Mera musik till er!

 

Återigen:

Musiken har varit så viktig för mig på den här resan.

Jag vet att ni är några som känner likadant.

Därför delar jag med mig av listor med passande teman för oss lite då och då.

Jag har lagt till ett album som berör den här typen av relation med "Oh Laura". Men vad viktigare är att jag nu kraftigt utökat självkänsla-listan och arg-listan. Så om ni inte prenumererar gå in och plocka ner listorna igen via länken Spotifylistor. Uppdaterar även listorna med spår nu ikväll. Jag har inte tagit bort någon låt utan byggt vidare.

Hoppas ni hittar något ni gillar.

Puss puss och fritt att klippa och klistra ur dess listor förstås!

God morgon

 
Vi börjar veckan med en fin låttext. Följ ditt hjärta. Ta din längtan på största allvar. Den berättar för dig vad du drömmer om, men också vad du behöver för att må bra.

"Home is where your heart is"
The sounds

There was a place in my hometown where I use to wander
Above the trees I saw a big black cloud of thunder
Summer rain in my face like snowflakes falling from space
It was so beautiful, and then I passed the mountains
I went coast to coast, and from star to star
That's how you learn, just who you are

Home is where your heart is
Find where you belong, start to take control, show a little soul
Then you feel who you are

There was a time I couldn't see myself growing older
But then I went for a walk when I came back I was so much taller
Maybe try to find something that I could be part of
But I decided to leave, and then I crossed the river
I went coast to coast, and from star to star
But that's how you learn, who you really are

But I leave you with a kiss, there's so much more than this
When you know who you are

Oh, what you know, stop to think
Start to feel, and then you'll heal
You got to rise to the occasion, you got to read between the lines
Then maybe you'll find, who you are inside
When I look into your eyes, I feel what you feel
Come take my hand, let's go for a swim

Yogan

Då och då tänker jag på stressnivån i min kropp när jag var med honom.
Jag gick ständigt omkring och kände att jag inte dög att jag måste göra bättre ifrån mig, att jag inte var värd uppskattning eller omtanke. Jag var dålig på att ta emot beröm. Jag var ofta någon annanstans i tankarna. Många gånger hade jag just ångest över vad han skulle göra eller inte göra.

Om jag var bortrest undrade jag alltid om det var okej att höra av mig eller om han tyckte att jag klängde. Jag undrade om han svinare runt på krogen (vilket han gjorde..) om han skulle göra något dumt. Jag undrade om han skulle hämta mig när jag kom hem, eller om han tyckte att jag var jobbig, jag undrade om han skulle krama mig då, om han skulle lyssna på vad jag hade upplevt, om han skulle vara varm eller kall. Oftast var ju svaret att han tyckte att jag hörde av mig för mycket, att han hämtade mig motvilligt, att hans kram var kort och otålig, att han inte lyssnade på mina berättelser. Att han var kort och kall i tonen. Så det var ingen obefogad oro från mig.

Så där gick dagarna jag stressade alltid hemma för att ställa i ordning saker, men alltid var det något jag hade glömt eller gjort fel enligt honom. Jag vågade inte klä mig hursomhelst ifall han skulle bli missnöjd, jag kunde inte gråta ut hos honom, jag skulle alltid vara glad... Jag kunde inte ta upp det med honom eftersom det då alltid var mig det var fel på, sjuk i huvudet... ja allt.

Ni vet ju systrar. jag behöver nog inte beskriva alla delar av stressen. Men den stress jag upplevde var ENORM.

Så jag började med yoga. Jag trodde det var mitt jobb som var problemet, ja, ännu en lögn inför mig själv, men jag trodde ju att bara jag blev mindre stressad skulle relationen bli bättre.

Syster, jag gick nästan 2 år på yoga, men ytterst sällan kände jag mig förmögen att jobba på närvaron, min hjärna åkte hela tiden iväg till honom och min nervositet runt honom. Som jag försökte. Men jag kom aldrig dit.

Så... vad blev min slutsats? Att jag måste ändra mitt liv? Nej. Att yoga inte var min grej. Jag slutade med den.

Nu vet jag att den extrema stressen då var det som blockerade mig. Sedan jag lämnade har närvaron i stunden blivit alltmer påtaglig. Det är ett lugn i grunden som är där på ett annat sätt. En tilltro till min förmåga, en möjlighet att njuta i möten med andra eftersom jag mer och mer stänger av de självkritiska tankarna. Att öva upp sig att vara i nuet är viktigt för oss nu, det ger oss nyckeln till att hitta vad vi gillar och vill.

Ditt hem är var ditt hjärta är. Sök kontakt med dina känslor.

Nu ska HejSyster göra ett yogapass på balkongen i sensommarsolen ;-). Men först lite te.

En dag

En dag är du så stor att det kommer att kännas så här:

Klicka här vettja!

;-).

(PS, det blev fel när jag försökte posta med min surfplatta men nu ska länken funka)

Peppande ord om styrka

 
Jag och några vänner diskuterade för en tid sedan vad styrka egentligen är. Alla har vi gått igenom svåra upplevelser där en annan människa fått makt över oss och kontrollerat oss på olika sätt. Den ena berättelsen värre än den andra, eller, bara hemsk på varsitt sätt.

Vi kom fram till att vi alla såg varandra som starka personer. En av tjejerna blev fundersam över det, kan man vara stark och svag på samma gång?

Det fick mig att sätta min definition av styrka på pränt. De andra var snabba med att skriva under.

”Styrka är att våga erkänna att man är svag, att möta svagheten och jobba på den. Styrka är att våga tro fast man har upplevt svåra saker. Styrka är att kunna se kärleken i små gester som andra tar för givna. Styrka är att stå upp för sig själv samtidigt som man engagerar sig i andra. :-). Styrka är att falla och falla igen. Men att resa sig igen och igen och fortsätta framåt.” /HejSyster

Människotro

Jag har funderat mycket på begreppet människotro på sista tiden. Har på kort tid mött många starka kvinnor som har upplevt fruktansvärt svåra saker. Ibland blir man bara så trött och tänker, det finns inga bra män och det är kört för mänskligheten.

Men samtidigt läser jag just nu Dalai Lamas "Kärlek". Den handlar om hur man ska möta alla människor med en kärleksfull inställning. Alla du möter hade kunnat bli din vän eller din fiende, det beror på omständigheterna och typen av relation. Jag tror på det. Någonstans.

Så, jag tänker att alla förtjänar en chans. Men när de gör en illa måste man sätta en gräns. Och alla förtjänar inte din vänskap och tid, däremot din välvilja. Mitt tvivel svängde nämligen i helgen. Jag insåg att om jag bytte fokus och alltså fokuserade på de starka överlevarna, de som kommit igenom svårigheterna fast beslutna att hela sig, inte låta sig knäckas istället för att fokusera på de dåliga typerna. Då var jag ändå tvungen att tro. Insikten fick ögonen att tåras.

Det är smärtsamt att börja tillåta sig att tro igen. Men det enda alternativet på sikt att börja känna tillit. Jag har klivit in på den vägen igen. Det är inte enkelt. Men den är kärlekens och hoppets väg. Alternativet är inte att leva.

Kärlek till alla inspirerande häftiga systrar.

Ondskan

Så.
Du mötte ondskan.
Den hade makt över dig.
Den tog över.
Men när du kom loss, lät du då rädslan fortsätta styra dig?
Eller tillät du dig själv att tro på någonting större?
Och även om du var rädd, gav du dig själv chansen att drömma och försöka att uppnå det?

Du kan uppnå det!

Hej fina syster.
Ännu en aktiv helg väntar.
Måste suga ut det sista av sommaren känner jag.

Jag lyssnar mycket på uppåtmusik nu, men även på höststämningsmusik. Finns så mycket sköna mystiska ljud och tongångar som väcker höstkänslan.

Men jag vill spela en låt för er som väckte min danslust i sommar.
Jimi Cliffs"You can get it if you really want".
Här är youtube-länken.

För jag tänker att vi kan uppnå det vi vill om vi kan tillåta oss att vara öppensinnade och samtidigt stå för vad vi behöver. Till exempel, om vi verkligen vill ha en helande kärlek så kommer vi att hitta den. Vägen dit går genom att stå fast vid den längtan vi har och de behov vi har. Alltså kan filosofin tillämpas i stort. Vi kan kanske inte bli älskade som vi vill bli älskade av vår skadade partner. Då får vi vara lojala mot vår dröm och försöka söka den där det är realistiskt att vi kan uppnå den, nämligen hos någon annan som visar oss respekt.

Vi kan kanske inte få de utmaningar vi vill just på vårt jobb. Då får vi försöka klura ut andra vägar att hitta det på. Acceptera väggen som kommer, söka en ny väg.

En ny väg mot din dröm, våga alltid leta en ny väg och du kommer att uppnå det du vill. Men glöm inte att sluta ögonen, andas in den friska luften på vägen, njuta av de små njutningarna i stunden och underverken som ändå finns i vardagen, glöm inte att dela din kärlek med de närmaste som förstår att uppskatta den, och så kommer du inte bara märka att du når dina mål på nya vägar, du märker att en stor del av känslan av mening och njutning består av vägen mot målen.

KRAM!

Kanske lycka kanske...

Lycka är ett vagt ord, vad är det?

Jag känner mig lycklig de här dagarna. Ändå är det som att jag vill gråta en del. Lättnadstårar och sorg.

Jag är disträ på jobbet men levererar ändå på något sätt.

Men mest är mitt fokus på människorna omkring. Mycket mina fina kollegor huset nu faktiskt. Men också tid att pyssla hemma, i lugn och ro. Det är skönt.

Och jag hittar lugnet i att vara själv samtidigt som jag vill bli kär, det är konstigt och motstridigt. Men mycket av mycket bra.

Det är förändringen som stundar som sätter igång allt. Jag vet det. Att jag ska lämna gör att jag är så medveten om min kärlek som finns här. Det är härligt. Jag har så många jag uppskattar. Kanske jag ändå vill komma tillbaka hit en dag, kanske snart igen? Tänker jag om mitt fina lilla liv.

Men det som väntar, det ska bli spännande, en nytändning och jag tror jag är redo. Goa systrar. Redo.

Puss!

Våra stela kroppar

Jag dansade hemma igår kväll. Är mer och mer bekväm i min ensamhet och då har man kommit långt.
Fortfarande rastlöst drömmande vissa stunder. Men dansade i en hel timme hemma och sjöng.
Mitt i gunget började tårarna rinna. Jag kände att det var både glada och sorgsna tårar och jag lät dem trilla samtidigt som jag dansade vidare.

Jag dansar som jag inte kan minnas att jag har dansat. Svänger och gungar, kränger, njuter med hela kroppen.
Och mitt i allt fattade jag vad jag grät över.
Stelheten. Minns ni den? Har ni upplevt den?
Först den i den egna kroppen med honom. Spända knutar i axlarna, spända käkar, korta andetag, hastiga rörelser, koncentrationen på att gå rak i ryggen, målmedveten, se okej ut bara! Vara rädd för mötandes blickar på stan. Eller inte orka med dem eftersom jag inte riktigt kunde stå för mig, jag ville mest bevisa mig.

Sen den andra stelheten, i hans kropp. Hur han stelnade när han var arg, när han var stressad, irriterad. Hur han stelnade ibland mitt i omfamningen och knuffade undan mig. Hur han stelnade och viftade bort min arm ibland när jag skulle stryka honom över kinden. Hur han alltid stelnade om jag skrattade lite för högt, pratade lite för mycket, tog mycket plats när andra var med. Hur han stelnade för att markera ogillande mot vissa av mina vänner. Hur stelheten steg upp i rösten så att allt han sa var med en kort ton. Hur han låtsades som ingenting, som att jag var dum i huvudet eller överkänslig när jag frågade vad det var. Det var ingenting. Det var allting. Det var ohyggligt att uppleva stelheten.

Det berättar min kropp för mig när jag svänger runt i min fria dans. Tar ut rörelserna. Tar för mig där och då. Kroppen berättar att den hatade stelheten. Att den ville ha mjukhet och rörlighet. Att den ville få sjunga och studsa. Den berättar för mig att den är så glad att den slipper det nu. Hans stelhet och den känsla den försatte mig i. Den är glad att få andas djupt, sjunga för full hals. Testa nya steg. Känna mjukheten. Och hur många nya möjligheter och upptäckter som finns i den.

Ärlighet

Syster. Jag vet inte om du minns.
Men jag har en gång berättat att jag inte kunde se mig själv i ögonen under tiden med honom.
Jag tyckte inte om min spegelbild. Inte ens när jag var som mest sminkad och uppfixad för fest kunde jag le mot mig själv. Då såg jag på mitt ansikte och sökte fel. Sökte förklaringen, varför han inte tyckte att det var vackert.

Att inte våga möta sin blick, att inte våga se sig själv. Det är en tydlig bild som vi ska minnas. Använda som varningstecken framöver.

För om vi inte kan se oss själva i ögonen betyder det antagligen att vi inte är ärliga mot oss själva.
Och om vi inte är ärliga mot oss själva, då är vi ute på villovägar. Vi är vilsna.
Vi måste våga möta den där blicken. Se det som finns där. Erkänna det och ta tag i det. Antagligen klarar vi det inte själva så vi behöver be om hjälp. Men utan den grundläggande ärligheten blir det svårt att hitta rätt.

Och om vi är oärliga mot oss själva är vi också oärliga mot vår omgivning. Vilket leder till att de tyvärr inte kan komma nära oss på riktigt.

När uppbrottet var på gång

Jag har kompromissat.

Gått till mötes och fått att le.

Svalt min svåra sida.

Sagt saker som jag tycker

Men inte allt jag tycker.

Kan du känna hur det dånar.

Allt som varit tystat för länge?

I väntan på en krigsförklaring.

Det bara tänker störta allting lagom mittemellan.

Men nu är teet färdigt. Ska du ha?

---

Ambivalensen när man börjat få nog. ARG ARG ARG, på väg att säga STOPP.... och sen... tillmötesgående...

Men innerst inne vet man: EN DAG SÅ. 

Brett eller smalt

Jag har en skön söndag syster. Hur har du det?

Jag sitter i solen på min balkong och andas in både längtan, förväntan, kärlek och tillförsikt. Vackra känslor, livets vackraste och jag tar in dem tillsammans med musik och kaffe på min balkong.

jag har just läst jut Håkan Hellströms bok Ps. Lycka till ikväll.
I den är en sak så tydlig, längtan efter att få följa sitt hjärta, att få definiera sig själv, att få spränga gränser som har satts av andra. Att få älska och existera friare. Håkan Hellström är en sökare, och det är därför han förmår att tala till så många. Han är uppriktig med att han söker.

Men det som framstår när jag har läst boken är att han har hittat en plats där det sökande inte blir destruktivt, han tillåter det vara ett sätt att vara på och han tillåter det utgå ifrån stabilitet, inte kaos.

Jag känner när jag läser att mycket av hans strävan har gått ut på att hitta en plats där han får vara och göra som han vill och att han verkar ha hittat den. Nu är han inte så privat i boken, mer personlig, stadigare än i låtarna som skriker av längtan. Jag tror att det är för att han känner att han får vara allt det han är. Med sin musik har han korsat genrer, blandat, gillat det han gillar, trotsat andras idéer om vad han ska göra, gjort sin grej. Och blivit ännu mer älskad.

Älskad av alla oss som känner att livet inte behöver vara smalt, det behöver inte bestå av snäva fack, stela uppdelningar. Det kan vara brett och spretigt och fullt av kärlek och medkänsla som sprätter åt olika håll. Vi behöver inte vara likadana, vi behöver inte följa några regler, men vi kan bry oss, för vi kan bry oss mycket mer när vi får existera som vi är och inte som andra tycker att vi är eller borde vara.

Vi kan möta dömande ögon och veta och känna och säga: Jag är större än det där. Jag är större än något som du kan förstå. Men jag önskar dig, för din egen skull att du ska kunna se vad jag ser en dag. För jag är rik och du är fattig. Jag älskar och du är fast i rädslan. Jag växer och du krymper. Och dina hugg är kraftlösa eftersom jag är den jag är, och du är förlamad av det du försöker vara.

Sjukt talande!

Hahaha syster. Förlåt.
jag går igenom gamla texter på datorn, mycket från tiden med honom är väl i alla fall halv-vettigt. Men så dök en text upp som berättar om hur förvriden min världsbild var. Jag blev helt paff när jag läste den. Ni kommer att se hur tydligt den visar att jag tillät honom att tvivla på mina grundläggande behov i relation till honom. Ojoj.

"För jag är den som sätter ord.

Du är inte den som slösar med ömhet.

Jag är den som springer i ett jag älskar dig.

Du är den som lagar sillåda istället för att kyssa mig.

Och är jag för uppe i det blå för det?

Viftar jag bort oss inför mig själv med mina stora gester?

Kan jag inte se att det kan vara lika fint att säga: ät ordentligt

Som att säga: du är det bästa jag vet?"

Hahaha! Ska jag skratta eller gråta? Hur sjutton fick jag hans order om hur mycket jag skulle äta till att bli en kärleksförklaring? Jag vet ju hur och varför. Jag vet ju, att jag försökte se hans beteende som omtanke. Att jag ville så mycket att det skulle vara det. Men oj. Det känns väldigt konstigt att se efteråt hur jag förringade mina behov, min längtan efter kärlek på det sättet.

Ibland måste man få skratta åt eländet också.

Jag säger inte hej.

Jag möter mitt ex ofta just nu.
Vilken välsignelse att det händer först nu, när jag känner mig redo att hantera det.
Jag är vid en punkt där jag inte tänker låta hans existens leda till att mitt rörelseutrymme begränsas.

Syster, det här är möjligen på nivå överkurs. Länge när jag fick syn på honom flydde jag. Jag ville inte och orkade inte se människan, och det var rätt av mig då att inte utsätta mig för möten. Alltså, lyssna på dina känslor, håll distans, stäng av honom så länge du känner att du vacklar när han är nära.

Jag är så långt i processen att jag kan se honom och känna mig stark. Jag kan stålsätta mig. Och jag har tagit ett principbeslut att jag kan Se på honom men att jag inte hälsar och inte pratar. När vi möts numera ser jag honom helt lugnt i ögonen med en neutral blick. Han hälsar. Jag hälsar inte tillbaka. När han försöker prata med mig går jag.

Jag har nämligen funderat och känner att jag personligen inte vill säga något till honom. Jag vet att hans stora bryderi just nu är att det ska se bra ut, att han ska framstå som fin, att det ska se ut som att han är schyst. Men jag har inget som helst intresse av att det ska framstå som bra. Jag känner ingen som helst skyldighet att hjälpa honom i detta spel för gallerierna. Den mannen är den människa som har behandlat mig värst av alla på denna jord. Han har betett sig respektlöst, kränkt mig, tvingat mig till saker jag inte vill, hotat mig, försökt göra mig till någon jag inte är, fått mig att tvivla på min förmåga, försämrat min relation till människor som är viktiga för mig, skitit i mina känslor, medvetet sårat mig, tagit sig rätten att döma och bedöma mig. Listan kan göras längre. Och han har haft mage att skylla allt på mig, spottat på all kärlek och förståelse jag lagt in i relationen, kränkt och överskridit mina gränser. Han vet allt det där, har aldrig bett om ursäkt. Ändå vill han att vi ska hälsa.

Syster jag kommer inte att hälsa på honom. Det enda ljud jag accepterar från honom är jordens största ursäkt och ett erkännande att det är HAN som behöver hjälp.

Om han någonsin ger mig en ordentlig ursäkt kan han få ett ord av mig framöver. Hej. Inte mer. Men innan detta har hänt(och det kommer det ju inte göra) kommer jag inte att ge honom det.

Mitt hej får han inte. Jag ger honom inte ett enda skit mer. Jag har gett honom alldeles för mycket alldeles för länge. Han får inte en smula till.

Så det så!

Med den allra bästa vännen

Kan man inte annat än att vara ärlig.

Jag har haft besök av en sån vän i ett finfint dygn.

Med henne grät jag igen över det som är bakom mig.

Jag kan inte väja för hennes blick.

Sen skrattade vi och pratade framtid och när vi skulle sova

och hon hade somnat låg jag länge och länge och grät av lättnad

över att jag inte förlorade henne

de där åren jag tappade bort mig själv med honom.


Kram syster.

Varningsklocka!

Så...
Hjälpbehovet. När vi känner sådär som jag just kände ska varningsklockorna ringa.
"Han har det svårt" tänker du. Följdfråga: "Jaha, men hur blir det för dig då?". "Allt blir bättre bara jag finns för honom" tänker du "Jaha, men vem ska finnas för dig då?". "Jag måste visa för honom att jag bryr mig så att han ska förstå att han är värdefull" tänker du "Jaha, men på vilket sätt visar han att han värdesätter dig då?".

Mörkermän alltså. Jag tror att en lockelse med dem är att man själv känner sig som den stabila, duktiga parten som vet på råd. MEN: I en relation ska det inte vara en sån obalans, i perioder kan det vara det, men då ska det vara ömsesidigt. Alltså: Att du får vila mot hans axel när du har det svårt om han nu fått vila på din.

Men med en människa som du inte känner är risken påtaglig att din goda vilja blir utnyttjad. Att han ser rent praktiskt att "Jaha här är en tjej som kan fortsätta tycka synd om mig när alla andra har tröttnat". På det sättet kan han undvika att ta ansvar för sitt mående ett tag till.

Så, vad blir slutsatsen? Ge dig inte in i något där du på något vis vips står med ansvaret för hur han mår och hela tiden funderar över hur du ska tillgodose de behoven. Är han otrygg och har tillitsproblem är det HANS ansvar att ta tag i det och jobba med det. Inte ditt ansvar att försöka överbevisa honom. Super han för mycket är det HAN som ska komma till insikt och visa i handling att han vill jobba med det. Det är inte du som gång på gång ska försöka täcka upp för honom eller rädda honom från situationen.

Så. Hjälpa andra kan man göra. Men man ska akta sig för att sätta deras behov framför sina egna. Man måste samtidigt markera sina behov och sin rätt.

Nä vi är bräckliga som vi är i början och kärlekstörstande.Då ska det ljuda ett klingklingkling (varningsklockeljud) så fort han börjar prata om att han mår så dåligt eller har det så jobbigt. Frågar han dig hur du har det, eller kretsar samtalet bara runt hans mående? Klingklingklingkling! Varning. ;-). Vi är inga samariter, vi är vackra viktiga kvinnor med egna behov som vi ska försvara och stå upp för i relation till andra.

Nyttiga saker att tänka på märker jag.

Och tål att tänkas vidare.
Kram!

Jag och mörkermännen

Vad är det med mig syster undrar jag ibland?
Varför ömmar mitt hjärta för män med mörk aura?
Jag ser hur oron spänner deras pannor och vill göra dem lugna.
Vill säga, såja, ingen fara, livet är enkelt.

Ja, livet är enkelt utan dem, men inte med dem, ändå vill jag släppa in dem.
Som nu då, den där mannen jag berättade om.
Har just fått höra att han har både spelproblem och alkoholproblem.
Vilken jäkla tur att jag fick veta det, för jag drogs till honom.
Nu kommer jag inte att agera mer.
Men en del i mig ville.

Ändå har jag faktiskt kommit lite längre. När han vände sig till mig för stöd i processen sa jag ifrån, att det inte var min sak, att jag inte ville engagera mig för mycket i någon som vill vara med en annan, och så är det ju. Den delen var sann och jag satte mina behov först.
Men en annan del av mig hade ju den där känslan, jag bryr mig och ännu en annan det där intresset som kändes tydligt och klart. ?

VARFÖR lockas jag av detta?

Okej, jag ser ingen illvilja i honom. Men hans aura är mörk. Jag brukar inte se människors aura, men hans är kolsvart. Och en del i mig ville just hjälpa...

Puh. Jag är så glad att jag fick den här informationen för nu behöver jag rannsaka mig igen. Kanske tillsammans med min terapeut. För jag vill ju inte hamna i någon jäkla vårdarroll.

En sak som jag är stolt över syster. Det var att en anledning till att jag sa stopp var att jag ville ha en man som uppskattar mig för MIG inte en som vill använda mig på egna sätt.

Men fy.

Jag antar att det värsta är att man inte kan gardera sig i mötet med andra. Man kan bara hålla hårt i sina gränser och sina intressen och stå på sig på vägen. De kommer nya törnar, men förhoppningsvis vaknar man tidigare och tidigare. Det är nog väldigt bra att jag inte är i någon ny relation än. Jag är inte färdig med mina gränser och försvarsmetoden av dem.

Kram!

Ursäkta virr, men det här var förvirrande.

Saker jag gör nu sen han försvann

- Lyssnar på musik. I princip hela tiden.
- Sjunger för mig själv.
- Har det småstökigt utan att plågas.
- Dansar hemma.
- Dansar ute.
- Bakar.
- Äter gröt till middag någon kväll utan att skämmas.
- Har bättre kontakt med min familj.
- Går på fler fester.
- Går på fest och har roligt.
- Slipper mycket ångest.
- Tänder levande ljus.
- Ligger och läser innan jag ska sova.
- Har bättre koll på mina vänner.
- Tar aktiva val.
- Kan sätta gränser.
- Har mindre krav på mig själv.
- Ser mig i spegeln och tycker oftast att jag är fin.
- Väljer vilka kläder jag vill, leker med stilar.
- Ler oftare.
-Lyssnar bättre.
- Är mer närvarande.
- Värdesätter mig själv mer.
- Skrattar mer.
- Känner mer kärlek till personerna nära mig.
- Ber om hjälp.
- Men klarar också mycket mer på egen hand.
- Har anmält mig till danskurs.
- Målar här hemma (har just börjat igen).
- Äter en bit choklad och njuter.
- Säger ifrån när andra trampar på mig.
- Sover bättre.

Systrar. Det finns fler saker jag vill uppnå. Men när man gör den här sortens lista inser man hur mycket man redan har hämtat ikapp. Snabbt kommer din lista att fyllas på efter uppbrottet. När den tar slut? Det är upp till dig.

Vad önskar du av livet som han hindrar dig ifrån att få?

Till nya besökare

 En gul ros för systerskap.

Hej syster!

Vi är många, och vi blir fler. Tyvärr hela tiden fler med den här erfarenheten eftersom dessa män inte ändrar sig. De fortsätter. De här upplevelserna gör mig alltid så arg att tänka på. Men på rätt sätt syster är din upplevelse en möjlighet till insikter som få människor någonsin kommer att uppnå. Det är därför jag finns.

Jag är en av dem som har kommit stark ur en sådan här separation. Jag har mina sår, jag är inte perfekt. Men jag kan ärligt säga att jag numera är starkare än jag någonsin har varit, mer medveten om vad jag vill och värdesätter. Allt detta på grund av relationen, separationen och det återuppbyggnadsarbete som tog vid.

Den här bloggen började i mars, då den värsta chocken efter separationen var över och jag ville förstå vad som har hänt. Den här bloggen är inte bara ett dokument över min upplevelse. Den innehåller många handfasta tips och tankar och peppande ord som jag tror att du har nytta av. Så varför inte klicka på månaden mars, scrolla bland inläggslistan till höger tills det första inlägget som heter "Jag börjar här" för att sedan läsa dig framåt. Jag svarar på alla kommentarer som innehåller frågor, även på kommentarer till gamla inlägg. Kanske inte alltid svarar om det är peppande ord utan frågor, men jag värdesätter det oerhört också. Försöker bara att prioritera när ni uttryckligen frågar mig om råd om ni förstår.

Välkommen. Det börjar nu. Något stort som vi bygger tillsammans.

Din syster.

Skräms du av det som väntar?

Jag tänker spinna vidare på vårt förhållningssätt till förändring.
Inför ett uppbrott är ju det en avgörande aspekt för vilket beslut vi till sist tar.

Jag skrev tidigare om min härligt rusiga glada känsla inför höstens stora uppbrott och att det är något nytt för mig att känna så eftersom: En person som tvivlar på sin förmåga fruktar förändring, all form av förändring, även positiv sådan. Och sådan var jag tidigare.

Men denna fruktan för förändring behöver inte vara konserverande. Jag har i livet många gånger tagit på mig saker som jag har varit livrädd inför, där jag bitvis har varit övertygad om att jag inte ska klara det, att allt ska gå fel, att jag ska rasa ihop. Fruktan för förändring kanske försenade mina beslut, ibland med många år. Men någonstans har självbevarelsedriften ändå gjort att jag har tagit dem. Resultat? Från fruktan till en sjungande stolthet som får en att växa flera meter.

Men det vi ska vara medvetna om är att vi har denna rädsla efter allt tvivel han har sått i oss. Vi har en låg tilltro till vår egen förmåga, tror att vi ska göra fel. Därför finns en risk att vi säger nej till en massa avgörande positiva förändringar eftersom de automatiskt känns hotfulla. Vi omvandlar möjligheter till hot och fortsätter att gömma oss.

Uppbrottet kommer aldrig att kännas enkelt. Hela hans beteende syftar ju till att hålla kvar dig och kontrollera dig till varje pris. Därför måste vi försöka se på den stora stora vågen, dyka in i den och kämpa oss igenom. Det steget kommer att kännas skrämmande. Men jag lovar. I takt med att du frigör dig blir du starkare och du kommer att märka att du klarar saker som du aldrig hade trott innan att du skulle klara. Du kommer att hitta en stor glädje i att få göra saker på ditt sätt. Du kommer att trilla tillbaka, men lära dig något av varje fall. Det skrämmande stora, det är din enda verkliga chans syster till ett värdigt liv.

Och du kommer att märka att du har en tigers styrka. Det kommer att vara värt det och du kommer att klara det.

SE MÖJLIGHETERNA INTE HINDREN.

Offrets bindning till förövaren

 

Systrar!

Jag har förstått att ni är flera som har det kämpigt just nu. Därför tänker jag ta upp en diskussion som hjälpte mig väldigt att inse varför mina känslor var så motstridiga till mannen jag levde med när uppbrottet var på gång. Det här resonemanget kommer från Liv Strömquists underbara seriealbum "Prins Charles känsla". Läs det om ni har möjlighet.

Jag tänker prata om offrets bindning till förövaren.

Att bli omväxlande illa behandlad och bra behandlad av en och samma person skapar nämligen det som kallas för en TRAUMATISK BINDNING till personen. Bindningen består av flera olika mekanismer.

A: INTERNALISERING. Du tar över förövarens verklighetsuppfattning. Det yttrar sig i att hans förklaringsmodell används hela tiden. Problemet i relationen är inte att han beter sig respektlöst, kyligt, manipulativt eller elakt, nej det är att HON är överkänslig, nervös, osäker, överreagerar etc. Du och jag vet syster, i detta stadium tror vi på honom, vi börjar tvivla på våra egna känslor, börjar jobba på "våra" dåliga sidor och  får dåligt samvete. Vi börjar tycka synd om honom för att vi är så jobbiga. MEN DET ÄR HAN SOM GÖR FEL.

B: VILJAN TILL UPPRÄTTELSE. Du tror att bara den som har skadat kan göra det bra igen. När någon beter sig illa känner man lätt ett starkt behov av upprättelse. I en destruktiv relation blir kedjan ofta följande: han säger något elakt, du blir sårad, men i stället för att gå och vägra att ta det söker du dig till honom. Du tror att bara han kan göra det bra igen, bara han kan ta bort smärtan. Så du ber honom att ta tillbaka det. Du tror att bara hans kärlek kan hela dig igen. Vilket skapar ett starkt beroende och en stark bindning till honom. DET DU BORDE GÖRA ÄR ATT SÄGA STOPP OCH GÅ. För tyvärr öppnar denna tro att bara han kan göra det bra bara för att han ska göra illa dig igen.

C: HAT. Hat och kärlek är lika bindande. Hjärnan skiljer inte på hat och kärlek, samma område i hjärnan aktiveras av de två känslorna. Det tycks som att hatet fungerar bindande. Så länge du hatar har du alltså svårt att komma över honom.

D: MEDLIDANDE. Du tror att bara du förstår. Medlidande är en annan kvarhållande känsla. Du tänker att det är synd om honom, han är helt förstörd, det är bara du som förstår, han behöver få hjälp och utan dig har han ingen. Tyvärr är man som tjej ofta uppfostrad att ta ansvar för andras känslor. MEN DET ÄR FEL. Tvärtom kommer han att leva vidare som innan. Knappast ändra sig, inte inse någonting. Han värdesätter dig inte nu, och han gör det inte sen. DÄRFÖR ÄR DET FAN INTE SYND OM HONOM.

E: SKULD. Du tror att det är ditt fel. Men det är hans fel. Och du förtjänar så mycket bättre. 

Och du tror kanske att du inte klarar det. Men utan honom kommer du att växa, lite åt gången. Och en dag är du stor och stark och sjunger från hjärtat syster!

DIT VILL DU KOMMA. TRO MIG.

Tack Liv S.

Vem vet egentligen?

Jag lever mer och mer efter mitt eget huvud.
Jag säger inte att jag alltid gör rätt eller vet bäst,
men jag lever mer och mer efter mitt eget huvud.
Nyligen gick jag till och med mot rådet från en av mina bästa vänner,
en tjej som jag har lyssnat på hela livet, eftersom hon är så schyst, ärlig och klok.
Men den här gången kände jag bara att jag inte ville agera utifrån andras regler.
Jag har mött en man som jag känner något för,
situationen är bara hemskt krånglig eftersom han ligger i en separationsprocess där han inte alls vet vad han vill. Mycket snårigt. Min vän sa nej, håll dig undan det där.

Det finns så många regler som går ut på att man ska spela sitt jäkla spel. Jag vill inte. Jag struntar i reglerna. Jag vill mötas i ärlighet och respekt. Jag vill få avgöra hur jag ska bete mig och inte styras av andras regler. För ärligt talat hur många människor har egentligen koll? Hur många lever som de vill? Som jag ser det är de flesta vilsna, osäkra på sina prioriteringar, lyssnar mest på andra. Så varför i all världen ska jag anpassa mig efter deras dumma regler?

Så i dag skickade jag ett meddelande till honom ur mitt hjärta som ändå beaktade mina behov. Jag vet inte hur det tas emot, men det spelar mindre roll. Det viktiga för mig var att jag var ärlig. Jag ville säga att jag inte ville engagera mig i en person som egentligen vill vara med någon annan, men att jag ändå bryr mig. Så för en gångs skull testade jag ärligheten, jag skrev precis det.

Jag känner honom inte så väl, jag vet inte vad han kommer att tycka om min rättframhet, men jag insåg att det inte spelar någon roll. Det kändes så skönt att vara ärlig, inte försöka säga jag finns här, fast jag antagligen inte orkar vara den som tröstar honom. Om jag ska ha en relation med honom vill jag ha det av rätt skäl, för jag förtjänar en man som ser mig, värdesätter mig och känner sig lycklig över att han har hittat just mig. Inget mindre.

Och jag vill hitta en man som jag kan vara ärlig med. Som jag inte böjer mig för, som jag får gilla utan att för dens skull behöva tänja mig i det oändliga. Så det är lika bra att börja öva.

Sköljmedlet

Vi hade diskmaskin. Tack och lov, annars skulle han väl aldrig diska och alltid klaga på att jag inte gjorde det.
Det var mest jag som satte igång den och plockade ur den. Inget fel med det, han lagade oftare mat. Men trots att han sällan skötte disken var han väldigt bestämd med hur det skulle gå till. Särskilt en detalj minns jag. Jag måste alltid se till att pipen på flaskan med sköljmedel var öppen, annars blev han arg eller stönade och himlade med ögonen att jag var dum i huvudet.

Jag hade egentligen inget emot att lämna saker öppet, jag tycker att lock och skåpdörrar får vara öppna när man är igång och grejar, det gör processen smidigare att slippa öppna och stänga hela tiden. Men med hans inställning till sköljmedlet fanns ingen logik i det. Han blev fly förbannad på allt annat jag lämnade öppet. Tyckte jag var slarvig och hopplös. Det bara SKULLE vara stängt. Utom skölj- och diskmedlet förstås. Det skulle ju vara öppet. Solklart eller hur?


Nej just det. Ändå gjorde jag som han sa.
Kom att tänka på det när jag diskade nyss.
Hur störd hans ordning var.
Ändå följde jag den.
För det fanns betydligt jobbigare anpassningar att göra med honom
så till sist reagerade jag inte på de små.

Kontrollen och tryggheten

Det som är svårast för omvärlden att förstå i efterhand är hur jag stannade kvar så länge. Du som är så stark säger de, och tänker på den jag har blivit.

Så mycket de inte kommer att förstå systrar. Men ibland numera känner jag likadant. Nu när jag känner mig så mycket större i förhållande till honom och allt som var.

Den senaste veckan har jag funderat mycket på trygghet. En naturlig fundering eftersom mycket just nu är på väg att förändras i mitt liv. Ibland känner jag ångest inför det. Men oftast en omstörtande glädje och förväntan. Denna berusande glädjekänsla är något nytt. En person som tvivlar på sin förmåga fruktar nämöigen förändring, all form av förändring, även positiv sådan.

Det är en del av förklaringen till att jag stannade så länge. Till att man stannar. Med honom vet man att även om det är dåligt så vet man vad man har. Det känns tryggt på något sätt och även tryggt att veta att man klarar det. Det är enkelt, bara sänka ett krav här och där, anpassa sig lite här och där. En strategi som är obegriplig för många, men som just där och då känns som den enklaste lösningen, ja, kanske den enda möjliga. Håller du med?

Det var inte en bra trygghet, det var en instängd unken otrygg trygghet, men jag VISSTE i alla fall vad jag hade. Och den jag var då ville så gärna ha det så. Jag var inte förmögen att sikta på något större eftersom det var skrämmande. Tänk om jag skulle göra det och inte klara det? Då skulle han ju få rätt, tänkte jag, utan att tänka på att det var DEN inställningen hos mig som fick det att kännas som att han hade rätt, som att allt skulle bli så svårt.

Men syster. Vet du vad? Det finns inga prestationskrav. Du måste inte gå ur det och vara lycklig och säker och nöjd och veta vad du vill direkt. Jag ska tala om en viktig sak DU HAR INGENTING ATT BEVISA FÖR NÅGON.

En sak med livet som jag har lärt mig är att vi inte kan kontrollera det, ni ser ju hur han försöker och misslyckas gång på gång. Men vi kan inte kontrollera vad som kommer att hända. Därför behöver vi hitta tryggheten inom oss. Uppnå en visshet att vi klarar det vi föresätter oss. När vi vet det, då är vi redo för livet.

Det är därför vi måste våga lämna tryggheten, vissheten, allt det bekanta med honom. Det är nämligen en falsk trygghet, den kommer aldrig att få oss att känna oss redo för livet och livets överraskningar, det kommer istället att konservera oss i hans bitterhet över att allt inte följer hans manus hela tiden. Han har fel.

Vi behöver lära oss att respektera oss själva. Respektera våra behov. Välja utifrån vad vi vill. Och för att det ska bli möjligt måste vi inse att andras åsikter om oss är oväsentliga så länge vi gör det vi själva vill, så länge vi försöker. Vi ska välja människor som talar till våra hjärtan, som vi mår bra med. Hålla nedtryckande människor på avstånd, lära oss att det är deras skuld inte vår egen när de beter sig illa.

Och vi behöver lära oss att omfamna förändringen, se möjligheterna i den, inte fastna i sorgen över att det inte blev som vi hade förväntat oss. För först då kan det bli något annat något nytt något bra på ett annat sätt.

Kärlek till dig min syster.

Att släppa greppet

Så släppte hon taget om den vackra ballongen.
Det hade varit skönt att ha något att hålla i
även om den inte var mycket att hålla sig i

hon såg länge på den innan hon släppte
tyckte den blev vackrare och vackrare för varje sekund mot slutet
undrade hur hon skulle klara det
till sist släppte hon
en stunds ånger,
men så såg hon att den bara blev mindre och mindre när den steg mot skyn
för att aldrig komma igen
och i samma stund kände hon hur skönt det var
att ha händerna fria.

Medmänniskor

- Omge dig med människor som får dig att känna dig glad i magen, lugn i lungorna, stor i hjärtat och fri i tanken. Det är egentligen bara deras ord som betyder något.
/Hej syster

Hans dans

Han ville aldrig dansa. Jag älskade att dansa, bjöd ofta upp honom, han visste hur glad jag blev av dans. Därför sa han alltid nej. Nej till dansgolvet, nej till tryckare, nej till all slags pardans. Och som jag längtade efter att få dansa med honom. En gång.

Det är en detalj som gör mig extra arg på hans beteende sist på krogen. Han stod och dansade nära mig, sen när jag blev uppbjuden för sista dansen, då bjuder han upp en tjej och ställer sig och dansar intill oss.

Vad är det för beteende? Idiotiskt, meningslöst. Jag skiter i vem han träffar, jag gör det ärligt. Jag tänkte stackars tjej om hon hakar på honom. Jag tänkte, han kan dra åt h-e. Ilskan gjorde att jag först tappade fokus på mitt. Sen sa jag till min danspartner ”Kan vi flytta på oss till andra sidan dansgolvet, det är en person här intill som jag är arg på.”
Sagt och gjort. Och jag gick upp i musiken, hans kropp intill min, taktfasta rörelser, han var varm och levande. Och jag dansade inte för att bevisa något för någon. Jag dansade för att det var njutningsfullt.

Och jag log brett, för att det var härligt att känna och för att det var så annorlunda mitt exs slappa armar, stela rygg, hans uppenbarelse de där kanske två gångerna han någonsin gick med på att dansa. Och jag log ännu bredare av vetskapen att jag aldrig mer behöver känna hans kropp mot min. Att jag bara tänker vara nära kroppar som lystrar framöver.

Efter en stund så, i gunget på dansgolvet märkte jag hur jag slöt ögonen och log hela vägen inifrån. Och att han hade försvunnit i horisonten. Äntligen slappnade jag av. Äntligen agerade jag utifrån eget huvud. Utan att bry mig om honom. Det fanns inte ens hämnd i den här stunden. Det fanns bara jag, en vacker ung man och dansen.

Stor känsla

Höstens äventyr systrar.
Wow säger jag!
Det ska bli spännande och omtumlande att göra något annat.
Jag kan knappt förstå det.
I dag fick jag den slutgiltiga bekräftelsen på att mitt liv kommer att se väldigt annorlunda ut från oktober.

Vad jag vill på sikt? Det är det jag ska försöka komma fram till, genom fem månaders paus från mitt liv här. Så många motstridiga intressen. Så mycket trygghet här. Men fågeln måste våga lämna sitt bo för att kunna flyga.

Ändå skönt att ha ett hem som väntar på mig här.

Puss!

Systerlig lunch

Jag lunchade igår med tre kollegor.
Alla tre är starka vackra strålande kvinnor med mycket humor och en skön inställning till livet.
Jag har funderat över den där strålglansen.
Men så kom det fram efter hand att alla tre hade varit i liknande förhållanden. Med män som hade försökt kontrollera dem. Alla tre hade gjort som vi systrar. Försökt anpassa sig lite i taget, tills han tagit över helt. Och ändå inte var nöjd med det han såg.

Och jag tänkte att den fantastiska skönhet som kommer ur att ha tagit mod till sig att ta sig ur en sådan relation. Få saker kan slå det. Så vi satt och strålade i kapp. Och även om vi samtidigt suckade åt struliga män och snår av känslor kände jag det där och då. Hur vackra vi var på varsitt sätt.

Vi är många. När vi är inne i det slår vi hela tiden ner blicken.
När vi är ute ur det finns det få saker som kan få oss att sänka den.

Vi är stjärnsystrar.

Allt jag inte vill

 
Jag vill inte vara din terapeut
jag vill inte vara din rebound
jag vill inte bära dig utan att bli buren tillbaka

jag vill inte vara ditt drivmedel
jag vill inte vara ditt nöje
jag vill inte vara det som du dövar dig med

jag vill inte vara din snuttefilt
jag vill inte vara din trygghet
jag vill inte ge utan att få

jag vill att mina villkor ska gälla lika mycket som dina
jag vill att du ska ta ansvar för din del, ditt liv
jag vill inte att du ser ett stort hjärta och kräver att det ska ge dig allt.

Men jag bryr mig om dig.
Och jag vill få bry mig om dig utan att du kräver allt det.

Den finaste presenten

Hur länge hade vi varit tillsammans?
Jag minns inte längre.
Ibland krymper minnet av vår tid ihop.
Då är det omöjligt att föreställa sig att det var fråga om flera år.
Då känns det som att det bara var ett år.

Men vi hade varit tillsammans drygt två år skulle jag tro. Jag hade sparat våra finaste ord. De förälskade messen i början. Valt ut bilder från vårt hem, från våra resor, på våra närmaste, på oss. Gjort ett vackert album. Han skulle få det när han fyllde år. Jag var ivrig och nervös.

När han till sist öppnade det.
Han bara harklade sig.
Sa jaha. Fick ett spänt uttryck i kroppen.
”Det här kan vi ju inte ha framme, tänk om någon skulle se”.

Våra ord. De jag sparat. De jag läst när jag misströstat. Hans kärleksbetygelser som jag ofta gick tillbaka till, för att försäkra mig om att det var så, att han älskade mig. Jag tvivlade ju mycket. De hade gett mig en tröst. Jag hade hållt i dem.

Nu tog han dem ifrån mig.

Lite senare frågade jag honom varför han bara lät det ligga på bordet. Utan att läsa. Utan att se på lapparna, minnena som varvade bilderna.

Det var den största kärleksförklaring jag gett en människa.

Men han tittade inte i den. Inte så jag såg i alla fall.

Det enda han sa var att han tyckte det var jobbigt att titta i den ”Eftersom vi hade varit så pinsamma”.

Och jag sjönk ännu djupare in i skammen. Hur mycket skam kan en människa känna? Jag vet allt om att bära någon annans skam.
Det dränerar en på all energi, all känsla av värde.

I den stunden tog han död på mina finaste minnen. Jag fattade det inte då. Men nu, långt senare, när jag ibland bläddrar i mina anteckningar. Sparade mess om hur han ville leva sitt liv med mig. Nu inser jag att redan då dödade han orden. Och det var ett första smärtsamt steg mot att inse att han inte förtjänade min kärlek.

Men som det gjorde ont syster. Att blotta sig på det viset. Och få höra att man var pinsam. Att all den kärlek man öst in i gåvan, inte ens var värd att vidröras.

Min fina vardag

Efter mycket festande och svirande,
små kärlekshistorier
nya bekantskaper
dans dans dans!

Nu har Hej syster landat på båda fötterna.
Tillbaka i sin vardag.
Ikväll lagade jag lasagne och linsröra som pålägg.
Igår kväll köpte jag äntligen en cykel som jag har funderat på länge.
Jobbet är väl så smått tillbaka till det normala
och jag får ha små jag-stunder igen.
Jag-stunderna som förutsätts för att jag ska ha andrum i hjärnan.
Ord över till bloggen.

Och jag känner att den är fin min vardag.
Den är fredad från taskiga kommentarer.
Den rymmer mig i mitt hem och många vackra människor.
Den rymmer lugnet.
Den rymmer mig.
Här är hela jag tillåten. HELA JAG ÄR TILLÅTEN.

Och så ska det vara när man känner sig hemma.
Man måste få vara som man är
i sitt eget hem.

Det är en lyx att känna så.

Nu kallar telefonen, har lovat bort min röst till både min syster och mina föräldrar.
De är också totalt eftersatta, inte bara ni.
Kram systrar! Och jag gör mitt bästa, men ibland är det inte gott nog.
Då ser jag det, förlåter mig själv. Säger: Jag är bra ändå.
Börjar om.
För att jag vill börja om.
Och för att jag måste få göra allt på mitt sätt, enligt mina egna prioriteringar just nu.