Hej Syster jobbar helg, därför är jag lite försvunnen. I dag ska jag jobba i tio timmar, men jag känner mig full av energi. Det börjar bli varmt, det börjar bli vår och våren är en så härlig tid för läkande. Jag tänker på tiden som väntar. Att det blir så fint med sommar. Att jag kommer att möta många fina människor. Att jag kommer att vara snäll mot mig själv.
Med honom, ojoj. Semestern var så mycket ångest. Alla mina förväntningar blev så kristallklara, och när han stack hål på dem, slamsade sönder dem blev det så extra tydligt allt, min smärta. Fy vilka gräl vi har haft under sommarsemestern. Några av de värsta minnena kommer från den tiden. Det var som att han kände, och blev ännu värre av att ha extra mycket makt över mig. Att dela dygnets alla timmar var väldigt slitsamt på många sätt, även om det fanns fina stunder också.
Hur brukade era semestrar vara?
Hej!
SvaraRaderaJag minns vår första semester tillsammans.
Den gick till Tjeckien.
Mitt ex mormor bor utanför Prag så jag följde med mitt ex och hans mamma dit. ! vecka i Tjeckien i samma rum som mitt exs mamma. Nukär som jag var ville jag ju inte del rum med hans mamma, iaf inte i en hel vecka. Nu blev det så och jag fick acceptera det. Vi bråkade under denna semster och jag minna att han vid ett tillfälle frågade: "Är du sur?" "Är du sur Jessie så kan du gå och sätta dig på hotellrummet" SOm om han var min pappa "Gå till ditt rum!" Helt otroligt.
Senare samma sommar betämmr vi att vi ska åka till Egypten. Vem bjuder han med på resan?
Just precis, sin mamma!
Dessutom ville han ha med min mamma också. Det slutar med att vi 8 personer som åker på semester till Egypten.
Visst, det var jättetrevligt men jag hade önskat att han och jag någon gång hade kunnat göra något tillsamman..ENSAMMA! Men icke! Vi skulle alltid ha en massa andra människor med oss!
Efter en tid så började han köra med att han ville ha med andra människor på våra semestrar för att jag var såå himla svartsjuk! Han var såå rädd för att vi skulle börja bråka på semestern och om vi var ensamma på resan så skulle det vara katastrof enligt honom.
Jag fick aldrig någon förklaring till vad han var rädd för skulle hända om vi åkte ensam på en resa och blev osams. Vi blev ju osams trots att vi åkte ett helt gäng. Det resulterade alltidi att han gick och åt frukost, lunch och middag ensam utan oss andra. Helt skadat!
I somras skulle vi återigen åka till Tjeckien. Vi bråkade och jag skulle inte få följa med. Efter övertalning från min sida så fick jag ok att följa med. "Jessie du får förlja med...på ett villkor...att du inte börjar bråka och tjafsa och skapar dålig stämning!!! "
"Ok" svarade jag.
Vem var det som blev sur och grinig på den resan? Jo, det var han.
Kram
Hej!
SvaraRaderaDet där med att vi aldrig kunde göra något tillsammans utan DET MÅSTE ALLTID VARA ANDRA MED NÄR VI SKULLE UT... Det var som om jag aldrig var tillräcklig för honom... eller måste han ha "publik" med som kan skratta åt hans "roliga skämt", som ofta var på min bekostnad...
VARFÖR måste han alltid ha någon annan med?
Ja, det är märkligt.
SvaraRaderaMen jag antar att det är samma motiv som de flesta beteendena tycks ha varit. Nämligen att få oss att känna oss otillräckliga. Så otillräckliga att vi inte förtjänar att bli behandlade som en värdefull partner.
Jag har ingenting emot att resa flera stycken. Men om det samtidigt innebär att man känner sig utsatt i gruppen och att han behandlar en kanske ännu sämre än om man åker själva, då är det väldigt obehagligt och otryggt.
Kram på er, och hoppas att era nästa resor blir så mycket bättre!
Hej på er!
SvaraRaderaDet är trevlig och faktiskt riktigt kul att resa ett helt gäng. I mitt fall så hade det varit trevligt att någon gång få kunna göra något ensamma, bara han och jag. Så blev det aldrig.
Så här i efterhand brukar jag tänka att han kanske var rädd för att vi skulle komma varandra för nära på något vis. Att spendera 2 veckor tillsammans bara han och jag kanske gjorde honom "rädd".
Jag vet inte, jag hoppas bara att det inte är mig det är fel på. Tänk om han träffar någon ny och dom fungerar superbra ihop....då ÄR det ju MIG det ÄR fel på! :)
Jag var och pratade med en psykolog, som jag får gå till via jobbet. Jag berättade för henne att jag har läst allt man kan komma över om relationer, svartsjuka etc. Jag har köpt 10-tals böcker och lusläst allt på nätet för att försöka få bukt med mig själv och mitt förhållande. Jag har tom ätit tabletter (antidepp) för att jag har trott att det har varit fel på mig. Min psykolog sa vid vårat senaste möte att min svartsjuka kanske inte var så konstig med tanke på hans behandlig av mig. Dessutom sa hon att det mer verkade som en otrygghet och osäkerhet på var hag hade honom än ren och skär svartsjuka. Det känns bra att få det bekräftat, att jag inte är sjukligt svartsjuk.
De senaste dagarna har det börjat kännas lite bättre faktiskt. Jag äter igen, känner mig hungrig och jag tror att jag har ökat lite i vikt. :) Det är bra, alla tror nämligen att jag har fått anorexia. Det har jag inte men det är svårt att äta när man har sorg.
Kram på er!
Åh gull! Det glädjer mig att höra att du har aptit och Gud så bra att du går och pratar med någon. Det är så himla himla skönt.
SvaraRaderaMen då sa hon samma sak som jag har känt på mig hela tiden, skönt att höra det från ett proffs, eller hur? Vad hemskt att höra att du blev tvungen att medicinera på grund av honom. Ojoj. När det är han som skulle behöva mediciner. I stället fick du lida.
Ja, det är en sorg. Vi behöver ta hand om oss i den. Vårda våra kroppar bäst vi kan. Vad bra att höra att du har aptit igen. Vi behöver ta hand om våra kroppar. Om vi inte orkar äta nyttigt, så bara äta någonting. Om vi inte orkar träna, så bara gå på en kort promenad. Det är viktigt. Och jag tänker att om vi börjar vårda kroppen och våra själar så kommer det att få en massa positiva effekter. De kommer att börja belöna oss för att vi äntligen gör det som är bäst för oss själva. Så ungefär.
Så tänker jag och gör mitt bästa för att vara snäll mot mig, men i det ingår också att inte vara för hård mot mig själv om jag missköter något en tid. Jag vet att tids nog är jag i balans igen.