprörd.
Gjorde jag det så blev han förbannad och skrek åt mig och anklagade mig för än det ena än det andra.
Jag skulle vara tyst och ta hand om mina problem i tystnad, inte involvera honom i något, inte berätta och beklaga mig öppet för honom om något som störde mig, tex vardagliga problem som man kan ha med parkeringsböter etc.
Mina känslor och tankar var aldrig viktiga. Hans bekymmer och problem, hur små de än var, var enligt honom världsproblem och han fick visa vilka känslor och känsloyttringar som helst.
Att han var tvungen att öppna porten åt mig för att jag hade glömt nycklarna, som jag har beskrivit förut, var ett STORT problem för honom. Så pass stort att han var tvungen att hämnas på mig dagen efter.
Jag var bara sur och bitter medans han alltid hade någon legitim ursäkt för sitt eget beteende. Typ, att jag var sur eller grinig först. :)
Jag skulle helt enkelt vara kåt, glad och tacksam oberoende av hur jag blev behandlad av honom, eller för all del av någon annan (man kan ju komma i konflikt med andra människor också av olika anledningar ).
Det fanns inget i nöd och lust från hans sida. Det fanns bara i lust!
Kram på dig.
Din blogg och det du skriver är fantastiskt, tack så mycket!
Ja, fy. Fy vad våra upplevelser liknar varandra. Det är så otroligt småaktigt av dem när man tänker efter. Ett stort problem att alltid känna att man måste förställa sig och en skam inför de egna känslorna till sist.
SvaraRaderaDet ironiska är hur orättvist det var, att varje liten småsak var en förevändning för honom att bete sig illa. Usch usch. Därför är det en stor lättnad i efterhand att visa sina känslor för andra och få en välbehövlig kram och det stöd man behöver. Man minns att det är så det ska vara. Naturligt och avslappnat att söka stöd hos de som står en närmast.
Vad fint att höra! Jag är så glad om det jag skriver har en mening för andra. Det gör min hopplösa upplevelse med honom mer meningsfull.
Kram!
Om jag känner igen mig!!!!
SvaraRaderaJag kunde bara vara glad. Jag fick inte vara ledsen, gråta inte ens när jag var deprimerad eller när min katt dog. Jag fick inte vara arg för då var jag en "surtjäring". Jag fick inte berätta om jag var ledsen eller orolig eller ingenting. Jag fick bara vara glad, men... bara, bara glad, inte lycklig!!!! För det drev honom till vansinne också. Innan vi gick isär, så kände jag mig så lycklig!!! Allting var bra den stunden, vi var bortresta, barnen var lyckliga, jag mådde bra och kände mig lycklig!!! Jag sade det till honom. Vad skönt det är att må bra, det var så länge sen!!!! Det blev tyst, väldigt tyst. Obekvämt tyst. Några dagar efter ställde han upp med så stora bråk och till slut misshandlade han mig... Med våra barn närvarande. Så jag fick bara vara glad ja, men INTE SÅÅÅ glad! Ussshhhh, fyyyyyyyy på honom!!!
Jag håller med, det är en av de bästa sakerna med friheten. Att allt får existera. Och då forsar det ut, lycka, sorg, ilska, tids nog kommer allt fram. Och kroppen kommer att tycka att det är så skönt att släppa fram. Så så härligt.
SvaraRaderaNär jag skrattade för högt eller blev för entusiastisk blev det också bestraffat på något sätt. Det har du rätt i, det hade jag nästan förträngt. Fy var verkligen det rätta ordet.
Kram!