När man nästan såg, blundade och vaknade

När man känner sig så stark och har så mycket energi

Då är fallet ganska hårt när allting rasar.

Jag har jagat mig blind efter din bekräftelse

Aldrig riktigt fått den. Jagat vidare.

Sökt den du var när jag föll en gång.

 

Och man ligger i en liten hög och tänker att om bara om,

om det hade kunnat ändras om han kunde förstå, då skulle jag läka på ett litet ögonblick.

*

När det vacklar. Då vacklar hela jag.

Jag vill göra mig liten och gömma mig.

Jag vill krypa fram och låtsas som att det här aldrig hände.

Sedan fortsätta som ingenting.

Samtidigt som jag vill skrika låt mig vara.

  

*

Återigen

kravlar jag mig upp och gör mig liten.
I värmen där allting smälter.
Och knutarna försvinner.

Ännu en gång drar jag mig tätt intill i skrymslet
och glömmer mig själv.
För att jag vill glömma.
För att jag inte orkar komma ihåg.

*

Ett stilla lugn
när ovädret har lagt sig
jag har lagt mig
i det upprivna rummet
och du är fortfarande densamma
men jag vet inte var jag har mig själv.
Annat än att jag har mig själv
och det är oftast mycket
men ibland väldigt lite.
Fast det ser ut som att stormen har lagt sig
och det känns som att jag andas igen.

*

När jag vänder på kudden har tårarna torkat.

Så jag vänder och vänder och vänder.

Och dagar blir till nya och jag intalar mig att allting är bra.

På nätterna hägrar samma besvikelser.

Kudden är torr men den minns.

Och en dag hjälper det inte att vända längre.

*

En dag vet jag att det enda sättet är att frigöra mig.

Jag vet att jag måste kapa nu.

Inte glömma allt fint, men se det som en biverkning.

Den röra du har försatt mig i beror inte på mig.

Det är du, det är DU som har gjort att jag mår så här.

***