Saker jag gör nu sen han försvann

- Lyssnar på musik. I princip hela tiden.
- Sjunger för mig själv.
- Har det småstökigt utan att plågas.
- Dansar hemma.
- Dansar ute.
- Bakar.
- Äter gröt till middag någon kväll utan att skämmas.
- Har bättre kontakt med min familj.
- Går på fest och har roligt.
- Slipper mycket ångest.
- Tänder levande ljus.
- Ligger och läser innan jag ska sova.
- Har bättre koll på mina vänner.
- Följer mitt hjärta.
- Tar aktiva val.
- Vågar skratta högt och gråta.
- Kan sätta gränser.
- Har mindre krav på mig själv.
- Lyssnar på min musik.
- Ser mig i spegeln och tycker oftast att jag är fin.
- Väljer vilka kläder jag vill, leker med stilar.
- Ler oftare.
- Lyssnar bättre.
- Är mer tacksam för smått och stort.
- Tror på människan igen.
- Vågar göra mina egna prioriteringar- er- Vet att det finns mycket bättre män.
- Är mer närvarande.
- Värdesätter mig själv mer.
- Skrattar mer.
- Känner mer kärlek till personerna nära mig.
- Ber om hjälp.
- Men klarar också mycket mer på egen hand.
- Dansar obehindrat, hängivet, ofta.
- Bryr mig mindre om andras åsikter.
- Känner energi och motivation.

- Känner att det finns många möjligheter.
- Har roligt när jag lagar mat.
- Äter en bit choklad och njuter.
- Säger ifrån när andra trampar på mig.
- Tränar.
- Skriver.
- Sover bättre.

Systrar. Det finns fler saker jag vill uppnå. Men när man gör den här sortens lista inser man hur mycket man redan har hämtat ikapp. Snabbt kommer din lista att fyllas på efter uppbrottet. När den tar slut? Det är upp till dig.

Vad önskar du av livet som han hindrar dig ifrån att få?

Att nosa på förlåtelse

Tiden går. Han betyder nästan ingenting nu. I min nya relation finns en fantastisk läkekraft. Jag kan vara mig själv helt och fullt. Jag får visa mig svag, gråta. Och bara vetskapen att det är okej gör att jag allt mindre känner behov av det. Jag känner mig älskad. Jag känner mig uppskattad. Och när jag är hos honom känner jag mig alltid trygg.

Borta är oron. Ångesten jag kände med mitt ex. Jag vågar släppa fram alla känslor och därmed är lusten tillbaka med en kraft jag sällan upplevt. Vilken fantastisk älskare och vän jag har funnit.

Jag kan bara säga syster. Allt det där du drömmer om. Det finns. Det finns någon som kommer att glädjas åt din utveckling, inte se den som ett hot. Någon som visar dig respekt. Och som låter dig vara som du är. Det finns om du säger till dig själv att du förtjänar det.

I början spökade mitt ex. Numera tänker jag allt mindre på honom och hur illa han gjorde mig. Jag fokuserar mer på mig själv, vad jag kan förändra hos mig själv för att må bättre och få bättre relationer på alla plan. En nyckel är att fokusera på de människor det känns tryggt med, som det går lätt med. Där finns basen att utvecklas.

Och allt mer känner jag. Det är jag som är rik. Det är jag som har valt livet. Det är han som är svag. Och han som har sagt nej till det, nej till närhet till andra människor.

Vilket leder till att jag stod vid mitt köksfönster i natt och blickade ut över den ljusa himlen. Jag nosade på orden "Jag förlåter dig". Mer och mer känner jag nämligen att min upplevelse har gjort mig till en starkare person så här i efterhand, en person som tar ansvar för min egen utveckling, att dra mina gränser, våga säga vad jag tycker, inte vara så rädd för att inte bli omtyckt. Gå min egen väg.

Ingen kan lära dig tålamod och tolerans så mycket som din fiende, säger Dalai Lama. Jag vet att det fanns en tid då jag var så sårad och kränkt att jag aldrig kunde föreställa mig förlåtelse, han hade ju inte kommit till insikt, han hade ju inte bett om den. Försoning har däremot länge funnits på mina läppar, att acceptera det som var och att jag inte kan ändra på det som var, eller få honom att förstå. Att gå vidare.

Varför känner jag nu att jag kanske kan säga att jag har förlåtit honom? För att jag kom vidare, jag repade mig, jag kunde, jag tog tag i situationen och skapade mig ett bättre liv. När jag säger att han är förlåten säger jag du gjorde fel, men jag klarade mig. Jag tar min del av ansvaret samtidigt som jag också kan se att det i själva verket är jag som är den starka och han som är den svaga. För så är det. Även om han gör fel.

Jag har inte uttalat meningen fullt ut. Men jag tror att en dag ganska snart gör jag det. Inte till honom men inför mig själv. Och den dagen kära syster är min långa läkeprocess över. Då är jag en verkligt stor människa. Så tror jag.

Hårfärgen

Saker träder fram nu, nu när jag har släppt in en man i mitt innersta rum. Gammal sorg väller upp, nya insikter. Jag har drabbats av förkylningssymptom nu, en vän säger att det är klassiskt när kroppen försöker rensa ut det gamla.

När jag lämnade exet färgade jag mitt hår. Det var en tydlig markering för mig. Dels för att jag hade funderat på att göra det när jag var tillsammans med honom men att han alltid rynkat på näsan åt planerna, det blev en protest mot det. Och dels för att jag var så ledsen och allt var så jobbigt tidvis att jag behövde en påminnelse varje gång jag såg i spegeln att nu hade jag vänt utvecklingen, nu hade jag varit stark.

Det senaste halvåret har jag återkommande drömt att jag har vaknat och att hårfärgen har runnit av, att det är mitt blonda jag där och att alla ser det, att jag är maktlös, att jag ingenting kan göra. I början tolkade jag det som att jag bara var orolig att färgen skulle släppa, jag hade nämligen stora problem med att få den att fästa i mitt hår.

Min nya fina kille var på besök över helgen och jag drömde drömmen igen. Jag bestämde mig för att berätta, för den fick mig att känna mig så illa till mods. Då, när jag berättade, gick det upp för mig. Drömmen visar två saker, det ena är min oro över att inte bli accepterad för den jag är, innerst inne. Skulle han kunna gilla mig i min egentliga hårfärg, han som bara har sett mig i den nya färgen? Det andra... puh. Den andra saken drömmen visade mig var att jag insåg att jag genom att färga mitt blonda hår tog på mig en del av skulden. Jag ville inte se henne mer, hon den där blonda han föll för, hon blev en symbol för att vika sig, allt det mitt nya jag inte var längre. Men nu... nu när jag inte skuldbelägger mig själv längre är det en ny situation. Jag vill ta den blonda till mitt hjärta. Vi är en, vi är den samma, hon och jag. Samtidigt som jag berättade det här började mina tårar rinna, och han tog mig i sin famn. Jag fick gråta där. Och mitt i allt såg han på mig med en blick full av medkänsla, la sina händer mot mina kinder och sa med eftertryck "Tack för att du delar med dig av det här".

Och hans händer. Mina tårar som rann. Och en känsla av att där, just där och då, började jag läka på allvar.

Hej Syster kan ha hittat hem

Jag brukade försöka föreställa mig platsen där det har läkt. Där jag är framme. Jag tänkte att jag skulle känna ett lugn i kroppen. En känsla av att jag äntligen vet vad jag själv vill. Syster, jag tror jag är där nu.

Jag skriver jag tror för att insikten får en massa sorg att skölja över mig. Den blir till ett avsked av allt det som har varit. Hela processen, alla tankemöster, all kamp. Allt. Jag behöver inte kämpa för att överleva längre. Nu jobbar jag hårt istället för att kunna leva som jag vill.

Jag minns att jag hade ett ögonblick där efter separationen. Jag insåg att jag var totalt vilsen. Jag visste inte vad jag ville med någonting. Jag kände att det inte fanns någonting jag hade lust med. Och jag ville heller inte bara lägga mig ner och vila. Jag visste inte vem jag var längre.

Jag tappade bort mig. Men frågan är om jag verkligen någonsin hade hittat mig. Även om jag var starkare innan honom än med honom så levde jag mitt liv och gjorde mina val nästan oavkortat efter andras åsikter. Idag har jag nästan helt lyckats kasta loss från det. Visst betyder andras åsikter något, visst stressar de mig, visst påverkar de mig. Men de avgör inte mina val längre. Och framförallt inte hur jag ser på mig själv och mitt liv.

Hej Syster har kommit fram till att det är dags att lämna det här samhället hon har levt i alla år med honom. Jag är tillbaka tillfälligt för att känna efter och det är ett bra beslut, att inte bara fly, jag är inte färdig här. Men jag börjar bli. Jag börjar lita mer och mer på mitt hjärta, min vilja, mina tankar, min längtan.

Och jag ger upp allt här, tryggheten här för en oviss fortsättning. Jag måste sannolikt byta yrke, sätta mig i skolbänken igen. Jag måste säga upp min lägenhet, sälja mina möbler, göra en storstädning i mitt liv och göra massa människor jag bryr mig om besvikna, och andra glada. Men jag gör det för mig. För att mitt hjärta har talat och hittat ett sammanhang åt mig i staden jag lämnade tillfälligt.

Och jag tror syster, att även om det är tidigt har jag hittat svaret på vart jag ska ta vägen och göra, inte för evigt, men de kommande åren. Och jag tror syster att den helande kärlek jag just nu upplever hjälper mig den sista biten, att läka.

Och jag gråter, av sorg över alla drömmar jag hade, av alla smärtsamma insikter, av alla felsteg jag tog, hur vilsen jag var. Och av lycka. Lycka över att jag tog mig ur det, att jag har stärkt mig själv, att jag har letat efter min sanning trots att det gör så ont. Att jag har tillåtit mig själv att formulera vad jag söker och inte nöja mig med mindre.

Älskade syster.

Jag tror jag kan säga att jag är hel igen. Att jag har hittat hem i mig själv.
Att jag tror igen.
Kan älska igen.
Och att jag är klokare, vackrare och bättre förberedd än någonsin tidigare.

En bild av mitt parallell-liv

 Nästan en religiös insikt.

Hej Syster är tillbaka i staden där allting hände.

Jag  har vetat hela tiden att jag skulle hit en period igen. Det har varit intensivt sen jag kom hit, många tankar, känslor, mycket att fixa. Mycket motstridigt i mig och bitvis har jag känt mig väldigt trött och ledsen. Jag har tänkt att det beror på att jag har för mycket, för det har jag just nu. Men i morse nästan grät jag av lättnad när jag förstod vad det var. Jag längtar hem. Hem som i staden jag just lämnade. Vännerna där, att vara närmare familjen. Min nyförälskelse. Min fritid där. Jag grät av längtan, men också av lättnad. Jag har inte vetat hur det skulle kännas att komma tillbaka hit, jag har inte vetat om det skulle förändra min syn på den andra staden.
Jag står inför ett viktigt vägval och i morse berättade min längtan vart jag skulle. Jag ska inte vara här, jag måste ta mig dit. Och jag ska ta mig dit igen i höst. För det finns så mycket som känns mer rätt där. Och även om jag inte vet hur den tillvaron kommer att bli är det det jag måste gå på. Jag måste följa mitt hjärta genom ovissheten.

Nu vet min kropp det. Och min hjärna.

Som om den bekräftelsen inte var nog hade jag ett märkligt möte idag.
Idag klev jag nästan på en mössa på min promenad. Jag plockade upp den och såg att en tjej kom springande mot mig, det var hennes. Jag gav den till henne och i samma stund insåg jag att det var flickvännen till en av mitt ex kompisar, den kompisen hade lika dåligt sätt mot sin tjej som mitt ex hade mot mig, bara ännu mindre dolt, vi såg det alla. Hon är fin och hon förtjänar att bli behandlad så mycket bättre. Jag har inte träffat henne sedan
jag lämnade mitt ex, men jag har tänkt en hel del på henne, särskilt i början. Nu stod hon framför mig. Lite längre bort stod en barnvagn.

Vi följdes åt en bit på vägen och berättade lite om vad vi gjorde nu. Hennes lilla dotter såg på mig med stora blå ögon. Själv såg hon ledsen ut, sliten, berättade om sitt liv utan större entusiasm. Och när vi sen skildes åt insåg jag att livet hade ställt mig inför bilden av mig själv. Hur det hade kunnat vara. Hur jag hade kunnat ta ett beslut som borde ha gjort mig lycklig, nämligen att skaffa barn, men i slutändan förvärrade min olycka, låste mig vid en situation som fick mig att må dåligt.

Jag såg i henne den jag hade kunnat bli. Och av hela mitt hjärta tackade jag mig själv, alla människor och alla goda krafter för att det inte var jag som gick där med barnvagnen.

Och jag hoppas hon hittar sin väg en dag. För de där ögonen saknar ett ljus, på samma sätt som mina en gång var släckta.

På riktigt nu?

På riktigt nu?

Jag vill ge mig till dig utan spöken.

Jag tycker att vi förtjänar det.

Det fanns en gång jag kunde älska utan minnen av vassa kanter mot mina mjuka.

Det fanns en gång jag tog emot det goda, som något som var mitt, inte bara en gåva, få förunnad. Det fanns en gång jag verkligen utgick ifrån det.

Jag vill ge mig till dig utan spöken.

Men hans hårda ord bryter in mot dina mjuka och gör mig stum ibland.

Varför gör du det här? Egentligen?

Jag förklarar min kärlek till dig som om jag hade bråttom. Jag har ingen tid, jag har varit oälskad av en man för länge. Och jag vill veta nu, jag vill veta att jag kan lita på det jag känner. Du förstår jag har misstagit mig förut.

Det är deras svek som har tagit mig hit. Och min förmåga att slänga mig framför dem. Rusande tåg som har krossat mig. Jag överlevde, men jag minns hur det var att vara klämd mot rälsen, som om vi satt ihop.

Finns det goda? Bortom egoismen, någon som faktiskt vill mig väl? Jag har jobbat på min tro, du ska veta att jag har jobbat på min tro och när jag ser in i dina ögon ser jag ibland ett allvar, ett allvar av ett slag jag inte begriper. Jag har svårt att hålla blicken rak in i ditt allvar. Jag viker undan. Det kanske verkar som att jag slänger mig till dig. Men jag är hela tiden beredd att du ska lämna mig för att det är enklare så.

Jag vill älska som jag kunde göra en gång. Jag minns min första kärlek, det som var rätt. Jag ser dig och mig, ofta dig och mig i ljuset av just det. Kan det vara samma sak? Finns det ännu rum som inte skadats av cynismen? Finns det en plats där jag kan våga tro som då? Jag var så ung då, jag trodde att allt alltid var så där vackert. Och jag skrev texter om det som mina äldre skrivarvänner sågade. ”Det är inte realistiskt att ett samtal pågår så där som du beskriver. Ett samtal har många hörn att skära sig på. Och ingen vill nå fram”. Jag var så ung då, jag tyckte att det var orättvist. Jag visste inte vilken tur jag hade haft. För i den värld jag trodde på hade alla bara goda avsikter.

Men jag har krockat med så många onda avsikter sedan dess, så mycket dunkelt, så mycket egoism, så mycket hopplöshet, så lite försök att göra gott. Så mycket feghet. Mitt hjärta kände lugn i att föreställa sig en tillvaro av ensamhet. Det kanske var bäst så.

Och jag önskar att jag kunde älska dig utan det där. Det där som ekar. Som slår upp distans där närheten skulle kunna bjudas in. Jag önskar att jag skulle kunna älska dig utan att höra oron klinga i glasen, redo att hålla tal. ”Han kommer ändå att göra dig besviken, vad intalar du dig själv? Han hittar någon annan, han hittar någon som är enklare, gladare, en som inte bär på en roman av motgångar som hon skriver vidare på, en som står upp för sig själv, en som inte slänger sig framför honom redo att intyga hundra gånger att han inte behöver oroa sig att hon ska gå, hon är där, hon är där, ingen oro, ingen fara, bara lugn, det ordnar sig, till varje pris ska jag se till att det ordnar sig”. Som om paniken inte växer i bröstet när du har strukit mig över håret, jag ska åka, du inte svarar på ett sms.

Som om allt han gjorde fel inte kommer att skugga oss länge ännu, och jag inte vet om jag kan berätta det för dig. Och att det värsta av allt är att jag inte vet om jag orkar att bli besviken ännu en gång. Och att det är ett ansvar jag inte vet om det är okej av mig att lägga på dig. Det att inte göra mig besviken.

Snälla, kunde jag inte få älska dig utan hjärnspöken? Jag tycker att våra känslor förtjänar en bättre start. Någonting att gro i som inte innehåller kadaver. Jag vill komma till dig, med öppna armar. Jag vill ligga hos dig, i lugnet jag känner där. Och inte se skuggor ur det förgångna slicka väggarna. Låt oss få en chans att göra det. Jag vill försöka. Säg att kärleken ännu har en chans att börja från början. 

PS: Hej Syster har haft fullt upp med flytt och massa känslotumult. Därför har jag inte riktigt förmått att finnas här. KRAM.

Stora känslor

Hej Syster har blivit förälskad.
Trots att jag dras med en lätt förkylning i kroppen, trots att jag var jättetrött när jag skulle sova igår ville sömnen inte komma. Jag tänkte lite på hur det kändes när jag förälskade mig i mitt ex, de här känslorna är liks intensiva. Bara det att den här gången får jag inte uppleva det fullt ut, inte som jag gjorde då.

Då bara smälte jag mig själv och allt jag ville in i den nya känslan. Jag styrde om mina planer, mitt liv efter honom. Den här gången har jag varit försiktigare. Jag har redan tidigare tagit besluten om min närmaste framtid. Jag har så gott det går försökt lista ut vad han är för person. Jag har inte hittat något konstigt än. Men jag litar inte riktigt på mitt omdöme.

Har ni sett det där sex and the city- avsnittet där Carrie frågar sig: Are all men freaks?
Så känns det. Jag har träffat så många skumma, relationsrädda killar att jag väntar mig att den här killen kommer att bli svartsjuk i ett slag eller bara lägga benen på ryggen. Fast alla signaler hittills är att han är omtänksam och vill träffa mig.

Tidigare när jag har varit förälskad har jag känt mig oövervinnerlig, men nu är jag väldigt rädd. Samtidigt vet jag att jag inte kan låta rädslan vinna, då skulle jag aldrig våga gå in i en nära relation igen. Jag vill inte bli sån. Jag vill våga älska igen.

Men: Jag tänker inte tappa bort mig för en killes skull igen. Jag tänker lyssna på min rationella röst även på vägen genom förälskelsen. Jag tänker försöka tillåta mig njuta av allt det fina som finns mellan oss.

Jag hoppas att när jag nu tar steget, att han följer med mig. Och jag vet att jag inte kommer att nöja mig med mindre än att han följer med mig :-).

Men oj, vad hjärtat bultar.

Ett stort steg

Hej Syster har gjort något väldigt modigt.
Hon har sagt ja till att släppa in en god man i sitt liv.

Vi har känt varandra sedan i höstas och han har gjort små närmanden, visat intresse hela vägen. Inte i stora ord, utan genom en extra beröring här och där, en fråga om vi ska ta en fika. Jag har haft så mycket annat i huvudet att jag har avvisat det. Men den senaste månaden har jag tänkt igenom det. Jag gillar honom.

Så, jag funderade tio varv. 1.) Är det här en flyktväg? Svar: Nej, jag vill ha en varm och respektfull relation, det är ett av mina mål att hitta det och jag tror att han erbjuder det. 2.)Är det här ett sätt att klamra sig fast vid tryggheten, jag som snart ska åka bort? Svar: Nej, jag medger att timingen inte är den bästa, men jag hade oavsett honom bestämt mig för att den här staden jag bor i nu är rätt för mig och att jag vill tillbaka i höst. Jag kände bara inför avresan att jag inte visste om jag kunde leva med att inte ha försökt nå fram till honom med risken att han skulle hitta någon annan. Det kändes som att jag inte kunde försvara mina motiv inför mig själv. 3.) Är det här ett sätt att få bevisat för mig att jag duger? Svar: Nej. Jag vet att jag duger, jag vet mycket väl att jag är en fin och älskvärd person. Jag behöver ingen man som berättar det för mig. Men jag känner att jag vill hitta närhet, vill söka tillit, vill hitta någon att utvecklas ihop med. En framtida livskamrat? Kanske.

Klart är att oavsett romanser, flingar, alla historier jag har haft med män efter mitt ex är att det här är det första fallet då jag aktivt har analyserat och valt, inte bara blivit vald. Att det här är det första med verklig potential att bli det jag söker.

Därför är jag livrädd. Därför är jag jätteglad. Hej syster blottar sitt hjärta. Hon riskerar att bli nobbad, sårad. Men hon vet att hon aldrig mer kommer låta någon knäcka henne. Och hon vet att den möjliga belöningen är så mycket större.

Så söta syster. Håll tummarna för oss.

Puss!

En kvinnas möjligheter

Min resa

Någonstans tänker jag att det är bra att jag är där jag är nu. Att jag möter en massa saker hos mig själv, rannsakar en massa som jag inte skulle ha gjort annars.

Att det gör min förmåga att uppskatta och uttrycka kärlek så mycket större. Innan tog jag verkligen många relationer för givet. Jag kunde inte vara nöjd, jag skulle vidare och vidare. 

Jag föll samtidigt lätt för minsta smicker. Jag visste inte mitt eget värde eller vem jag sökte. Nu vet jag bättre vad jag söker på det relationella planet. Både i kärleksrelationer och vänskapsrelationer. Jag är på väg att göra upp med en hel del.

Jag börjar äntligen inse att jag är en vacker och intressant person, att jag gör ett bra jobb, att jag är en fin vän. Att jag kan vara allt det där.

Jag kan ta hand om mig, sakta ned, men vågar också anta utmaningar och ror i land dem på ett bra sätt. 

Samtidigt funderar jag över en kvinnas möjligheter. Kan jag göra karriär? Vill någon ha mig fast jag är kvinna? Kan jag hitta en man som respekterar mig fullt ut? Kommer jag att få erkänsla och uppskattning eller tas allt det goda jag gör och ger för givet? Vi får se.

Klart är att alldeles för många skeva hårda manliga värderingar styr. De är felaktiga på så många sätt. Men de styr. Trist trist. Det är där jag vill utmana. Hur vi tänker och värderar och prioriterar. Och där min resa har en stor betydelse. Min resning.

Jag tror det.

Och din syster.

Några tankar om ansvar

Att dra gränser för ansvar r en hjälp i förhållande till en manipulativ partner, eller har i alla fall varit för mig.

Så här tänker jag efter det jag har varit med om:

Han har ansvar för sitt beteende. Han har ansvar för att han behandlade mig illa. Att han inte lyssnade på mig eller gjorde några djupare ansträngningar att förstå mig. Att han satte sig i försvarsställning och vägrade att se att jag blev sårad av det han gjorde. Att han gjorde saker jag hade sagt att jag mådde dåligt av eller inte ville. Att han i sitt beteende signalerade att han inte respekterade mig för den jag var utan att jag måste bevisa mig värdig hans kärlek genom att ändra på mig. Att hans agerande fick mig att känna mig otillräcklig, att han sannolikt försökte ha mig kvar genom att kontrollera mig. Att han inte agerade med min utveckling för ögonen, att han inte såg sin roll. Att han inte tog ansvar för att jobba med sina dåliga sidor.

Omgivningen har ett ansvar för att he sett att saker var fel, men inte reagerat. För att ha skojat bort, trivialiserat, blundat för det som pågick och för att inte vilja ta ställning och därmed inte markerat att det som hände var fel. Därmed indirekt trivialiserat det som hände.

Men JAG HAR OCKSÅ ETT ANSVAR. Jag har ansvar för att jag stannade kvar så länge som jag gjorde. Att jag valde att resignera på vägen. Att jag i de olika situationerna valde att låta honom styra, att jag valde att anpassa mig, valde att hans åsikt om mig var viktigare än min egen åsikt om mig. Att jag valde att inte berätta hela sanningen för min omgivning. Att jag valde att inte be om hjälp. Jag har ansvar för att jag inte höll min egen hand, inte försvarade mina behov, mina uppfattningar, att jag blundade för det som pågick. Att jag tillät honom att definiera mig. När det egentligen bara är jag som vet vad som är bäst för mig. Jag har ansvar för att jag nekade mig själv det jag egentligen ville ha: ett tryggt och kärleksfullt förhållande, präglat av tillit och ett månande om varandras utveckling.

När jag gick inte bara signalerade jag till honom att hans beteende var fel. Jag tog ett beslut att ta ansvar för mitt liv och för att jag nu skulle ge mig ut på en vandring, ett sökande efter det jag själv ville ha. Det var ett beslut att inte tillåta honom att stoppa mig längre.

Jag tror att jag behövde den tid jag tog mig av flera olika skäl. Men för att se framåt, för att hitta ett sätt som är mer konstruktivt, för att kunna skydda mig själv mot liknande människor i framtiden är det nödvändigt för mig att erkänna: Jag hade både makt och ansvar, jag intalade mig själv att jag inte hade det, men jag hade det. Jag kunde ta beslutet att gå. Det var mitt ansvar att ta det beslutet. Och jag har fortsättningsvis både makten och ansvaret att fortsätta vägen mot mina mål. Jag kan inte skylla på det som har varit eller det han gjorde mot mig. Jag behöver inse att jag inte är något offer för omständigheterna, det är inte synd om mig längre. Min upplevelse gav mig både sorg och viktiga insikter. Jag har rätt att sörja, jag har ansvar att låta mig bearbeta allt och inte bara blunda. Jag har ansvar att vara ärlig mot mig själv.


Allt det här är jag skyldig mig själv. Att gå vidare. Att välja mig själv. Att välja att sätta mig i förarsätet, och inte bara åka med som passagerare.

Tidigt en lördagmorgon

Hej Syster vaknade redan klockan halv åtta. Hon försökte somna om. Hade varit ute och dansat till sent på natten. Men ljuset där utanför fönstret var för lockande. Hon gav med sig till sist. En timme senare satt hon tjockt påpälsad på sin balkong. Lät musik blanda sig med fågelsången och lapade sol.

Våren är på väg syster. Vet du. Så mycket i mitt liv är öppet just nu. Men för första gången någonsin klarar jag av att njuta av det. Det har tre förklaringar. 1.) När jag blir nervös andas jag djupt, känner efter, observerar mina tankar. Accepterar att livet är föränderligt. Jag mår inte bra av att klamra mig fast vid saker för trygghetens skull. Jag söker, just nu i livet söker jag och kanske kommer jag alltid söka, av nyfikenhet på livet. Det är fint. 2.) Jag jobbar hela tiden på att koppla bort tankar på vad omgivningen ska tycka om det jag gör. Jag närmar mig en punkt som kan kallas ett viktigt delmål i resan. För när jag lever här och nu är jag väldigt nöjd med mitt liv. När jag däremot börjar fundera på vad andra tycker om det, då bjuder jag in negativa tankar om mig själv. Jag har ett val att inte bjuda in de tankarna. 3.) Det finns någonting i mig, eller nära mig som hjälper mig nu när jag har valt rätt väg för mig, när jag är öppen för hjälpen. Fast jag inte vet vart jag ska känns stegen på vägen tydliga, som att jag har en riktning i allt jag gör, som att allt som händer har en mening. Och jag känner att det finns en kraft, som om vi öppnar oss för den, ger mig så många oväntade vackra saker varje dag. Och dessutom: Ju tryggare jag känner mig i att jag är på min egen sida, gör val för min egen skull, inte för andras, desto lugnare blir jag i tillvaron.

Hur är din helg syster? Gå ut en promenad i den sköna vårsolen tycker jag. Det hjälper. 

Kram!

Hurra för Hej syster!

Det är en väldigt speciell dag för mig idag.
Och för bloggen.
I dag är det exakt ett år sedan jag satte igång.
Hej Syster fyller alltså ett år!

Den 2 mars 2011.
Vem var jag då?

Fyra månader hade gått sedan jag lämnade honom. De hade varit stormiga. Växlande mellan sjungande frihet och krypande ångest. Gråtattacker, trötthet, yrsel. Jag hade hittat stöd hos vänner, inte alltid de personer jag först trodde. Flera av dem jag hade väntat mig skulle finnas försvann, den förlusten var lika stor som den av drömmen med honom. Men jag lärde mig att höja blicken. Jag började fokusera på de personer som bemötte mig bra. Jag började fundera över hur jag såg på vänskap, livet, relationer. Jag vände blicken mot mina likasinnade. Steg för steg släppte jag taget om de som inte delade min livssyn. Jag lät dem leva i utkanten av mitt liv istället för i mitten.

Det fanns fallgropar: tvivlet, längtan efter en snabb lösning att allt bara måste vara bra nu, försök att leva efter andras förväntningar, en fixering som dök upp ibland över vad andra tänkte om mig, närmast en besatthet av att framstå som bra inför andra.

Men jag reste mig hela tiden. Jag kände det faktiskt som att en kraft större än jag själv hjälpte mig framåt. Det var så mycket jag mötte på en gång. Min uppfostran, alla felaktiga förväntningar, alla val jag gjort för andras skull, alla val jag aldrig gjort för min egen. I skallen tumlade alla tankar och insikter runt som i en mixer.

Fortfarande kan jag känna att det går fort i skallen. Fortfarande kan jag känna tvivel. Ångest. Ensamhet. Rädsla. Men jag tvivlar inte längre att jag är på rätt väg. Och jag känner det fortfarande som att jag har benådats av en god kraft som följer mina steg. Jag känner större trygghet än jag någonsin har gjort, trots att livet aldrig tidigare varit så öppet. Jag är öppen. Jag tar emot. Jag har slutat klamra mig fast.

Kära syster. INGET ÄR SÅ VIKTIGT ATT DET ÄR VÄRT ATT MÅ DÅLIGT FÖR. Orden stod i en väggalmanacka under mina mest turbulenta månader. Och så är det.

Vad är då att må dåligt? Det är känslan av att krympa, att förlora sig själv, att förlora mening, att förlora energi. Det är inte jobbiga känslor i sig, för de känslorna kommer alltid att finnas och de lär oss viktiga saker om oss själva.

Själen ropar på oss när vi är på väg att tappa vår riktning. Den ropar och ropar allt högre. Tills vi lyssnar, eller går under själsligen. Så lyssna.

Hur kan nödropen yttra sig? Ofta i ångest, depression, svåra humörsvängningar, sådant som kallas psykisk ohälsa. Men jag tror att det som gör det ohälsosamt är våra försök att tränga undan, ignorera själens skrik. När vi istället söker hjälp, när vi vågar andas med vår ångest, när vi möter oss själva, då kan vi hitta tillbaka till vår huvudväg, då kan vi hitta den riktning vi mår bra av.

Syster. Hur det än känns nu. Han är ett stickspår på din väg. Han är inte meningen eller målet. Du kan behöva hjälp att ta dig från sidovägen till huvudvägen. Men den som gör vandringen dit, det är ytterst du själv. Ha tillförsikt, det kommer att finnas krafter som hjälper dig dit. För något i dig strävar efter att bli hel, strävar efter att växa som människa.

Strävar efter att söka svaren, likt Hej Syster drogs in i sin blogg och det nystande av allt trassel det innebar. Detta möte med alla svåra tankar i mig. Svåra minnen. Det har varit och är en läkeprocess.

Och jag jublar över det stora undret. Att jag när jag var på botten fick styrka att börja göra upp, inte bara med honom utan med allt annat som har fått mig att känna mig osäker, ensam, otillräcklig genom åren.

Jag fortsätter min vandring. Du fortsätter din. Vet att vi är många många som är på väg mot huvudvägen. Vet att godheten är störst. Och att kärleken vinner i slutändan.

Frid

Hej Syster vaknade med ett så skönt fridfullt sinne.
Har varit så trött den här veckan, undrat över om saker ska gå, om jag orkar.
Min misstanke var att känslan beror på att jag har ett så fullt program den här veckan. Därför bestämde jag mig för att ta två kvällar hemma, bara för att hinna ikapp.

Och det var såå skönt att få den tiden för mig själv. Att ge sig själv en lucka, ett andrum, det kan vara hela skillnaden mellan en hetsig och en skön vecka.

I morse vaknade jag med en sån glädje i kroppen. Livet är spännande, jag är fin.
Och även om jag inte vet hur det ska ordna sig rent praktiskt för mig så kommer det att gå bra.

Och du syster, var det inte lite vår i luften i morse? Lite lättare att andas?
Och mycket ljusare?

På stadiga fötter

Det var bra att jag fick höra det jag fick höra om mitt ex.
Jag har haft några dagar på mig och lyssnat på arg musik, försökt sätta mig in i situationen, tillåtit mig att vara arg. Framförallt kommit fram till detta: Det är inte det minsta synd om mig i den här situationen, det handlar inte om mig. Det handlar om dem, och antagligen är det en annan tjej som kommer att fara illa. Men det är inte min historia mer. Han är historia för mig.

För egen del kan jag konstatera att jag är väldigt lycklig att jag är ur relationen. Att jag inte i somras upprepade mönstret med en annan strulig kille jag mötte utan sa nej. Att jag sa stopp när den samme strulputten kontaktade mig igen tidigare i vinter. Att jag nu när jag har landat på båda fötter känner att jag bättre än NÅGONSIN vet vad jag vill i mitt liv och vet att det är mitt ansvar att försvara de behoven, ta de steg jag behöver ta. Jag tänker inte vänta på att en lösning kommer från ovan, varken i form av relation eller jobb, jag tänker ta saken i egna händer helt enkelt.

De senaste månaderna har jag stärkt min inre kompass. Jag börjar känna att det är helt rätt att det är JAG och ingen annan som sätter min agenda, som avgör vilka jag vill dela min tid med, som ryms i min tillvaro, som förtjänar min energi. Jag börjar äntligen äntligen känna att jag inte har någonting att bevisa, inte för någon.

JAG HAR INGENTING ATT BEVISA. Jag går min egen väg nu, och du får säga vad du vill om det ;-). JAG bestämmer.

Och jag behöver inte ha någon annan som fixar allt åt mig, eller att någon annan tar ansvar för mig och min ensamhet eller behov av aktiviteter, för numera tar jag ansvaret att släppa in det jag vill ha i mitt liv och stänga ute det jag inte vill ha.

Vi går mot ljusare tider syster, du ser det utanför fönstret. Jag menar det, ljusare tider. PÅ ALLVAR.

Nyheter

Hej Syster är trött. Efter influensantrött.
Dagen har ändå varit helt okej. Har kommit på några saker som gör att framtiden känns lättare.

Men jag fick ett besked ikväll som jag väl egentligen redan kände på mig. Sedan länge. Mitt ex har träffat en ny. Jag är egentligen överraskad att det dröjde så länge. Jag var helt säker på att han skulle träffa någon ny inom en månad efter att det tagit slut mellan oss. Det hade känts så typiskt honom.

Min känsla är en obehagskänsla. Den grundar sig i två saker: 1. Hon kommer att se mig som en fiende. Jag vill inte ha fler fiender i det där lilla samhället, men det kommer att bli så, folk kommer att observera hur jag reagerar när jag är där. Ja, jag ska dit igen några månader.

2. Jag mår illa när jag tänker på att han ska behandla någon på samma sätt igen. Jag mår illa och tycker inte att han förtjänar någons kärlek. Jag hoppas att hon är av samma skrot och korn som han själv, det är enda sättet hon inte kommer fara illa på.

En sak är väldigt klar: Jag är inte avundsjuk. Han har inte en enda av de egenskaper som jag idag ser som viktigast hos en partner. Han visar inte respekt, inte omtanke, tar inte hänsyn, kan inte lyssna, bryr sig inte om sin respektives behov, är en usel älskare, går hur långt som helst för att få sin vilja igenom. Men jag önskar ingen annan att få uppleva det. Det känns så... meningslöst.

Ja,ja. Det är bortom min kontroll, det enda jag kan göra är att ha is i magen, hålla mig utanför det, vägra att kommentera det. Hålla huvudet högt och behandla henne, vem det än är, med respekt om vi skulle mötas.

Jag hoppas att han kan ha förändrats, börjat gå i terapi, rannsakat sitt beteende, jag tror ju inte att han har det. Men jag hoppas. För dig, vem du än är, olycksaliga syster som har valt hans famn. Hans av alla famnar du kunde välja. För din skull hoppas jag det, annars fina fina, hoppas jag du går innan han lyckas knäcka dig. Hoppas jag att du tar hand om dig och att hans omvärld ser på allt med klarare ögon, än de såg på mig.

Vila i frid Whitney

Hej Syster vill ägna ett särskilt inlägg åt Whitney Houston. Genom den här historien av Liv Strömquist blev hennes tolkning av låten The greatest love of all ett första steg för mig ut ur den psykiska misshandeln.

Whitney blev, även om hon inte lyckades komma på fötter igen, en förebild för mig, en förebild när hon gick. Därför har jag mått så illa på sista tiden då hon har mått dåligt och Bobby Brown har tillåtits uttala sig om henne. Att han tar hand om henne, bla, bla, bla. Och nu efter hennes död, att han älskar henne. BULLSHIT. Han tänker bara på sig själv och sin egen image. Var det någon som älskade någon, så var det hon som älskade honom intill självföraktets ruin. Hon föll ner och tog sig aldrig upp hela vägen igen.

Det jag skulle önska är att han hade mage att hålla sig borta, att hålla tyst. Whitney Houston lyckades nog aldrig riktigt uppnå "The greatest love of all". Kärleken till sig själv. Men låten har hjälpt mig och många fler att våga stå upp för oss själva. Den hjälpte mig att säga nej till mitt ex, att aldrig mer stå i hans skugga. Den hjälpte mig att frigöra mig. Och jag hoppas att det budskapet får leva kvar i många år efter Whitney Houstons död. Vila i frid.

/Er Syster

Till mina hjärtan

Idag är det alla hjärtans dag.
Det har ni nog inte missat.

Alla hjärtans dag betyder minnen av honom.
Minnen av min nervositet: Skulle han glömma?

Idag är alla hjärtans dag utan dramatik.
Tänker på mina vänner och min familj mest och skickar dem hälsningar.

Hej syster har inte släppt in någon ny i sitt hjärta.
När hon gör det nästa gång ska det vara någon som verkligen uppskattar det hon har att ge, som ser det för den vackra gåva det är.

För hennes hjärta, han förstörde inte det, han förstörde inte förmågan att ge.
Hon har lärt sig i efterhand just hur vackert hennes hjärta är, hennes kärlek är.
Det visste hon inte innan, därför lät hon honom spotta på det, som om det inte vore värt något.

I ditt hjärta min vän, bär du på en skatt.
Den är värdefull.
Ge inte bort den lättvindigt.
Ge den inte till första person som aspirerar på att få den.

Hej syster har gjort så tidigare i sitt liv, låtit sig bli vald av andra, låtit sig bli förförd.

Nästa gång ska det inte bara vara en som väljer.
Det ska vara båda.
För det kommer en nästa gång.
Han har inte fått mig att tappa tron.
Den är starkare än någonsin.

Kärlek till dig idag kära läsare.

Hej syster och influensan

... Ja, hej syster ligger nere för räkning. Har varit helt utslagen hela veckan. Så lycklig har jag varit som aldrig har haft det förut, men det är därför den golvar mig så rejält nu förstås.

Det är bara att acceptera fakta. Och det underlättas av att väninnan jag bor med är varm och förstående och tycker att det är självklart att jag ska ta det lugnt. Till skillnad från mitt ex som skulle ha visat efter en dags sjuka att nu räcker det. Det var vad han hade tålamod med, sen fick man rycka upp sig.

Jag har också tänkt en hel del på mitt nuvarande jobb och mitt förra jobb. Mitt nuvarande jobb bemöter mig med en genuin förståelse och medkänsla. Mitt förra jobb bemötte mig alltid med oförståelse och frustration om jag blev sjuk. Det är en sån lättnad att bara vara sjuk och bemötas med normala reaktioner överallt. Då inser man ännu tydligare hur onormalt det har varit.

Ja, ni vet. I stort och smått.
KRAM och trevlig fredagskväll.

Våga terapi!

Ett av de viktigaste stegen under separationen och sen under min bearbetning var att jag sökte terapi. Jag hade kanske kommit till några av de insikterna ändå, men det hade tagit sjuhelsikes mycket längre tid, och till vilken nytta? Vi har redan ödslat energi på att försöka klara allt själva under tiden med vår partner. Nu när det är slut är det dags att säga: Jag klarar det här, men jag klarar det bättre och snabbare med andras stöd.

Terapin var att ge mig själv en chans att växa, ge mig verktyg som jag har haft med mig sedan dess. Terapin hjälpte mig att komma i kontakt med mina känslor. Nu har jag gått en lång period utan terapi, jag tror att jag behövde det för att jag fick så mycket med mig att jobba på, men jag börjar känna mig redo att söka på nytt. Jag tror att det alltid kan komma nya situationer i våra liv då vi behöver den typen av vägledning.

Det finns egentligen inte ett enda argument mot att söka terapi efter den typ av trauma man har varit i i de här lägena. Sök syster. Ge dig själv den fantastiska möjligheten. Du förtjänar det.

Din kärlek

Din kärlek är vacker, stark, varm, den strålar.
Din förmåga att ge är en del av livets skönhet.

Men din partners oförmåga att uppskatta den, förvalta den, glädjas åt den, dela den, besvara den. Det är livets fulhet.

Våga säg till dig att det vackraste i världen inte ska ödslas, bändas, uppslukas av de fulaste krafterna.

Våga säg att du ska ge den till någon som ser hur vacker den är, som vårdar den, som bryr sig om att du ska utvecklas som människa, som stöttar dig, som har en lika vacker gåva att ge tillbaka.

Gör det vännen, säg ja. Ja till skönheten. Ja till möjligheten. Nej till fulheten, göd inte grymheten. Om vi alla gör det, tänk vad det kommer att börja stråla vackert världen över.

Störst av allt är kärleken.

Så älska dig själv och gå.

När det undermedvetna talar

Det är inte ofta jag vaknar av drömmar numera. Men när det väl händer har jag börjat ta mig tid att tänka några minuter på vad drömmen ville säga mig, trots att impulsen är att somna om. Det gjorde jag i natt.

Drömmen gick ut på att jag åkte längst fram i ett tåg av berg- och dalbanetyp. Men rälsen hade en riktning, den gick alltså inte i loopar. Däremot åkte jag högt över ett vattendrag och jag märkte att jag hade svårt att hålla mig kvar, jag hängde och dinglade i tåget med ena armen, sen fick jag grepp med båda. "Det är långt ttill vattnet och säkert väldigt kallt. Varför har ingen sett att jag inte har spänt fast mig? Varför stoppar ingen tåget tänkte jag?" Sen tänkte jag "Eller borde jag ha spänt fast mig själv?". Då saktade tåget in en aning och jag skulle kliva av ner i en låda som guppade runt i en lokal som såg ut som en stor simhall. "Det här går ju inte, vad ska jag göra, varför kommer ingen och hjälper mig?" Tänkte jag och försökte paddla mig fram till kanten. Jag kom till väggen, men inte till kanten där jag kunde kliva upp. "Hjälp! Varför hjälper ingen mig?" Ropade jag. Då kom en ung man med ett stort leende, han var helt lugn och sträckte fram armen för att hjälpa mig.

Precis när jag skulle ta hans hand såg jag att det bara skulle krävas att jag paddlade fram lite och sen tog några kliv upp. "Vad onödigt att jag trodde att jag måste be om hjälp. Det här kan jag ju klara själv". Tänkte jag. "Jag är ju redan framme."


När jag berättade det här för min kompis som jag bor med sa hon. "Men det är ju hel fantastiskt. Tänk, du kunde lika gärna tänkt i drömmen, vilken tur att jag fick hjälp. Men du tänkte att du klarar dig själv. Det betyder att ditt undermedvetna börjar förstå det. Du klarar dig själv."

KÄRLEK till dig i början av denna nya vecka syster.
Är det inte häftigt vad våra drömmar kan säga oss ibland?

Tröjan du hatar

Vännen.
Man får vara arg också. Det är faktiskt hemskt skönt ibland.
När jag hade min argperiod för knappt ett år sen ungefär skrev jag massa arga ord på en ful t-shirt jag fått av honom och slet sönder den och jag tog faktiskt ut en hel hög med foton på honom ur mina fotoalbum och eldade upp dem under köksfläkten. (Finns dokumenterat tidigare i bloggen)

Och här är en härlig arglåt som jag blir så glad av att lyssna på.
Väldigt glad.

Tröjan du hatar

Samma killar har förresten gjort "När jag går ner"-låten som jag alltid har tyckt är en talande beskrivning av psykisk misshandel i en relation. Att det är så kan man ana i den här intervjun från the Voice som ur mitt perspektiv tyvärr skojar bort ett väldigt ärligt och modigt svar på frågan vad låten egentligen handlar om. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag tycker det känns obehagligt att se. Eller jo, antagligen för att jag vet och anar allvaret i det han har upplevt, och så skojar alla om det. Precis som jag blev bemött av mitt ex när jag försökte ta upp hur dåligt hans beteende fick mig att må, bland allt annat han sa var hånskrattet, skämten på min bekostnad och försöken att skoja bort allt där... Och precis som en av mina dåvarande vänner brukade reagera när jag försökte anförtro vissa saker, genom att skoja om hans beteende tog hon udden av min upplevelse, fick hon mig att känna att jag inte hade rätt att känna vissa saker. Det är eftersmaken i denna intervju:

Här är klippet

Tack hursomhelst till er Norlie&KKV för dessa låtar!
Och nöj dig inte med mindre än respekt och ömsesidighet nästa gång.

Kära läsare, har du några bra arglåtar?

Se också Hej systers arglista på sidan Hej systers Spotifylistor.

;-).

PS:

Ju mer jag lyssnar på dem inser jag att det finns en hel del att bearbeta i de här låtarna, här är en till som är relevant för oss, en låt om att sätta stopp till sist:

Vi åker aldrig längre

En ny dimension av svek

Jag vet att jag har kommit till många insikter.
Att han inte tillät mig att känna det jag kände i olika situationer, att han inte tillät mig att vara den jag var, att han inte gav mig en känsla av att vara älskad, att han fick mig att känna mig otrygg, värdelös.

Allt det har jag skrivit om. Men mitt inlägg igår kväll var ännu en ny insikt, hur många kan man få? Och jag undrar om inte det här både är sorgligast och det som fungerade som mest kvarhållande på samma gång: HAN TILLÄT MIG INTE ATT ÄLSKA HONOM.

Söndagsfilosofier

Hej Syster tänker inte så mycket på honom längre.
Hon är inte ens så arg.
Faktiskt har hon börjat närma sig punkten där hon känner att hans fattigdom är det enda sorgliga i det här. det och att den kommer att fortsätta att gå ut över andra och förpesta andras tillvaro så länge han inte ändrar sitt beteende.

---

Ändå kommer det stunder. Blixtar av insikter.
Som när jag idag läste om kärlek och ärlighet. Att kärleksfulla personer inte gärna kommenterar andra människors beteende och att de kan göra annorlunda. Det för att de vet att en sådan antydan säger att: Jag har rätt och du har fel och jag vet bättre än du hur du ska leva ditt liv. Kärleksfulla människor vill ogärna göra sådana påståenden mot människor de älskar. (Intressant med tanke på hur våra förövare var så snabba att fälla kommentarer om allt de tyckte vi gjorde fel  i stort och smått hela tiden, men inte alls tålde att höra om sina egna fel). MEN: det kommer ögonblick då kärleksfulla människor måste säga ifrån, när de inser att de faktiskt vet bättre, ser situationen klarare, när de av omtanke om den andra människans välmående bör säga till. Även om de vet att det kommer att bli jobbigt att säga ifrån. För faktum är att om vi tar upp sådana saker så är det normala att känna ett motstånd, känna att det är jobbigt och att därför tänka igenom, men att ändå göra det, trots att det för stunden blir jobbigare för oss, just för att vi bryr oss.

Det var resonemanget. Och jag funderade på alla gånger jag försökte sätta mig ned med honom. TROTS att jag visste att jag skulle få så mycket skit för att jag tog upp saker som bekymrade mig, som hans arbetsbörda eller hans relation till alkoholen. Det var inte roligt, det hade varit enklare för mig att låta bli. Alla dessa stålbad av smärta som mötte mig genom de där samtalen när han högg och högg frenetiskt med orden för att få mig att backa. Och jag stod på mig. För att jag visste att det inte var bra för honom det han gjorde. Precis som jag stod på mig genom grälen, långa långa samtal av den största smärtan jag hittills känt, för att jag ville att han skulle förstå mig, för att jag ville att vi skulle kunna mötas som människor. För att jag ville få ha en kärleksfull relation, för att jag inte kände att jag hade det, för att jag inte fick respekt, inte trygghet, inte känslan av att duga, aldrig känslan av att duga. Alla dessa gånger jag satte mig med honom för att tala allvar och bara fick lass med skit, det hårdaste orden jag hört, hot om våld. Och jag fortsatte, inte för att jag ville vinna, utan för att jag så förtvivlat ville kunna stanna kvar hos honom.

Syster. Ikväll grät jag en stund över det ofantligt oerhört sorgliga i att han aldrig kommer att förstå vilken enorm kärlek och vilket enormt mod och styrka som krävdes för att gå igenom det jag gick igenom i försöken att nå fram till honom. Han attackerade mig som en fiende. Han viftade allt han kunde. Han kommer aldrig att fatta att jag aldrig har kämpat så i mitt liv för att nå fram till en människa som jag kämpade med honom.

Det är så oändligt sorgligt. Och samtidigt väldigt vackert att jag gjorde allt jag gjorde. Men det jag har lärt mig är att jag i längden måste få utrymme att älska mig själv och värdera mig själv för att kunna se att jag förtjänar en kärleksfull relation. En människa som förstår att värdesätta min kärlek. En människa som vill bli älskad av mig.

---

PS. Hej syster lagar mat, massa massa god mat nu. Han sänkte ju mitt självförtroende i köket en gång. Men nu är det återupprättat. Jag njuter av att laga goda saker åt mig själv. Jag säger varje dag till mig själv, hjälp vad god mat jag lagar. Och jag menar det uppriktigt. VI ÅTERHÄMTAR OSS. VI VINNER.
DS.

Tänkvärt om smärta

Spiritually evolved individuals are extraordinarily loving, and with their extraordinary love comes extraordinary joy. They are also, by virtue of their discipline, mastery and love people of extraordinary competence, and in their competence they are called to serve the world, and in their love, they answer the call. Therefore, they are people of great power, even though they normally exercise their power in quiet or hidden ways. In this exercise of power, they suffer greatly, even dreadfully. For to exercise power is to make decisions, and the process of making decisions with total awareness is often infinitely more painful than making decisions with limited or blunted awareness which is the way most decisions are made and why they are ultimately proved wrong./ M. Scott Peck

Smärtande men nödvändiga gränser

Hej Syster har än en gång gått vilse i kärleksdjungeln. Eller vilse är fel ord. Hej Syster har öppnat sitt hjärta bara för att tvingas inse att mottagaren inte är redo just nu att ge vad hon behöver tillbaka. Ajajajajaj. Det gör ont att inse, samtidigt som jag är fruktansvärt stolt över mig själv. Jag drar en gräns, säger det här är mina behov, och innan de blir tillgodosedda blir det inget mer.

Så det så.

Men besviken får  jag vara ändå. Den här veckan tränar jag på att tillåta mig att känna att jag längtar efter kärlek, att jag sörjer att det inte kan bli något med den här personen eftersom han inte är redo. Att jag sörjer att han inte är redo. Att jag tvivlar på om han någonsin blir det.

Livet alltså. Ibland kräver det väldigt mycket av en under en och samma vecka. Så känns det just nu. Men det blir lättare att hantera om vi i stället för att trycka bort känslorna släpper fram dem. Så jag lyssnar på musik som får mig att lipa, och så försöker jag ta hand om mig själv genom att äta bra och tänka snälla tankar. Bara att acceptera att smärta hör till bilden, liksom alla bra känslor.

Det är okej att allt inte är bra. Jag lovar.

KRAM.

Kärlek, inte krav

”Varsågod, det här är kärlek, inte krav”. Säger Sara Elgeholms stornästa seriegubbe på min väggalmanacka. Och filosofen i mig börjar fundera. Alldeles för många relationer tycks köra fast i den där kravfåran förr eller senare. Vi bygger våra förhoppningar på att andra ska ge oss det vi vill ha, snarare än att stötta varandra i försöken att själva uppnå det vi drömmer om. När vi börjar begära att andra ska ta ansvaret för att göra våra liv kompletta kan vänners och anhörigas planer och drömmar kännas hotfulla. Om den ena parten förverkligar den där nya sidan hos sig själv kan det nämligen leda till att avståndet blir större en period. Vi kanske inte får det där vi är vana att få i form av den andras tid, ömhetsbetygelser eller lyssnande öra.

Av rädsla för att bli lämnad är det är lätt att lägga mycket energi på att saker inte ska förändras. Det bygger på missförståndet att samspelet i en relation alltid ska se ut som det har gjort. Att det enda sättet att intyga kärlek är att bevisa och bevisa, ”jag finns kvar, jag behöver dig”. Men det sättet att bygga relationer på vilar på en otrygghet i grunden. En otrygghet som leder till att parterna hämmar varandra.

 

Gränsdragningen är svårast under en livskris, då är lätt att klamra sig fast vid första bästa trygghet som tycks erbjudas av omgivningen. Men genom att göra det förlorar vi vår chans att hitta balansen, stå på egna ben. Vi lutar oss mot vår omgivning i stället för att ta ansvaret för att avgöra hur vi ska komma vidare. Så hur förhåller man sig till ett sådant beteende? En anhörig som har ägnat hela yrkeslivet åt att jobba med ungdomar som har hamnat snett av olika skäl ger rådet: ”Det viktigaste är att vara ett stöd utan att bli en krycka”.

Hon pratade om det klassiska scenariot då en person i kris söker en partner innan den har arbetat färdigt med sig själv. Det är nästan omöjligt att undvika att det förvandlas till en patient-krycka-relation. Hur ska man tillgodose båda personernas behov av stöd när jämvikten inte finns? Och om kryckan till sist inte orkar under tyngden, vad händer då? Då faller den som har lutat sig mot kryckan igen, utan att ha byggt upp den styrka var och en behöver för att hitta trygghet i sig själv och mod att ta egna vägar.

Min upplevelse är att det först är när man hittar trygghet i sig själv som man klarar att ge kärlek på ett kravlöst sätt. Genom att släppa prestationskravet gentemot varandra frigörs en massa energi till att stötta varandra och uppriktigt glädjas åt varandras framgångar. När relationerna frigörs från bevisbördor och dåligt samvete blir allting mer lustfyllt, lekande, fritt.

Så ta ansvaret för att du ska skaffa dig det du behöver för att må bra i livet. Det kan aldrig vara upp till någon annan att tillgodose det. Om inte ens du har rannsakat dig själv och vad du faktiskt vill, hur ska någon annans insatser för att hjälpa dig någonsin bli tillräckliga i dina ögon?