Tårar av ett annat slag

Hej Syster vaknade efter flera sköna dagar med vänner och släktingar. Till en lugn dag. Först ikväll ska jag iväg. Jag vaknade hemma hos vänner. En solig dag utanför. Blåsten rör om i trädkronorna. Och snart rann tårarna.

Ni som har följt mina turer vet ju hur jag brukar pendla, känslorna som fångades inuti har kommit ut i portioner, olika sorger och smärtor har jag gått igenom, släppt fram, erkänt låtit existera.

Men den här morgonen var annorlunda. Jag grät av lycka. Jag vaknade och såg allt det vackra som finns i mitt liv. Hur vacker jag har blivit. Vilken fantastisk resa jag har gjort. Alla människor som har bidragit på vägen, i min fysiska verklighet och min virtuella ;-). Jag såg kärleken, den samlade kärleken.

Och jag kunde inte sluta le samtidigt som tårarna sakta rann längs kinden. Och mitt i allt var det största tacket ändå till mig själv. JAG har varit stark och banat vägen för det här ögonblicket.

Igår kväll var jag på en återträff med min gamla klass från studietiden. Folk var sig lika, en del lite lugnare, en del mycket oroligare. Men jag kände att jag, jag var som ny i jämförelse med då. Jag jämförde mig inte med dem, jag oroade mig inte för om min erfarenhet dög. Jag njöt av det jag hade upplevt. Flera av dem har gjort en fin yttre resa. Jag vet att jag har gjort en fantastisk inre resa. Alla de här upplevelserna har fått mig att ta tag i olika delar av mig som har hindrat mig från att följa min egen röst. Min egen känsla.

Nu vet jag att om jag lyssnar på den, att om jag följer det. Då kommer fler stunder som dessa. Då jag kan se på mitt liv och det jag har med en oändligt stor tacksamhet.

Det är stort.


KRAM!

Bygga tankar

Bygga tankar med snubbeltrådar

långa resonemang för att fånga känslor

blir till rep som fångar mig.

Jag hamnar i ett hörn.

Ibland är det inte värt att låta orden göra sitt.

Ibland måste känslan få löpa utan ord.

Utan bortförklaringar.

Bara existera och kännas.

För det är jäkligt svårt att veta nu hur det ska kännas sen.

Ändå tror vi att tankarna botar.

Vet du? Många gånger.

Tankarna döljer.

Bortförklarar, förleder.

Låter oss fly från känslan.

Men frågor är bra.

Frågor är möjligheter att komma i kontakt.

Den sköna sommaren

Fina!

Hej syster är i ett flöde av kärlek i dessa dagar.
Min första längre semester sedan honom. Och jag minns och känner hur härlig semestern känns när jag inte har någon som gnäller på alla mina förslag, allt jag gör, det jag är, det jag vill. Jag får göra som jag vill, och har bestämt mig för att sätta mina egna behov framför andras när jag lägger upp min tid.

Det är skönt.

Jag vill bara säga till er. Att ni inte ska känna att ni behöver pressa er till att vara lyckliga och må bra. Plötsligt kommer den där dagen, när ni ser hur vinden griper tag i en gardin, ni vill sjunga högt, skratta, dansa. Och till dess, ta emot den kärlek som ges, se det stora i den omtanke som borde vara självklar. Fokusera på de människor som inspirerar er och ser er. Låt de krävande personerna i er krets sakta glida iväg. Tänk på att i slutet av dagen är det handling som är viktigare än ord.

Och att det vackraste ibland är att få gråta tills tårarna sinar. För att då kan man börja andas på riktigt. Andas liv.

Smärtan får kännas, den får existera, ibland är lyckan att känna just det. Att vi inte behövdes klä oss i några masker. Vi får vara som vi är.

Om lycka

Idag har semestern börjat. Jag började den med en lång stund hos frisören. Det var skönt att bli ompysslad. Om du har möjlighet, tid och råd, gör gärna sådana saker nu, gå till någon som tar hand om dig. Beröringen gör gott och det är också en träning på att ta emot det andra ger. Bejaka våra behov, att vi har rätt att se till att de uppfylls.

Hos frisören läste jag i en tidning om sex sätt som gör oss lyckligare. Jag läste dem och blev lite arg. Tipsen gick ut på att skratta minst 20 minuter per dag, att skaffa en bra hållning, att tänka positivt...

Vilket hån mot en människa som mår dåligt. Skratta så blir du lycklig.

Jag tror inte på någon universalmedicin. Jag tror inte att livet måste vara lyckligt för att vara meningsfullt. De vackraste mest meningsfulla samtalen har vi oftast när vi krisar. Vi lär oss om oss själva och vad som är viktigt i livet.

Så i stället för att skratta så kanske vi helt enkelt måste få sjunka ihop och gråta, vi känner vad vi känner, om vi trollar bort det får vi bara ångest.

Och är vi arga måste vi få skriva arga ord, riva sönder saker.

Och sen när vi väl känner att vi vill skratta, då är det okej, då får vi njuta av det.

För kroppen behöver skratt. Men den behöver också gråt och vrål. Om vi ignorerar det ignorerar vi också oss själva. För sanningen är: Dina känslor är alltid rätt, de kan aldrig vara fel, de är dina, de är tillåtna. Sen vad vi gör med dem är en annan sak. Men vi behöver få låta dem existera. Vi behöver få uppleva dem.

Så är det bara.

Kram!

Rensning

Hej syster rensar skrivbord och dator inför semestern.
Hittade mejl i inboxen från honom från efter separationen. Är mest imponerad av hur jag själv lyckades hålla ett så lugnt och sakligt tonläge.

Men jag hittar fina ord också som gäller för er med. Här från en finfin vän:

”tänker på dig mycket.

Som du kämpar.
Fina.
Ja, du tar dig igenom det.
Men ont gör det.
Man värker ut allt.
Fina.
Man får klaga, tycka synd om sig själv, vara arg, ledsen och rädd.
Jag har sagt det innan och säger det igen - jag tror att det är bra att sörja, att gråta.
Om man inte gör det blir allt bara till en obearbetad ångestklump som blir tyngre och tyngre att bära ju längre tiden går.
Men ont gör ont.


Ville bara säga det...;)
KRAAAM!”

Det är så

Jag funderar på vad som är en vän igen.
Och jag fick en viktig insikt i helgen.
Ni kanske minns den här vännen som jag varit så ledsen på, som inte lyssnat, inte förstått, och fortsätter att umgås med honom. Jag har undrat om jag har haft rätt att hålla henne borta.

Så, en bekant jobbar här över sommaren. Hon och jag känner inte varandra så bra, men vi umgicks hela lördagen och jag insåg vilken guldklimp hon är. Hon sa att hon, efter vår separation blivit bjuden till gemensamma vänner där han var med, han var hennes bekant.

”Efter vad du hade berättat för oss blev jag så arg. Vad gjorde han där tänkte jag? Det enda jag kunde höra var hur han satt och pratade som att han visste bäst.”.

Hon som inte hade några plikter gentemot mig, hon såg. Hon såg för att hon lyssnade på mig, trodde mig, ville förstå situationen. Hon tog ställning, hon tog min sida. Och det är det enda som går om man ska kunna vara nära vän med mig.

Jag vet det nu. Jag tänker låta den andra tjejen vara en bekant. Jag vet vad jag behöver och att hon inte har förmågan att ge det. Det hon mest ger mig är ångest. Varför ska jag då anstränga mig för att fixa något?

I stället tänker jag fokusera på dem som visar förmågan och viljan. Jag tänker släppa ansvaret att fixa allt och bara vara med dem som det känns lätt och fint med. Bit för bit lär jag mig vilka det är. Det gör mig till en helare och tryggare människa. Det får mig att inse att det finns människor som kan älska hela mig. Jag behöver inte låtsas, inte undvika samtalsämnen, inte vara tillkämpat glad. Jag kan slappna av och gråta och skratta. Jag får ta mycket plats eller bara lite om jag vill.

Jag är tillåten.

Hej syster och himlen

Hej syster är trött nu.

Hon springer framåt bland fina saker men är trött nu.

 Och när hon söker tröst som kanske inte känns som att den finns.

 Då blickar hon mot himlen och tänker att hon duger även när hon inte räcker.

 Himlen har alltid något att betrakta. Precis som det alltid händer något...

 Inuti en syster. Som en larv som väntar i puppan.

 Eller som en som just bryter sig ut ur den.

 Man kan bli yr efter en sån förvandling. Matt.

 

Och blicka uppåt, se på friheten. Den är din. Den är min. Vår systrar.

 Den vakar över fantastiska platser, och över det fantastiska i oss.

Och när vi söker. Då kan vi stanna upp. Se en bit av oss själva.

Jag finns i din himmel. Du finns i min.

 

När vi möter varandra, när vi möter en syster ska vi omfamna henne.

Inte ens när det mullrar som mörkast är vi ensamma. Vi delar himlens nyanser.

 Om du saknar mig. Om jag är borta. Så se mot himlen. Den vi delar.

Och det som väntar oss är fantastiskt.

Igenkänning!

Finaste seriebloggen får till det igen.
Heja Isabelle Söder.
Titta in hos henne på www.unt.se/seriebloggen
Träffsäkerhet i en ruta.

Vi väntar på något

God morgon syster!

I dag vaknade jag med känslan att min framtid är så oskriven. Det är en tanke som oftast gör mig glad. Jag har många möjligheter och mycket spännande kommer att hända.

Men ändå känns det ibland som att jag skulle vilja veta. Veta hur allting blir. Snabbskriva mitt liv, ha det överstökat, förstår ni?

Just nu är det mesta så oordnat. Jag har fina vänner. Ett jobb jag gillar och trivs väl egentligen helt okej där jag är. Men jag skulle vilja att det kändes ännu mer ordnat. Å andra sidan vet jag inte om jag vill ordna saker. Den här frihetskänslan är fin, men ibland känns den så berusande och förvirrande att jag bara vill klamra mig fast i något.

Men när jag klamrar mig, då blir jag sårbar. Så jag vill inte det heller.

I grunden och på det stora hela är den här friheten bra, den kommer att leda till så mycket vackert, ett rikare liv. Men oj, ja, jag förstår dig om du tycker att tanken på den känns skrämmande. Det är som att stå inför ett härligt äventyr men utan karta. Man får försöka att fokusera på det fina som händer längs vägen och inte bara längta efter att komma fram. För tänk vad vi missar då i form av upplevelser som inte stämmer överens med våra förutfattade meningar! Kram.

Att leva någon annans liv

Att leva någon annans liv
gå i skor som inte passar
klä sig i färger som känns fel
le någon annans leende
säga ord som någon annan vill höra
röra sig som någon annan skulle ha gjort
följa andras vägar
göra som de vill
att sitta i ett hörn och undra om man duger.

Eller att leva sitt eget liv
ta de skönaste dojorna
ha kläder som omfamnar kärnan i dig
le så att hjärtat strålar till ögonen
säga det du tänker och känner och tycker
låta kroppen göra som den känner för att göra
gå dina egna vägar
göra som du vill
att kliva in i centrum och veta att du duger.

Hm...

"Watch your thoughts they start your actions” svarar yogi-tepåsen mig. Vad innebär det i samband med att jag tänkte att jag bara ville ha kul?
:-)

Släpper allvaret

Hej systrar!

Jag ska göra ett experiment nu.
Jag ska släppa min analytiska sida i mötet med människor.
Jag ska inte ta ansvar för vad andra ska tycka om mig
nu ska jag bara göra som jag känner.
Det hindrar inte att visa omtanke, omtanken hör till när det kommer till att hänge sig. Liksom att markera när något inte är rätt gör det.

Nu ska jag ha roligt :-).

Puss puss!

Hormoner

Åh. Trött kväll.
Har hänt så mycket positivt ikväll och idag och känner mig ändå så  låg.
Inte låg som i sorgsen som jag varit. Utan låg som i hormonellt konstig.
Jag bytte p-piller för snart tre månader sen och tror jag måste byta igen.
Jag är helt svullen i kroppen. Känner mig deppig på en konstlat sätt. Ja, något är väldigt märkligt.
Så om jag är lite borta vet ni.
Jag känner att det är något riktigt skumt på gång i min kropp.

Sova börjar jag med.
Kram!

Tillåtelse

Jag insåg det.
Jag tillät mig inte att sörja hans bortgång.
Han hade ju fru och barn och bästa vänner och barndomsvänner och hela högen som kände honom bättre.

Jag trivialiserade mig och min reaktion.
Lät den inte existera.
Ett trivialiserande som drevs på av mitt ex.
När jag grät sa han otåligt "Ja, men ALLA saknar honom".
Som att det gjorde att jag inte hade rätt att vara ledsen.
Det fanns andra som hade mer rätt att vara ledsna.

Nu tänker jag inte mäta så längre.
Självklart var det en hårdare förlust för många, men det hindrar inte att det var en förlust. Det hindrar inte att jag saknar honom och den roll han hade i mitt liv innan han gick bort.
Betyder en människa något för mig så betyder den något.
Då spelar det ingen roll om jag har känt personen i tre år eller hela livet.

Nu har jag tillåtit mig själv att känna min egen sorg.
Det innebär att jag ger både honom och mig själv den erkänsla vi förtjänar i den här situationen. I den relation vi hade.
För även om det fanns starkare band åt olika håll förändrar det inte vad vi hade.

Och när man är ledbruten och tårfylld. Då är små saker sköna. En kopp kaffe till fin musik. En promenad i kroppens egen takt. En tystnad tillsammans med någon som betyder något. Små saker att hålla sig fast vid.

Det jag aldrig fick sagt

Du hjälpte mig att hålla engagemanget uppe under alla år då jag kämpade i ständig motvind och jag tappade bort varför det jag gjorde var viktigt.

Du påminde mig hela tiden om att det jag brann för var viktigt och det hjälpte mig att behålla en del av min värdighet.

Du rycktes från oss under min svåraste vår. Jag förstod inte då vad det innebar.
Men nu när jag är redo minns jag ditt engagemang och är dig evigt tacksam för att du trodde på allt. In i det sista. Och jag tror att du hade blivit arg om du vetat vad jag gick igenom.

TACK.


Ibland kommer orden först ett år senare. Ikväll får han platsen. Ikväll låter jag mina Sanna känslor få tala. Ikväll tänker jag inte nej, jag kände honom inte så bra som alla andra ikväll tänker jag, jag känner så och då känner jag så och då var det viktigt. Vad andra än skulle tycka.

Piggare nu

Ibland är tårar det mest renande och helande som finns.
Har du märkt det syster?
Att få känna.
Det är skönt.
Att förbjudas känna som man gör, det skapar ångest.

Att släppa känslorna fria är att uppleva frihet.
Det är jätteviktigt!
Och det får vi inte med honom, vi ska alltid hejda oss.
Jag skulle alltid vara glad, tålmodig, tolerant, vänlig, effektiv. Jag fick inte vara ledsen, irriterad, trött. DET FANNS INTE PLATS FÖR MIG ATT LEVA då.

Och det är så hemskt. Man blir inte helad, man växer inte, man utvecklas inte, man stärks inte om man hela tiden måste låtsas känna något annat, vara någon annan.

För när vi är mitt uppe i det, då ser inte ens alla de vackra människor som skulle kunna se, vem vi egentligen är.

Har du tänkt på det?

KRAM

Funderar mycket

Funderar mycket fina syster. Hittar du styrkan till att gå?

Hur det än blir och hur du än gör är du förstås alltid välkommen hos Hej syster.

Hejar på dig. Du är bra.

Kram och god morgon.

Sorgen

Idag är det årsdagen av en kär kollegas död. Han rycktes för tidigt ifrån oss i början av förra sommaren. Jag hade haft en mardrömsvår före systrar och förstod inte riktigt vad som hände.

Den våren. Det började med att mitt ex och dåvarande sambo kom i konflikt med mina chefer på ett sätt som gjorde att jag kom illa i kläm. Han började också konstant klaga på min arbetsplats efter det. Jag blev besviken och arg på både honom och mina chefer, men var duktiga tjejen som vanligt och lät dem härja fast det slet mig itu.

Mitt i det tog en av mina vänner från barndomen livet av sig på ett brutalt sätt. Hon lyckades ta livet av sig inlagd på psykakuten efter att ha blivit lämnad ensam i flera timmar. Det slet upp mig. Jag var helt knäckt. Men jag märkte att min sambo hade väldigt kort tålamod med min sorg. Jag fick snart pikar över att jag inte var glad. "skulle jag älta det där i evigheter?". Istället för att få existera i min sorg måste jag tränga undan den med honom. Jag minns att jag skrev i dagboken att jag måste prata med honom om det, att jag måste känna att jag får stöd och tröst av min livskamrat när det värsta händer. Men då var det väl stressigt på hans jobb eller nåt som gjorde att jag inte tyckte det fanns timing.

Mitt i allt blev min mormor och nära vän och mentor sjuk. Riktigt dålig. Så dålig att vi nästan inte trodde att hon skulle få en andra chans. Jag trodde att hon skulle dö.

Och så fick jag höra om den kära kollegan, han som var rak och pålitlig och energisk mitt i all min röra, mitt bland alla svekfulla. Att han hade en hjärntumör som antagligen skulle gå att operera.

Och mitt i min sabla röra orkade jag knappt höra av mig till honom.

Han dog bara några veckor senare. Mitt ex var uppenbart less på sin deppiga flickvän vid det laget. Jag kände att jag bara fick gråta på minnesstunden, sen knappt mer.

Men jag såg kollegan överallt, hans randiga tröja bullriga röst. Hörde Ekot av honom när jag kom på jobb. Han försvann mitt i allt när allt fortfarande bullrade och gungade och jag hade behövt honom. Vi var många som fick styrka av honom och hans ärlighet.

Syster.
Jag har tänkt på honom i maj och juni.
Först i dag gick jag till hans grav. Där kom gråten.

Jag såg mot graven och himlen och frågade honom vad han hade tyckt om han hade vetat hur mitt ex hade behandlat mig. Och jag tänkte att jag inte visste, men att jag trodde att han hade blivit jävligt arg.

Och jag tänkte att jag sörjde att jag aldrig fick möta honom efter allt det här. Och att jag aldrig fick sörja honom.

Det är fortfarande tomt.

Sen tänker jag att en anledning till att jag tyckte så mycket om honom var att i all min röra, allt det där dåliga i mitt förhållande var han en person jag kände att jag litade på. En person som inspirerade mig på ett positivt sätt.

Syster. Därför har jag varit lite borta.

Först nu får jag sörja honom.
Först nu får jag vara i fred med mina känslor en stund.

En svår fråga

Idag fick jag frågan: Vad hände mellan er egentligen?

Jag tycker att den är svår. Personen som frågade är jag och har alltid varit lite förtjust i. Det kommer aldrig att bli vi två, det verkar som att timingen aldrig kommer att finnas, men mitt goda öga till honom finns.

Jag litar på att han inte snackar så mycket. Å andra sidan, alla kan försäga sig och jag är inte intresserad av att det snackas. Så jag fokuserade mest på min del, att jag kände att det var flera saker som behövde förändras för att jag skulle klara att vara kvar. Att jag anpassade mig så mycket att jag tappade bort mig och att när jag ställdes inför Take it or leave it valde jag att gå eftersom jag kände att jag inte ville ha det så.

Det är svårt systrar ibland att veta vad man ska svara. Inte när det gäller folk i allmänhet, då kan man säga något neutralt men när det gäller personer man tycker om, men inte är säker på ska förstå.

Ord. Ord som blir Sanna. Men som döljer så mycket.

Så mycket.

Då är det så skönt att ha den här platsen med er där jag kan säga allt om hur det var. Hur det är, hur det känns.

Kram!

Hemma hos 4

Att två små ord kan inspirera så mycket.

Låt oss ta dem till vårt hjärta i dag!

Hej syster och sommaren

Fina vänner!

Vilken helg hej syster har haft. Finfin sommar, trots att jag jobbade på lördagen.
I fredags hade jag besök av en tjej som sommarvikarierar på mitt jobb. Vi satt på min balkong och drack vin och pratade och skrattade i den ljumma kvällen till sena natten. Det blir så fint här när det skymmer lite och det är dags att tända ljus och ljusslingor.

På lördagen hade jag roliga jobbuppdrag och på kvällen var jag ut och åt middag med några väninnor, sen gick vi vidare ut och dansade som jag inte har gjort på länge. Svetten rann och det var underbart.

Det fanns en del fina killar där. Men en viktig insikt jag fick var att jag hade som roligast när jag inte tänkte på dem utan fokuserade på att ha roligt med mina vänner. Jag vill försöka det i sommar. Sätta fokus på annat, jag blir ju så stressad så fort jag tänker på att söka en partner.
Jag promenerade hem i den ljusa junimorgonen och på vägen insåg jag att jag aldrig har haft en så lätt känsla inför en sommar under min tid här.
Tänker på alla utekvällar som jag hade ångest eftersom jag inte visste vad han skulle hitta på. Jag slipper ängslas. Och det är först då man kan vara närvarande och njuta fullt ut. Åh, min kropp berättar för mig att jag har valt rätt.

Hur var din helg?

Fullt program

Hej syster har haft ett i ett sen i går och det fortsätter idag, jag uppskattar så era kommentarer. Men vi hörs först imorrn.

Ha det skönt i solen!

Hemma hos 3

 

Nu ska jag släppa alla regler och bara måla som jag vill tänkte jag syster.

Alla på målarkursen stannade till och beundrade resultatet.

"VILKEN KRAFT!"

"VILKEN ENERGI!"

En kraft och energi som tydligen finns där i mig när hjärtat får tala utan att anpassa sig efter vad andra tycker.

När vi får göra något för att vi verkligen vill ha det så.

Skit i de andra.

Släpp ut håret och hänge dig.

Vågar du släppa loss helt ibland, hur känns det då?

Att bli sedd

Hej syster har ju funderat mycket på att byta miljö. Ta en paus från den här staden jag bor i.

Jag trivs bra, samtidigt undrar jag om jag inte under den här tiden i mitt liv vill bo i en större stad där folk lever på andra sätt, inte bara med sikte på familjeliv.

 

Därför har jag sökt en hel del jobb. Den första ansökan jag skickade fick jag fin respons på. Men sedan dess har det varit stopp. Jag har inte ens blivit kallad på intervju till jobb som jag vet att jag skulle klara galant. Det har känts lite nedslående. Som att möjligheterna som jag föreställer mig inte finns.

 

Men nu har jag fått veta att de ska titta närmare på min ansökan, jag har alltså kommit ett steg vidare i en process. Vad det är skönt ändå. Jag har inte tvivlat på min kompetens. Men man är ju ändå beroende av att arbetsgivaren förstår att uppskatta den. Jag vet inte om jag vill ha jobbet, om det är något för mig, men det känns skönt att äntligen bli sedd.

Och då kommer vi tillbaka till det där med intressets makt. När personer visar intresse för oss känner vi oss mer intressanta. Tänk på det och omge dig med människor som är nyfikna på dig, som intresserar sig för dina tankar. Och tänk på det och visa intresse när du känner intresse. På det viset stärker vi varandra.

KRAM

 

 

Ja, så har ni sett Hej systers rygg, som den såg ut för några år sedan. Men jag har en helt annan hårfärg i dag. Jag känner fortfarande att hon den blonda prydliga var en föreställning som han föll för och ville betona hos mig. Därför är det så skönt att ha brutit med det. Varje gång jag ser mig i spegeln påminns jag om att allt det han gjorde mig är över. Att jag lever mitt eget liv nu.

Du äger inte mig

Nu var det länge sen Hej syster tipsade om en låt, trots att jag lyssnar på hur många inspirerande låtar som helst just nu.

Här kommer en Spotify-länk:


You don't own me - Lesley Gore

Och den talande texten:

You don't own me, I'm not just one of your many toys
You don't own me, don't say I can't go with other boys

And don't tell me what to do
And don't tell me what to say
And please, when I go out with you
Don't put me on display, 'cause

You don't own me, don't try to change me in any way
You don't own me, don't tie me down 'cause I'd never stay

Oh, I don't tell you what to say
I don't tell you what to do
So just let me be myself
That's all I ask of you

I'm young and I love to be young
I'm free and I love to be free
To live my life the way I want
To say and do whatever I please

A-a-a-nd don't tell me what to do
Oh-h-h-h don't tell me what to say
And please, when I go out with you
Don't put me on display

I don't tell you what to say
Oh-h-h-h don't tell you what to do
So just let me be myself
That's all that I ask of you

I'm young and I love to be young
I'm free and I love to be free
To live my life the way I want...

Hemma hos 2

 

PS. Vad konstigt det kan bli när så många känslor krockar på en gång. I dag när jag vaknade hade det mesta av den jobbiga känslan blåst förbi. I efterhand vet jag att det var gamla känslor, minnen från förr som gjorde sig påminda. Så skönt då att det nu till skillnad från då går att vakna nästa dag och känna att det tillhör min historia. I dag ler Hej Syster igen, Ler du?

Allt detta tal om hämnd

När jag hade mina argaste perioder behövde jag få önska honom allting illa. De är en naturlig del i det trots vi behöver bygga upp mot den auktoritet han ändå har varit i våra liv. Jag har aldrig varit inne på hämnd i praktiken, men ibland haft roligt åt att föreställa mig att saker går illa för honom.

Nu ÄR han i blåsväder. Inget jag tror att han inte tar sig ur. Men han har gjort vissa fel och det finns några av samma skrot och korn som är efter honom. De nagelfar honom och han lyckas inte bemöta det, han gör övertramp.

Och jag. Ler jag? Njuter jag? Nej. Jag mår bara illa. Tänker att för vissa finns inget slut på nedrigheten. Vad blir bättre att han tampas med gelikar? Ingenting. Jag vet att det är ömsesidigt detta spel nu. Att han med sina reaktioner förstärker deras och tvärtom.

Alla mina tankar om att han förtjänar att avslöjas. När det kommer till kritan känner jag inte så. Jag bara önskar vackra systrar att vi en dag får se en ände på denna illvilja som fräter sönder så mycket. Oavsett om det är hans eller andras.

Så jag sitter här, observerar och tiger och mår illa. Och är samtidigt så glad att jag inte är uppe i det, att jag inte är inblandad. Att det faktiskt inte längre påverkar mig mer än denna flyktiga känsla.



När det kommer till hans livshistoria och personlighet är den tragisk, det kan jag ge i sammanhang när vi diskuterar tycka synd om. Men det är ingen ursäkt för att försöka trycka ner andra. Och det ändrar inte vem han faktiskt är och vad han gör. Det är ändå oförlåtligt det han har gjort emot dig. Och det som gör det hela ännu värre är att han inte är dum. Han VET att han gör fel, han skulle aldrig erkänna det men han vet det. Och han är så skadad att han kommer att göra om det så fort han får chansen. Han hugger den hand som hjälper. Han kallar oss svaga när vi försöker finnas där. Han tar allt vi ger för givet, men är ändå aldrig nöjd, han kräver alltid mer. Samtidigt som han inte ger tillbaka. Så när han faller är det inte någon annans fel än hans eget. Han kommer däremot göra allt han kan för att få det till att andra har orsakat det. Det är så bekvämt, för då behöver han ju inte se på sin egen roll. Precis som han aldrig har varit beredd att ändra på något på riktigt för din skull. Det är DET som är kärnan. Det finns ingen dålig uppväxt i världen som rättfärdigar att han inte visar sin livskamrat respekt.



 

Repris: Tycker du någonsin synd om honom?

Tycker du någonsin synd om honom?

Tänk då på att han har fått tusen gånger tusen gånger tusen chanser.
Att han skulle ha kunnat behandla dig bra varje dag.
I stället behandlade han dig illa.

Tycker du någonsin synd om hans trasiga jag?

Tänk då på att du har försökt förklara varför du har mått dåligt om och om igen
men att han bara har vänt det emot dig. Han hade kunnat hålla om dig, fallit på knä och säga snälla snälla snälla förlåt, jag ville aldrig göra dig illa och jag ska göra mitt yttersta för att aldrig göra det igen. Och sen aldrig någonsin gjort dig illa igen. Men i stället fortsatte han att göra dig illa, allt mer illa.

Tycker du att han ser liten ut nu när du har gått eller är på väg att gå? Att hur ska han kunna klara det själv, det är ju bara du som förstår honom?

Tänk då på att han bara har spottat på din förståelse. Att han har huggit när du har försökt hjälpa. Att din omtanke mötte hån. Att han aldrig lyssnade, aldrig ville förstå, aldrig ville ta ansvar för sin del.

Tänker du att han skulle behöva någon?
Tänk då på att han aldrig såg till dina behov, att han behandlade dem som att de inte fanns, som att de inte betydde något, som att de var något trivialt. När han borde ha tyckt att dina behov var otroligt viktiga.


Tänker du att du saknar hans famn ibland?

Tänk då att du aldrig aldrig visste om den skulle vara öppen eller stängd.

Så tycker du någonsin synd om honom?

Tänk då på alla oändliga chanser han har fått

alla minuter, dagar, veckor, månader, år som han har fått. Tusen chanser tusen tusen chanser som han aldrig tog.

Ändå har han mage att tycka synd om sig själv och prata illa om dig.

Men han har bara sig sig själv att skylla.
Så skyll allt på honom och gå vidare.
Och om du kastar en enda blick över axeln är det för att du är oändligt storsint. Inte för att han förtjänar det.


Jag ville lyfta upp detta inlägg igen för att tillägna det till vår fantastiska starka och kloka syster som är i färd med att ta beslutet att gå. Du har rätt i att han kommer att spela på att det är synd om honom. När du vacklar och känner så. Återgå till de här orden, DET ÄR INTE DET MINSTA SYND OM HONOM.

Ord på mitt kylskåp 2

Visst är det sant syster?
Vem är du?

Hej syster och magkänslan

Hej syster har gjort ett magkänsleframsteg!
(Ja, det ÄR ett ord, jag lovar)

Allt går tillbaka till killen jag träffade i påskas i min hemstad. Jag har träffat honom några gånger till, men hela tiden varit tydlig med att jag inte vet vad jag vill. Att vi bor långt bort och att vi ju kan ses för att det är trevligt att ses. Han har varit med på det, men ändå mejlat och hört av sig så mycket emellan att jag tror att han var inställd på något mer, så efterhand började jag tänka att det kanske var möjligt. Han var så schysst och omtänksam och såg just till mina behov. Men vi lovade inte varandra något.

Så, mitt i allt träffade han en tjej i samma stad som han ville ge en chans. Vi hade en öppen och ärlig kommunikation om  det och eftersom jag kände att jag skulle ha gjort samma val om det var jag så kände jag inga klander. Jag sa att han kunde höra av sig när han hade bestämt sig.

Det gick inte länge innan han hade börjat lägga upp bilder på facebook, från hennes lägenhet från deras gemensamma middagar, det störde mig däremot. Först visste jag inte varför, men sen insåg jag att jag tyckte att det var respektlöst, han hade sagt att han skulle ge besked när han visste, det gjorde han inte, men i hans facebookliv var hon plötsligt väldigt offentlig. Han hade aldrig lagt upp bilder från våra träffar, så jag upplevde det som att det var en tydlig skillnad.

Så i lördags fick jag ett mess från honom. Det kom fram att han hade saknat att ha kontakt med mig och att han ville ses. Vi chattade och jag blev så ställd att jag sa att jag ville ses, eftersom jag kände att jag borde vilja ses eftersom jag sagt att det var lugnt att han utforskade det där.

Men efter att vi hade chattat klart kände jag mig konstig. Trång i bröstet, nedstämd, inte glad som man borde känna sig när man har kontakt med en kille som säger att vi måste höras snart igen.
Jag slog ifrån mig det. Men kände mig hela dagen i dag illa till mods när jag tänkte på det.

Sen funderade jag: Okej, då trodde jag att det skulle kännas okej att ses mer. Men nu KÄNNS det INTE okej. Det borde räcka för att avvakta. Men dessutom kände jag att det kändes respektlöst inte bara mot mig utan den där tjejen, jag vet inte varför han hörde av sig nu, men jag har sett att de hade kontakt bara för några dagar sen. Han kanske blev dumpad, men jag vill inte bli upplockad så fort, det kändes inte rätt mot någon. Och sen att han plötsligt vill höras tätt när jag bara är ute efter något flyktigt. Jag såg mönstret och tänkte lite på dig Jessie, först var han väldigt på, sen helt av och sen väldigt på igen. Magen gillade det inte.

Så ikväll meddelade jag att det inte känns rätt. Jag bröt. Jag lyssnade på min magkänsla. Kanske för första gången på länge med en kille som jag har sett lite mer.

Och vad mycket lugnare jag blev, och lättare sommaren känns nu.

Kram och hjälp, det här blev långt.
Men kontentan: Din kropp berättar så oerhört mycket om du är beredd att lyssna på den!

Ord på mitt kylskåp 1

Äntligen!

 

De här målade jag i våras. 

Jag var ledsen och slut och arg och ja, superrörig.

Ändå kändes det mest av allt så.

FRIHET.

Känner du igen dig i liknelsen?

Vardagsrealism

 

Sådetså!

;-).

Som barnsagan borde vara

 

God morgon syster!

Du är inte så liten som han tror.

Och han är inte så stor som han tror.

Egentligen är det tvärtom.

;-).

En film om frigivna fångar

Jag såg Tom Alandhs dokumentär "Drömmen om Sverige" ikväll.
Den handlar om hur det är att bli frigiven efter ett långt fängelsestraff.
Huvudpersonerna är Annika Östberg och Rikard Flinga som satt av varsitt livsstraff i USA.

Eftersom straffen inte på samma sätt är tidsbestämda där, de kan till exempel, som i Annika Östberg fall, vara 25 år och uppåt, så var hoppet om frigivning många gånger bara ett hopp, inte en tro.

Vad hände när de kom ut och till Sverige?
Rick beskriver känslan som att vara en pojke i en godisaffär, han ville ta igen sina förlorade 20 år direkt.
Det blev ett rasande tempo med familj, hus, eget företag, bil, som han förlorade nästan lika snabbt.
Han höll på att sjunka till botten, men precis mot slutet av dokumentären fick man veta att det var på väg att vända igen.

Annika däremot tog det lugnt. Man märkte hur hon långsamt tog till sig de nya intrycken. Njöt av de små sakerna, som att ta en lång promenad, att få köpa en klänning. Frihetskänslan när hon fick resa med inlandsbanan var så omvälvande att det gjorde både ont och gott beskrev hon.

Efteråt tänker jag att det är lite de två vägvalen vi står inför när vi lämnar. Det ena innebär att försöka glömma snart och bara dra iväg i ett högt nytt tempo. Så gjorde jag bitvis, tills jag hejdade mig. Vi har så mycket i vår bagage att vi inte kan skena, vi måste ta hänsyn till det.

Den andra vägen är att försöka andas lugnt, sänka kraven, försöka njuta av varje liten sak som vi äntligen får avgöra själva. Den är att vara med vänner i lugn och ro, unna oss något extra ibland. Tänka efter och se tiden an. För hur ska vi veta direkt vad vi vill ha och hur vi ska komma dit när vi har hindrats från att göra det så länge?

Vår situation är enklare. När vi väl bestämmer oss för friheten är det faktiskt bara att gå. Det finns ingen fängelsemur, inga myndigheter, inga murar. Ingen annan som faktiskt hindrar oss från att öppna dörren och gå. Men våra upplevelser är liknande. Den som inte är van vid friheten kommer att finna den omtumlande.

Men som Rick säger i dokumentären, när han blir bortskämd med vad han har idag tänker han tillbaka till isoleringen. Och då blir han tacksam igen.

Som hej syster tackar för sin kopp varm choklad ikväll, för sin musik, för ron att skriva, för buketten med syrén i badrummet. För att disktrasan hänger på mitt sätt. För att ingen klankar ner på mig längre. För att jag är fredad och trygg och glad i mitt hem. För alla insikter som har fört mig till er.


Hoppas att helgen var fin, oavsett om du är kvar i ditt fängelse eller frigiven ;-). Klart är i alla fall att det är ett tidsbestämt straff, av dig!

Hej syster och lugnet

Jag vilar.
Äntligen vilar jag.
Den här våren har haft ett osannolikt tempo. Inte minst för att jag ofta har blivit så rastlös när jag har varit hemma på egen hand.

Men det som har hänt den senaste tiden är att jag äntligen njuter av mitt eget sällskap fullt ut.
Jag kom hem igen igår och har sedan dess bara pysslat och vilat, lyssnat på musik, funderat.
Det här lugnet känns så bra i min kropp. Det får mig att vara här och nu, att höra mig, min vilja, min lust.
Det var länge sen jag kände mig så lugn.

För som ni vet, med honom var man nästan aldrig riktigt lugn, man var på spänn, redo att möta en nyck, ständigt på alerten för att blidka, för att det skulle bli så smidigt som möjligt, aldrig riktigt lugn.

Med lugnet kommer en annan sak. Tröttheten. Den hänger förstås ihop med min envisa förkylning, men jag tror att min kropp verkligen vill berätta för mig att den behöver vila.

Som tur är är jag ledig imorgon också. Den tanken får mig att njuta, får hjärnan att sträcka lojt och bekvämt på sig, som en katt.

***

Med honom levde jag som Monte Cristo, i ett fängelse på en välbevakad ö.
Det verkade omöjligt att ta sig loss. Men jag ville inte dö, inte där.

Jag tog mig ut, skrapade upp knän och armbågar på vassa klippor,
bländad av ljuset som var så vitt och avslöjande
simmade ofattligt långt, utmattad och med rädslan susande i öronen.
Jag lyckades bygga en flotte under ett stopp på vägen, hur jag orkade vet jag inte.
Slet vidare under stekande sol, skyhöga vågor, bitande motvind, snöstorm.

Någonstans, när jag kom ihåg att andas igen, märkte jag att jag inte kämpade ensam,
att jag bars varligt fram av mina vänner, mina systrar.
De höll mitt huvud högt,
de lyfte mina paddlande armar när jag trodde att jag inte klarade mer.
De blåste på mina såriga händer,
tinade min nedkylda kropp.
En stunds vila hittade jag i deras ögon.
Och någon gång var det jag som log.

Vattnet blev lugnare, kampen mindre hård, fienden allt längre bakom mig och ibland sjöng jag för full hals.
Den sista biten sveptes jag upp av vågorna. 
Jag kravlade mig till en torr plats.
Det blev tyst. Allt var så tyst där.
Och molnen mjukare.
Sanden en stor kudde.

Jag har kommit iland från min långa stormiga flykt.
Nu ligger jag på en ny strand, en ny kontinent.
Jag ligger här i solen och hämtar mig.
Min familj och mina vänner kommer med vatten.
Stryker min panna.
Jag behöver inte säga något annat än det jag vill.
Jag vilar.
Läker.
För jag är fortfarande trasig. 
Men jag vet inte om jag någonsin har varit så här hel.

Ett litet minne svepte förbi

Vi hade handlat. Vi packade upp.

Varje gång samma procedur.

Han plockade upp paketet med trosskydd.

Plockade fram sin skojfriska röst, men ögonen visade ingen glädje bara elakhet.

"Jaha, var ska du ha dina Tena VUXENBLÖJOR då?"

Eller.

"Jaha, var ska jag lägga dina kiss-skydd?"

Jag hade förklarat vad det var för produkt.

Att det inte hade något med urinläckage att göra.

(Som om det hade varit något att vara elak över om det VAR det)

Men han kunde ändå sucka och rynka på näsan.

Markera hur äckligt det var.

Såna minnen som kommer tillbaka då och då.

En gång gömda under en skam och en sorg som jag inte känner längre.

När de kommer tillbaka numera konstaterar jag hur märkligt det var att han gjorde så.

Hemskt märkligt.

Och vad han än skulle säga idag om att "tål du inte ett skämt?"

Så var det inte ett skämt, det var ett sätt att förlöjliga, få mig att skämmas för något jag inte skulle ha behövt skämmas för.

För det mesta blir jag inte ens ledsen eller arg längre när sådana minnen återvänder.

De hjälper mig att bekräfta det jag redan vet:

Att min största lycka i livet just nu är att vara utan honom.

Syster, får du också flashbacks? Hur känner du när det händer?

Talande drömmar

Vissa nätter drömmer jag så talande drömmar syster.

I natt på stugan, jag sov en lång och välgörande sömn, hade säkert kunnat sova ännu längre.

Jag drömde att jag var på en återträff med min gamla gymnasieklass och att jag stortrivdes. Mitt i allt fick jag en elak lapp från ett bord där det gäng jag hade minst gemensamt med under den tiden. Vad jag gjorde? Ställde mig upp på en stol och sjöng världens frigöreslesång, om att ingen kan trycka ner mig, jag förtjänar allting fint, det kändes så bra i drömmen.

Snacka om övertydlighet, det är ju precis den processen jag går igenom och de frågorna jag försöker hitta svar på. Vad jag tycker och vill oavsett andra.

Jag läste också tillbaka ur min anteckningsbok från det här året. Jag insåg hur dåligt jag faktiskt har mått, hur mycket jag har kämpat och hur mycket bättre det är nu. Även om det är mycket jag inte vet känns det enklare.

Det vill jag viska i ditt öra syster när du sliter och kämpar med ditt. Jag vill viska om att det finns en ljus plats som väntar på dig. Hur svårt det än är nu, så väntar den på dig. Det är en lugn och lycklig plats med utrymme för många äventyr. Den är fin. Den är din framtid.

Jag vill viska stärkande ord längsmed hela din snubbeltrådsväg.
Jag vill berätta om det som väntar när du är framme.

Inget mindre än livet, livet på det sätt du vill leva det.

Kram!

Stugliv!

Nu ska hej syster vara ett dygn på föräldrarnas stuga. Det ska bli skönt, är fortfarande förkylningsgroggy så det blir ett fint sätt att ta det lugnt och ändå ha skön sommar. Sköt på hemresan en dag och får hjälp av en ängel till vän med blomvattningen.

En rest av livet med honom: Jag känner mig fortfarande som världens största belastning när jag ber någon om hjälp. Tackar sjukt många gånger och vill ge presenter bara för småsaker så de inte ska tycka att jag är jobbig. Hur lär man sig av med det beteendet? Jag försöker att sansa mig. Tänker att det räcker med att tacka en gång. Då blir det tre tack i stället för tio.

Hm. Jag antar att jag fortfarande känner att jag inte riktigt är förtjänt av andras hjälp och omtanke. När jag blir så övertacksam när jag får den.

Vill arbeta med detta, att känna mindre skuld.

Nu är jag utan internet ett dygn, ville bara förvarna.

Skiner solen på dig idag syster?
Har du något tips mot denna övertacksamhet, känner du igen den?

Såg en film...

... som jag såg med honom en gång.

Bara konstaterar att det kändes ingenting. Gör så då och då:

Jag får för mig att saker ska kännas jobbiga som sen inte är det när jag väl upplever dem på egen hand. Tänker på det där talesättet, det tar ett år innan man kommer över någon, man ska uppleva allt en gång på egen hand först. Jag trodde inte det gällde med honom, han som jag har blivit så arg och besviken på, så sårad av, så sviken av. Han som inte var förmögen att älska mig som jag var, varför skulle det ta ett år?

Men jag märker att jag är så, ja skrockfull. Midsommar känns som en jättedeal, eftersom det var den första midsommaren som det verkligen kändes att det var officiellt: vi var ett par. Jag blir så nervös på förhand att jag inte kan bestämma mig för var jag ska fira och med vem. Men någonstans vet jag att det inte kommer att vara farligt när jag väl sitter där, bara inte han är med kommer det att kännas bra.

Vi får se systrar. Vill radera honom, men det tar tid, och raderad blir han inte. Längtar bara till den dag jag kan rycka på axlarna känna mig likgiltig och inte vilja slå ner honom när jag ser honom. Inte vilja skrika allt skrikigt jag har i mig om hur illa han har gjort mig, hur respektlös han var och hur jag fanimig önskade att han skulle förstå, för först då skulle han må dåligt av rätt skäl. Först då skulle han få lida som jag har lidit de här åren.

Kommer vi någonsin dit tror ni? Då vi kan rycka på axlarna? Jag hoppas det. Den dagen har han ingen makt kvar över oss. Då är det helt och hållet vi själva som styr.

Puss, en förkyyld. Men är i föräldrarnas trygga omvårdnad så sämre kunde man ha det!

Lillebror är student!

Hej systers lillebror har tagit studenten idag!
Därför har jag varit borta. Varit dunderförkyld och ändå underhållit massa släktingar och bekanta hela dagen. Åh, snart blir det lite lugnare i mitt liv, men jag skulle inte ha velat missa detta för hela världen.

Min bror. När han var liten var jag ofta barnvakt. Ja, man har känt sig lite som en extramorsa. Nu är han längst i familjen, och en väldigt fin och omtänksam kille. När jag tänker på honom tänker jag det finns hopp det finns hopp det finns hopp! Jag behöver nog komma ihåg det nu. Att det finns fina män.

Och en annan tanke: När vi väntade redo att han skulle springa ut tänkte jag att jag var så glad att mitt ex inte fanns där, han solkade inte ner den här stunden. Minnet av min stiliga bror i studentmössan, det finns ingen tjurig otålig man i utkanten av det. Han var aldrig särskilt schyst mot min bror.

Senare blev jag ändå vemodig. Jag insåg att jag hade bott på den lilla orten jag bor mer än ett år längre än min brorsas gymnasietid. Vad mycket fint som hänt i hans liv på den tiden. Men mitt då? Så många år kämpade jag för något som inte var värt det. Det sjunger man aldrig om i studentsången. Man trodde på allt då. Idag, ja syster. Egentligen har jag en stor framtidstro. Men det smärtar mig att det finns så mycket skevhet också. Å andra sidan, jag vet att min kamp att stå upp för mig själv, att den ger mig så mycket, att jag växer så mycket.

Tänker på er ofta.
Men nu är jag verkligen så trött och groggy. Hoppas kunna sova bort en del.

God natt syster,

eller god morgon om du läser detta, svarar på kommentarerna när jag har bättre energi för jag vill ge värdiga svar. Puss!