Vi är här. Vi har orden som beskriver det. Psykisk misshandel.
Kanske är du osäker på om det var det, kanske har du insett att det var det, kanske ska du gå, kanske har du gått, kanske har du kommit igenom det och ut på andra sidan. Den där livet börjar igen.
En sak är säker. Genom att medvetandegöra oss börjar vi lösgöra oss.
När vi börjar lösgöra oss börjar vi växa. Och i takt med att du växer kära syster kommer du att märka en häftig sak. Han krymper.
Först är han nästan lika stor som tidigare, sen börjar ni vara jämnlånga, sen når han dig till pannan, sen till hakan, sen krymper han ett ganska stort snäpp, till naveln, sen till knäna. Sen, sist, till sist är han som en liten vettvillig illvillig tufsig jäkel i chihaua-storlek. Så liten att du kan ta bestämd sats med din fot och stampa på honom och gå därifrån, eller sparka iväg honom så långt bort att du inte hör vad han gläfsar för trams längre.
För det är trams. Det kanske lät vettigt, det kanske låter vettigt, men det är trams som kommer över hans läppar.
Haha, underbart! Jag väntar otåligt på den dagen men jag tror att jag är på god väg!
SvaraRaderaKramar /Clara
Hej!
SvaraRaderaTänk att kunna ha ett hem som man kommer hem till där man säger: NU ÄR JAG HEMMA, äntligen kan all stress lägga sig och NU kan jag leva i frid. Jag har upptäckt att jag i alla år (sen vi flyttade till hans småstad) har varit den som har tagit hand om HANS hem åt HONOM, när HAN ville det och på HANS sätt. Jag har bara fått ont i magen när jag har kommit "hem".
Tack syster för att vi får skratta med dig! Din tolkning av hur vi ska se honom som en "liten vettvillig illvillig tufsig jäkel i chihaua-storlek" var på pricken!
Kan du tänka dig att, när jag känner mig svag, oroar mig för vad han ska säga och tycka om mig när han får reda på att jag har lämnat honom...
Jag har tryckt ner mig själv så länge så att bara HANS åsikter gäller. Men så tröstar jag mig med att eftersom jag inte ska träffa honom mer så slipper jag i alla fall höra det!
Kramar
Jag vet vännen. Den där hemkänslan är helt underbar. Jag kallar min lägenhet för min kurort. Det känns fortfarande så, som att den där egna lugna platsen bidrar till att göra mig hel. För det är just det, med honom är man aldrig ifred, man är alltid på sin vakt.
SvaraRaderaJa, man måste skratta. Jag går igenom en period med mycket ilska just nu och mina ilskna tankar gör mig full i skratt. Så härligt, för någonstans i det här, när man får perspektiv så är han ju så barnslig så att det är komiskt. Man får skratta åt det också ;-).
Det är klart att du oroar dig. Du känner honom ju. Han kan mycket väl få för sig att mumla bitterheter. Men det kommer att märkas vem som är storsint och vem som är småsint, i längden märks det, jag lovar. Och det är just det, vi ska inte lyssna, vi ska inte släppa in honom mer. Vi ska inte försöka påverka hans beteende, för det går inte att förändra. Inte heller på den punkten.
Han kommer kanske att osa bitterheter, men vet du, innerst inne vet han hur fel han agerar. En liten, liten del av honom vet det. Det är en del av den hårda insikten. Just hur störd han är, eftersom han vet. Samtidigt kan du tänka att även om han i efterhand snackar illa, så vet han någonstans att han har gjort fel. Att han ljuger när han gör det. Det är faktiskt skönt att tänka på tycker jag.
Kramar!