Jag försökte ta en genväg.
Men det är så här det måste börja.
Med det som vrider sig i dunklet.
Allt annat är bländverk.
Det måste börja inifrån
trots snoken som vill ringla ohotad av ljuset.
Den vill inte dras fram.
Den vill fortsätta äta mig,
Äta och äta mig.
Äta och äta och äta mig
Så att jag ska säga jo tack det är fint
Och ler åt alla. Le åt varenda jävla jävel.
---
Vi måste tyvärr möta det. Vi måste se henne, hon som upplevde allt det där, med våra nya ögon se vad hon faktiskt blev utsatt för, släppa fram känslorna som hon svalde då ner till en svart trasselklump i magen. En klump som ger oss ångest i efterhand, som gav oss sömnproblem då, som har skapat en diffus oro. Men gör det inte ensam, möt inte minnena ensam. Sök hjälp, eller vila hos en vän.
---
Vi måste tyvärr möta det. Vi måste se henne, hon som upplevde allt det där, med våra nya ögon se vad hon faktiskt blev utsatt för, släppa fram känslorna som hon svalde då ner till en svart trasselklump i magen. En klump som ger oss ångest i efterhand, som gav oss sömnproblem då, som har skapat en diffus oro. Men gör det inte ensam, möt inte minnena ensam. Sök hjälp, eller vila hos en vän.
Hej syster!
SvaraRaderaDet är "Kristina" igen som skriver. Givetvis är det inte mitt riktiga namn. Jag gör många saker i smyg och får ljuga en del också för att överleva. Inte förrän jag kan lämna honom kan jag börja leva helt i sanning. Jag försökte leva i sanning, tills för ett tag sen. Hans hotelser blev för farliga då så jag gick då in i den perioden du nämner på en annan sida: "Du la dig ner".
Jag läser om de olika känslorna du går igenom och undrar hur jag kommer att känna när jag är fri...
Jag skriver (på hemligt ställe)om vad jag vill göra när jag blir fri och jag skriver påminnelselistor till mig själv vad jag ska vara tacksam för. Nr ett är att jag inte kommer att vara i hans våld längre!
Tänk att kunna prata med nytt folk utan att direkt behöva tänka "hur ska jag träffa dem igen, för hem kan jag ju inte ta dem"! Bjuder jag hem dem, och han är där, kommer hela kvällen att handla om hans åsikter i allt, hans diskussionsområden som bara handlar om makt och att prata illa om mig framför gästerna.
När jag blir fri kommer jag att kunna bestämma att jag vill resa bort och hälsa på någon utan att "be om lov" först - ifall han inte tycker om personen och sen vara spänd på vad han ska klaga på när jag kommer hem, ironiska kommentarer "hur kunde du ha skoj hos henne...", "hur kunde du lämna mig ensam". Inte klokt!!!
Jag brevväxlar en del med fina vänner - många av dem har haft ett svårt liv också. Det är ett jättefint stöd och det är jag mycket tacksam för. Jag har också en väninna i min närhet som jag kan prata med. Men till syvene och sist är det ju jag som ska le mot honom så han känner sig lugn, anpassa mig till honom så jag inte får förnedrande kommentarer, ja du vet...
Jag försöker göra saker som piggar upp mig, men det som piggar upp mig mest är min planering. Jag känner också stor tillfredsställelse efter att ha "storstädat", i skåp och lådor.
Tack än en gång för att du skriver.
Kristina
Hej!
SvaraRaderaDet är bra att du tänker på din säkerhet, den är det viktiga nu, så inte ljuger du när du går under annat namn.
Vad du känner sen, det är en senare fråga. Men vad jag än känner nu, vad som än kommer till ytan i efterhand är så mycket bättre än det jag lämnade. För nu får det existera, nu har jag kontrollen, nu kan jag äntligen stryka mig själv över kinden. Det som hände i början var att jag fortsatte beteendet som jag byggt upp med honom: nämligen att visa och tro att jag måste visa att allt var okej, att nu var det bra, "en liten skråma bara". Sen har jag lärt om, lärt tillbaka, att jag får sörja, att jag inte behöver tänka på fasaden. Att alla känslor är tillåtna. Det är befriande, men mycket kommer på en gång.
Sen tror jag också att det är olika, att jag bröt väldigt snabbt när jag till sist fattade, att du kanske kommer att vara mer förberedd eftersom omständigheterna kräver det, kanske blir det inte alls som för mig, dina upplevelser i efterhand.
Nu ska du göra precis det du gör, fokusera på att ta dig ur det här så smidigt som möjligt. Gärna blanda in folk du kan lita på. Inte känna några som helst skyldigheter att vara uppriktig inför honom. Alla dina försök till uppriktighet, han har ju bara utnyttjat det och vänt det mot dig, eller hur? Njut av att ditt beslut börjar djupna. Att det känns bra, för det är klart att det känns bra mitt i allt rörigt. Även om du spelar med så har din okuvlighet redan börjat att växa bortom hans kontroll.
Du kommer att ha så många sköna stunder efter uppbrottet, precis som du tänker. För själva beslutet leder bara till bra saker. Sen kan vi ha saker som har gått sönder på vägen som vi behöver reparera. Men det leder ju också bara till bra saker i slutändan.
Stor kram!
Hej syster!
SvaraRaderaTack för att du svarar mig och alla. Tack att vi får vara med på din inre resa.
Jag tänkte bara på det här med förlåtelse. Jag läste en sådan tänkvärd sak så jag vill föra den vidare:
"Förlåtelse handlar om en själv, att kunna gå vidare i sitt liv utan att den andre har någon negativ betydelse i sitt liv... då slipper man att må dåligt och den andre som har sårat en har ingen makt över en länge."
Det är kanske det som är förlåtelse. Inte vet jag, jag är ju rakt inne i gröten av min egen skuldbeläggning på mig själv... men kanske jag skulle börja tänka så.
Kristina
Hej Kristina, tack för att jag får dela dina upplevelser och tankar, vill jag säga då. Det betyder något för mig också.
SvaraRaderaDet var fina och kloka ord. Men jag skulle vilja byta ut ordet förlåtelse mot ordet försoning så tycker jag att det stämmer precis.
Vi behöver försonas med det som har hänt. Acceptera att vi gjorde vårt bästa utifrån vad vi visste, orkade och förmådde då. När vi säger att vi ska förlåta oss själva säger vi nämligen samtidigt att vi har gjort fel, då lägger vi faktiskt skuld på oss själva. Men vi har inte gjort något fel, det är han som har gjort fel. I den här typen av relationer är det så.
Förlåta honom eller ej, hm. Nej, jag tror inte att vi behöver sträva efter att förlåta honom. Jag tror att det viktigaste för oss att inse är att hans beteende var oförlåtligt, faktiskt. Det är en tanke vi kan försonas med så småningom. Och den dagen har vi släppt. Så tänker jag.
Kram!